Johanna valde att bidra på plats

ANNONS
|

I augusti kom läkaren Johanna Rydelius tillbaka från nio månaders arbete på ett sjukhus i Tchad, Afrika. Hon åkte med Läkare utan gränser, som hjälpte det lokala hälsoministeriet att bygga upp ett sjukhus i dåligt skick.

När någon frågar hur hon har haft det svarar hon "jag vet inte, jag funderar fortfarande". Hon är väldigt glad att hon åkte, men under tiden i Tchad var hon ständigt trött: det var hårt jobb och det fanns många problem att överbrygga.

- Tchad har världens högsta barnadödlighet och ligger högt när det gäller korruption. Mycket beror på ett totalt misskött styre. Landet har en jättestor armé, alla pengar har väl gått dit. Det är förfärligt, ett helt bortglömt land i total misär: det finns inga vägar, de flesta saknar utbildning och kvinnor har inga som helst rättigheter.

ANNONS

Johanna Rydelius jobbade mest på förlossningsavdelningen och barnavdelningen, och hade även hand om akutintaget. Hon koncentrerade sig på det mest basala – att rädda liv – men hade gärna velat ägna mer tid åt jämställdhetsarbete. Många av de regler som gällde kvinnor var svåra att förstå, tyckte Johanna Rydelius.

Kvinnor förväntades till exempel vara helt tysta medan de födde barn. Resten av familjen stod utanför rummet och lyssnade, och om kvinnan gav uttryck för smärta betraktades det som skamligt, ett tecken på svaghet.

- Om förlossningen inte gick bra och vi var tvungna att göra kejsarsnitt, måste först hennes pappa, man och kanske mannens bröder diskutera om det var okej. Kvinnan hade inte makt över sin kropp över huvud taget. Jag blev mest väldigt arg, men det hjälpte ju inte. Om männen inte sa ja fick jag be en översjuksköterska ringa runt och förklara läget, försöka få dem att förstå varför kejsarsnitt var viktigt. Det gick oftast, men det tog tid och tid är värdefullt. Förlorad tid kan leda till sämre utfall vid förlossningen.

Trots att arbetet var tufft – med undernärda barn och gravida kvinnor som dog i malaria – fick Johanna Rydelius vara med om gladare historier också. Hon minns en gång när hon precis skulle gå hem, och någon sa "kolla här bara". Det hade kommit in en kvinna som inte hade varit på någon kontroll före förlossningen, men misstänkte att hon skulle få tvillingar. Kvinnan hade fött ett barn hemma, men det andra barnet hade inte kommit ut.

ANNONS

- Hon hade åkt till sjukhuset på en motorcykel med den första bebisen i famnen. Navelsträngen hängde ut ur kvinnan, och den hade hon bundit upp med ett snöre runt ena benet. Hon hade åkt tio mil och värkarbetet hade stannat av. Det första vi gjorde var att undersöka om den andra bebisen över huvud taget levde, men det visade sig att hon hade två bebisar kvar i magen. Förlossningen kom igång igen och allt gick bra.

Johanna Rydelius tycker inte att hon har förändrats efter sin tid i Tchad. Redan innan hon åkte tyckte hon att hon hade perspektiv på vad som är viktigt och inte.

- En kompis mejlade mig när jag var i Tchad och undrade om jag på distans kunde skriva ut ett medel mot svamp. Då svarade jag att nej, det kunde jag inte, och "jag har precis behandlat en kvinna som inte har någon öppning till vaginan över huvud taget, för de har sytt för mycket när hon könsstympades". Min kompis svarade "tack, jag är frisk nu".

Johanna Rydelius

Gör: är ST-läkare på kvinnokliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Bor: Göteborg.

Därför åkte jag med Läkare utan gränser: "Mitt examensarbete på läkarlinjen handlade om förlossningsvård i u-länder. Då var jag i Laos på ett Sida-stipendium. Sedan dess har jag velat åka ut på något mer fältarbete. Jag har länge tyckt att det är spännande med globalhälsa".

ANNONS
ANNONS