Det börjar mörkna på kvällskvisten. Arastoo tittar sig försiktigt omkring. Han kommenterar en polisbil som stryker omkring en bit bort. Han vet att han alltid måste se sig om och hålla sig borta från polisen. Men efter åtta år i Sverige vet han också att han klarat sig hittills.
- Förr var jag mycket rädd, vågade knappt gå ut, men jag har blivit van.
Han ser trött ut, har precis jobbat ett pass på elva timmar. Lite mindre än vanligt. Ofta jobbar han tolv timmar per dag, sex dagar i veckan, året runt. Drygt sju av åtta år har han levt som gömd flykting och fått hanka sig fram med svartjobb. Städat och diskat. Nu tjänar han 8 000 kronor i månaden för ett jobb i restaurangbranschen.
- Det blir nog inte mer än 20-30 kronor i timmen, konstaterar han.
Men han är ändå tacksam. Utan de slantarna står inte maten på bordet, hyran står obetald. Därför säger han inget om den usla lönen. Även om han känner sig utnyttjad. Han har tjänat hälften på sitt förra jobb. 4 000 kronor för lika mycket arbete. Situationen har alltså förbättrats. Och är bra så länge han bockar och bugar för restaurangägaren.
- Han skulle aldrig skrika åt dig eller åt någon fast anställd. Men åt mig kan han göra det. Det är som om han skriker åt sin fru eller till ett djur. Jag är alltid rädd för ägaren. Han kan slänga ut mig precis när som helst. Och om han inte vill betala ut lönen, vad ska jag göra då?, säger han och svarar i samma andetag:
- Ingenting. Jag har ingenstans att klaga. Går jag till polisen skickar de hem mig.
Han kommer från Iran och är rädd för att åka hem.
- Jag har kämpat mot regimen, de kan fängsla och tortera mig. Jag har varit politiskt aktiv i en underjordisk rörelse där vi delade ut tidningar och skrev slagord på väggarna. Jag var många gånger utsatt för polisen, de slog mig och spärrade in mig, säger han.
Och upprörs över att Migrationsverket inte tror honom eftersom han var ung när han kom till Sverige, bara i 20-årsåldern.
Efter drygt ett år i Sverige utvisades han och började gömma sig. Efter att ha bott två år i en källare bytte han upp sig till en etta med fem andra flyktingar. Nu bor han i en tvåa hos en bekant och delar hyran, men oftast är han inte hemma.
- Jag vaknar, tvättar ansiktet och går till jobbet, sedan hem och sover.
Han pekar plötsligt på sina något gropiga kinder och veckade panna.
- Titta på mitt ansikte. Jag är bara 28 år, men ser ut som 50.
Egentligen är han emot svartjobb.
- Alla borde ha rätt att jobba och betala skatt. Jag har inte möjlighet att jobba vitt.
