Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jessica knäcktes av jobbet

Hon kom som nyutbildad förskollärare till en svår barngrupp. Tio månader senare kraschade Jessica Börenskogh. – Jag var som förlamad, säger hon.

Ett par av de andra i personalgruppen var sjukskrivna, men Jessica Börenskogh var helt inställd på att köra föräldramötet ändå. I ett par veckor hade hon suttit alla kvällar efter det att hon lagt barnen och förberett sig, så hon ville inte ställa in.

Det var en torsdagskväll. På måndagen kom hon inte upp ur sängen. Men inte ens då ville hon erkänna för sig själv vad det var som hänt.

– Jag ringde till jobbet och sa att jag ramlat på klipporna under helgen, och att jag skulle komma på onsdag, berättar hon.

Så blev det inte. Istället sov hon i två dygn, och när hon vaknade kunde hon inte röra sig. Kroppen var som förlamad. Och i huvudet snurrade tankarna.

Det var efter att hon själv blev mamma som Jessica Börenskogh, 33, lämnade butiksjobbet och utbildade sig till lärare och förskollärare. I januari 2013 var hon klar och fick sitt första jobb, på en kommunal förskola i Göteborg.

– Jag kom till en väldigt turbulent grupp, där vikarierna hade avlöst varandra, säger hon.

Jessica Börenskogh och ytterligare en helt nyutexaminerad förskollärare skulle tillsammans med två barnskötare ta hand om 24 barn. I gruppen fanns ett barn med särskilda behov och ytterligare några som var väldigt oroliga. Och alla var de präglade av att personalen kom och gick.

– Jag hade bara varit där några dagar när barnen började fråga: "hur länge ska du vara kvar?". Det var jättejobbigt för dem.

Hur var det för dig?
– Man var ju väldigt osäker på allt. Det teoretiska hade man med sig från skolan, men det här var man inte förberedd på.

Hon berättar att föräldrarna var väldigt arga och att förskolan var anmäld till Skolinspektionen redan innan hon började. Som helt nya kastades hon och den andra förskolläraren in i handlingsplaner och svåra föräldrakontakter.

– Jag minns det första kvällsmötet vi hade i personalgruppen. Alla grät.

Varför?
– Det var så tungt. Man kände att man inte räckte till.

Hon säger att de lyfte problemen och att de fick viss stöttning. Men någon egentlig förändring blev det inte. Problemen var övermäktiga. Förutom det barn som hade särskilda behov fanns en mindre grupp, kanske fem barn, som personalen tvingades "punktmarkera" för att det inte skulle uppstå bråk. Någon var utagerande och slog personalen. Och utöver dem fanns det ytterligare 20 barn som också behövde få tid, stöd och uppmärksamhet.

– Ändå var vi bestämda: vi skulle klara det här. Och det är väl ganska typiskt för folk som går in i väggen, att man vill visa framfötterna. Man ville ju att det skulle bli bra, för barnens skull.

LÄS OCKSÅ: Göteborg är den sjukaste staden


De flesta i personalgruppen hade själva små barn och Jessica Börenskogh berättar att det var mycket vab och annat som gjorde att de ofta var för få på plats. Så såg situationen ut på hösten inför föräldramötet. 
I efterhand kan hon se att varningssignalerna hade funnits där en tid. Hon hade haft ont i kroppen, varit trött och märkt att hon glömde saker.

– Jag vet att jag sa "jag kommer att klappa ihop". Men jag trodde nog aldrig att det verkligen skulle hända.
Under de senaste fem åren har sjuktalen för förskollärare i Göteborg stad ökat från ungefär 7 procent till över 10 procent. 

Anna-Mia Nilsson som själv är förskollärare och är huvudskyddsombud för Lärarförbundet i Göteborg, säger att en stor förändring inträffade 2011 då förskolan blev en egen skolform och förskollärarna fick det pedagogiska ansvaret.

Hon säger att förskollärarna välkomnade förändringen, men att man aldrig fått tillräckligt med resurser för att klara uppdraget.

– De signaler vi får är att förskollärare vill arbeta utifrån läroplanens uppdrag, men då måste man förändra organisationen. Vi har så många kringuppgifter – allt från att duka och diska till att skaffa vikarier och sköta beställningar.

LÄS OCKSÅ: Därför är vi så sjuka i Sverige


De ökade kraven kommer upp oavsett vem man pratar med, säger hon. Inte minst är det de stora barngrupperna som kostar på, och som gör att arbetsuppgifterna blir övermäktiga. Att det är svårt att hitta vikarier, så att personalen tvingas täcka upp för sjuka kollegor upplevs också som ett stort problem.

– Det är som en förskollärare sa till mig: "när någon är sjuk får jag jobba dubbelt, så när kollegan kommer tillbaka är jag sjuk", säger Anna-Mia Nilsson.

Jessica Börenskogh berättar att hon var dödstrött i tre månader, efter det att hon blev sjukskriven hösten 2013. Sedan var hon tillbaka på jobbet. Det höll i tre dagar, sedan tvingades hon gå hem igen.
Efter en tid på en annan förskola, där det var "kanonbra, med erfarna pedagoger" och ett nytt bakslag i rehabiliteringen, jobbar Jessica Börenskogh i dag som resurslärare på mellanstadiet. Hon säger att det fungerar bra och att det är skönt att jobba i skolan där barnen är lite större och där det är mer struktur.
Att sjukfrånvaron bland förskollärare och barnskötare i kommunen ökat kraftigt de senaste åren är ingenting som överraskar Jessica Börenskogh. Hon säger att arbetsmiljön och de tuffa arbetssituationen var någonting man pratade mycket om. 

Vad tycker du att man borde göra för att vända den trenden?
–  Minska barngrupperna och öka lärartätheten. Om man gjorde det skulle man slippa många problem. Både barnen och de anställda skulle må bättre.

Hon tycker också att det är fel att placera helt nyutbildade förskollärare i en så tuff miljö som hon själv hamnade i. En erfaren pedagog hade säkert hanterat det bättre och inte tagit allt så personligt, tror hon.

Tycker du att kommunen som arbetsgivare tar de här problemen på tillräckligt stort allvar?
–  Nej, det tycker jag faktiskt inte. När man lyfter det får man ofta höra att de inget kan göra, att de har sin pengapott.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.