Jag rullar ner för backen mot Sannaplan. Cykelvägen går på vänster sida av vägen, bred och fin och med plats för alla som vill gå, stå eller cykla där. Vid Sannaplan anger skyltarna fortsatt färd framåt om man vill till Mariaplan, vilket jag vill, men när jag korsat Fridhemsgatan ångrar jag mig. Cykelbanan smalnar av och det finns knappt plats för de träd som står planterade mitt i den, och än mindre för mig och de fotgängare jag möter. "Vad gör du på vår trottoar och varför cyklar du på fel sida vägen, idiot?" tycks deras blickar säga.
Jag vill fly över till andra sidan gatan – där folk, bilar och fän rör sig åt samma håll som jag – men spårvagnsspåren blockerar min reträtt. Inte förrän jag plöjt mig genom tre uteserveringar och nästan kört över en mops, lyckas jag.
Vid Mariaplan väljer jag sedan Slottsskogsgatan, i riktning Majvallen, och får nästan lite Pamplona-feeling när en stressad och uppretad bilist dyker upp bakom mig. Bilarna står parkerade kloss i kloss på båda sidor av den smala vägen, och det finns inte plats för några omkörningar. Vid Ekedalsgatan dyker cykelbanan magiskt upp igen, och jag räddar mig upp på den. Bilen drar förbi med ett vrål.
En kilometer längre bort, på Bangatan, finner jag mig återigen på vänster sida av vägen och återigen med cykelbana i båda riktningar. Men lustigt nog utan gångbana den här gången. Fotgängarna är bortglömda och undanskuffade och pressar sig, som strykrädda hundar, mot det omgärdande staketet. "Vad gör du på min cykelbana och varför går du så långsamt, idiot?" tycks min blick säga. Ljuv, är hämnden.
Stigbergsbacken är en garanterad pulshöjare. Här går det att komma upp i rejäla hastigheter om man vågar riskera att damma in i flanörer och mötande cyklister. Och det är det många som vågar. Väl ute på platten på Första långgatan slår det mig att den inte är så platt som man hade kunnat önska. Märkliga gupp finns utplacerade vid varje utfart och fungerar som effektiva fartsänkare och irritationshöjare.
I höjd med Pustervik blir jag passerad av en kvinna på en ultralätt, ultradyr och ultrasnabb cykel. Min cykel är vad den är – en 60-talskoloss med knirkande pedaler och knapp styrfart. Ändå ska det visa sig omöjligt för Ultrakvinnan att cykla ifrån mig. Hon försvinner visserligen snabbt iväg, men hinner inte långt innan hon når det första rödljuset. Jag knirkar ikapp henne och först efter vad som för Ultrakvinnan måste kännas som en evighet, slår det om till grönt. Som ett jehu far hon iväg, bara för att återigen fångas in av mig och min Monark vid nästa rödljus. Och så där håller vi på – trampar och bromsar, bromsar och trampar – hela vägen fram till Gamla Ullevi. Sträckan dit är fullkomligt nerlusad med stoppsignaler och Ultrakvinnans frustration omgärdar henne som mörk materia, redo att sluka allt som kommer i hennes väg.
Vid Gamla Ullevi svänger Ultrakvinnan höger och jag ser hennes irriterade ryggtavla försvinna i fjärran. Själv har jag den mest tålamodskrävande etappen framför mig. Det är bara hundra meter kvar till Polhemsplatsen, men för att komma dit måste jag passera – håll i hatten – åtta övergångsställen med lika många rödljus. Sju minuter tog det.
