Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jag anmäler mig till donationsregistret för empatiöverskott

Det var det där med EQ, som var så i ropet för några år sedan. Själv måste jag ha fått en överdos. Kanske doppades jag, som Obelix, lite för djupt i grytan. Resultatet är hur som helst att jag … känner för mycket.

Jag lever mig in i min omgivning eller den jag möter så till den milda grad att jag nästan tappar fotfästet. Berättar någon om sin svåra uppväxt, eller förlusten av en närstående, blir jag så tagen att vi snart gråter båda två. Befinner jag mig i en gudsförgäten håla eller i ett ödsligt industriområde fylls hela jag av livets tomhet och tristess. Redan som tonåring bytte jag dialekt så fort jag pratade med någon utsocknes – stockholmska, gotländska, skånska. För mig fanns inget alternativ till att helt gå in i känslan.

Än i dag pratar barnen om de pinsamma avslutningarna på dagis när mamma snyftade högt till Nu går sista visan bara för att det var så vackert att se fröknarnas arbete med ungarna.

Komiskt kanske, men opraktiskt. Gripande filmer på bio är något jag undviker. Det är rent genant att hulka högljutt i salongen och sedan gå ut rödnäst och svullen och försöka se ut som det bara var en tillfällig nysattack.

I jobbet är det en helt annan sak. Där gör yrkesrollen att jag enkelt sorterar IQ från EQ. Men sen, där hemma, härskar EQ, den emotionella kvoten.

Med ett undantag. Det enda som inte triggar igång min överdoserade inlevelseförmåga är ångestfyllda machokaraktärer i femtioårsåldern. Visa mig inte en Beck eller Wallander, för då skjuter jag! Medelålders män, som inte vill förändras, och väljer att gå kvar i sin ångest, gör mig bara … trött. (Problemet är väl att det är där jag i verkliga livet förväntas ha mitt intresse … )

Kanske är min hudlöshet inte bara en personlig egenskap utan en del av ett större sammanhang? Kanske är också jag ett barn av min tid?

Ägnade därför julen åt faktaboken Melankoliska rum av professor Karin Johannisson.

Där berättas om 1700-talets hyperkänslighet, när det ansågs fint även bland män att gråta offentligt, och om 1800-talets motreaktion med krav på total behärskning. Var det själva känslorna, människorna eller den sociala kulturen som hade förändrats?

Det dras också paralleller mellan de många nervösa sammanbrotten runt sekelskiftet 1900 och utbrändhets-epidemin runt millennieskiftet. Och det står klart att ett modernt fenomen som panik-ångest fanns redan på 1600-talet, det kallades bara något annat.

Jag fascineras alldeles särskilt av diagnosen fuga, tvångsmässigt resande. Fugan dök upp i Europa vid sekelskiftet 1900. Respektabla män – hantverkare, bodbiträden, bokhållare – försvann plötsligt från arbete och familj, för att flera veckor senare dyka upp på oväntade platser hundratals mil hemifrån. Helt utan minne.

Detta skedde just vid tiden för turismens genombrott i Europa, och det bisarra var att dessa män – för det drabbade bara män – ofta återfanns i kulturella metropoler som Paris, Wien eller Prag. Vad säger det om hur samhället påverkar diagnoser?

Melankolins historia landar i en ny diagnos för 2010-talet; fatigue d’etre soi – trött på sitt eget jag. Obegränsade möjligheter till individuell frihet har skapat inflation i personligt ansvar. Livet har blivit en jakt på det mest lönsamma jaget. Denna ständiga tävling i självförverkligande gör oss ofattbart trötta på oss själva.

Kanske är mitt EQ-kaos en reaktion på det … ?

En gång hamnade mitt yrkes-jag och mitt privata EQ-jag i konflikt. Margot Wallström skulle gästa Carin 21.30 och prata om ansvar. Den andra gästen var Ann Heberlein som hade skrivit en bok med titeln Det var inte mitt fel om vår tradition att skylla tillkortakommanden på andra.

Det var bara minuter kvar till sändning. Margot hade redan gått in i studion. Jag blev ensam med Ann och frågade om hon hade några planer för nästa bok.

– Jag har precis lämnat ett manus som handlar om när jag skulle ta livet av mig tidigare i höstas.

Nedräkning. Signatur. Så var vi där alla tre – Margot, Ann och jag – i ljuset och yrkesjagen. Vad var det hon just hade sagt?

Min julklapp till mig själv var Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Men frågan är: vågar jag läsa?

Anmäler mig härmed till donationsregistret för EQ-överskott. Empati vidarebefordras gladeligen till världens maktfullkomliga män.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.