Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lasse Taube, Lena Gustafsson, Iréne Sjöberg Lundin och Göte Lindblad har suttit isolerade i sina hem i två månader. Situationen börjar bli påfrestande. Bild: Robin Aron, Olof Ohlsson
Lasse Taube, Lena Gustafsson, Iréne Sjöberg Lundin och Göte Lindblad har suttit isolerade i sina hem i två månader. Situationen börjar bli påfrestande. Bild: Robin Aron, Olof Ohlsson

Isoleringen börjar bli påfrestande för många äldre

I snart två månader har Lasse Taube, 78, suttit i karantän i sin lägenhet.
– Det är väldigt påfrestande, men mitt i allt elände får man väl vara tacksam, med tanke på hur andra människor har det, säger han.

Drygt sex veckor har gått sedan vi berättade om Lasse Taube, Iréne Sjöberg Lundin, Lena Gustafsson och Göte Lindblad. Fyra 70-plussare som är vana vid att leva ett aktivt liv – men som plötsligt tvingats sätta det vanliga livet på paus, efter det att Folkhälsomyndigheten i mitten av mars uppmanat alla över 70 år att stanna hemma och sluta träffa andra människor.

LÄS MER: Virusutbrottet har förändrat allt för aktiva äldre

Då hade Lasse Taube precis slutat med lärarjobbet och under de veckor som gått har han mest varit inne i lägenheten.

Svårt att hitta rutinerna

– Det är väldigt påfrestande. Jag har haft svårt för att hitta dagliga rutiner. Jag går ut en gång om dagen, oftast ganska sent på kvällen, och promenerar tre-fyra kilometer i Slottsskogen. I övrigt sitter jag hemma.

Han säger att han har det bättre än många andra: han har trots allt sällskap av hustrun som är i samma situation. De kan handla mat och få den hemkörd.

– Så det fungerar. Men det blir allt svårare att se hur man resonerar från myndigheternas sida. Man klumpar ihop alla över 70 år – det är ingen homogen grupp, säger Lasse Taube.

Hur är det att inte kunna träffa barn och barnbarn?

– Det är väldigt tråkigt. De är ju bussiga och hör av sig på telefon och skickar bilder, men det blir inte samma sak. Det är tråkigt.

Trött på telefonmöten

I en annan del av staden, i en annan lägenhet, sitter Lena Gustafsson, 74. Som distriktsordförande i SPF Seniorerna har hon en hel del möten att knyta upp dagen kring. Men allt sker över telefon eller nätet.

– Det fungerar, men det är inte samma sak. Jag saknar de sociala kontakterna, säger hon.

Hon har skapat sig vissa rutiner och börjar varje dag med en rejäl promenad "men jag går inte in någonstans och hejar på folk på avstånd". Maten handlar hon via webben och barnbarnen träffar hon mest via sms.

– De är såpass stora att det fungerar, men det är tråkigt.

Vad säger folk du har kontakt med, börjar de tröttna på att ha det så här?

– Det är en del som säger det, men jag tror ändå att de är noga med att följa råden. Men det är klart, de som är friska och 70-75 år är nog frustrerade över att inte kunna göra saker de är vana vid.

Ensam och isolerad

Göte Lindblad, 96, lever ensam sedan hans fru gick bort för fem år sedan. Tidigare kretsade mycket kring träningen i Friidrottens hus tre dagar i veckan. Men nu håller han sig hemma. Kompisar som hör av sig via telefon eller sms är nästan den enda kontakten med omvärlden.

– Förut var jag ensam. Nu är jag isolerad också. Det är faktiskt ganska jobbigt, men hellre det än att bli sjuk.

Handlar gör han tidigt på morgonen: "jag hänger på låset klockan sju". I övrigt håller han sig hemma.

– Man får stå ut med det här även om det är långtjatigt. Nu satt jag och tittade i gamla album där jag samlat gamla grejer jag varit med om, veteran-EM och veteran-VM och sådana saker.

För att inte tappa formen helt kör han lite gymnastik och balansövningar i hemmet.

– När jag var 75 år slog jag världsrekord på 400 meter. Då var jag vältränad, men det går tyvärr inte att upprätthålla. Jag blir snart 97 år, säger han.

En känsla av hopplöshet

Iréne Sjöberg Lundin, 73, säger att hon är rädd för viruset. Inte så mycket för sin egen del – men för allt det för med sig: företag som går omkull, arbetslöshet, barn som inte kan åka hem till sin mormor som de brukar på sommarlovet.

– Man är i ett slags krig mot någonting man inte ser. Det ger en så stor känsla av hopplöshet.

Samtidigt har hon upptäckt nya sidor av sig själv i sin isolering. I vanliga fall är det allt och mycket. Hon arrangerar konserter, målar, har utställningar, arrangerar en kulturvecka på Fårö.

– Jag har njutit av att det snurrar fort – och så klipps alltihop. Nu vaknar jag och tänker: "vad ska jag göra i dag?" Jag sitter ute med en kopp kaffe, tittar på blommorna och pratar med fåglarna. Jag känner att jag upptäckt en helt annan sida av mig själv.

Hennes man är fortfarande på Fårö och hon kan känna att det kanske är lika bra: "det har man ju hört på lite program att det inte är det enklaste att leva under samma tak nu. Vi är hetlevrade och vill leva våra liv på våra egna sätt, båda två."

Och eftersom dottern bor i närheten kan de ta gemensamma promenader, på behörigt avstånd från varandra.

– Så jag känner mig lyckligt lottad i allt det här hemska. Jag kan spela på min flygel, jag kan måla om jag vill det.

LÄS MER: Nya riktlinjer för friska 70-plussare på gång

LÄS MER: Experterna om världen efter coronakrisen

LÄS MER: Stefan Löfven om coronakrisen, framtiden och Sveriges strategi

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.