I huvudet på Foucault

När jag läser idéhistorikern Michael Foucault artiklar och essäer i Diskursernas kamp drabbas jag av melankoli. Vi måste i dag leva i en förslummad intellektuell konjunktur. Att läsa Foucaults artiklar är tvärtom som att kliva in i ett fyrverkeri av formuleringslust och tankeglädje. Man märker hela tiden att han är på väg, att han vägrar vara kvar där man först trodde att han stod. På 60-talet kallades han "strukturalist", men det ordet ville han alls inte vidkännas. Därefter betitlades han "poststrukturalist", men det tyckte han bara var en trist brist på ordförråd.

Foucault var elegant och extravagant, verbal och total i sitt engagemang för alla sociala företeelser. Svaret på en fråga skulle helst bryta med förväntningarna. För att inte på förhand definieras som "intellektuell" lät han sig 1980 intervjuas anonymt i Le Monde och hävdade då att han aldrig träffat på några intellektuella, men att döma av allt prat var det en person som var "skyldig till allt möjligt". Och i en värld där det dömdes överallt. Detta evinnerliga dömande var sömngivande.

Foucault är förstås bra skalkaktig - efter Sartre var han en period den intellektuelle i särskilt den franska offentligheten. Hans position var speciell - både kammarlärd arkivforskare och celeber tänkare, både politisk aktivist och professor vid Collège de France. Och i grunden en obrutet vetgirig och polemisk person som såg det egna skrivandet som ett transportmedel med oklar destination: "Det som jag har skrivit intresserar mig inte. Det som intresserar mig är det som jag kommer att skriva och det som jag kommer att göra."

Det låter som ett instinktivt försvar mot den mediala fördumningen - kritikkänslig var han - , men samtidigt understryker han här sin närmast litterära drivkraft vilket också märks av hans böckers målande exempel och drivna skrivsätt. Ens identitet var något som skapades, etiketter var däremot som bedövningsmedel.

Läser man kollegan och antikforskaren Paul Veynes aktuella skrift Foucault - sa pensé, sa personne möter vi en person i ständig verksamhet, men också en tänkare vars personlighet bottnar i antikens skepsis och upplysningens blick för det erfarna livet. Veynes bok citerar Foucault som vänböcker brukar göra - solidariskt -, men detta är ändå något bra mer än en vänbok. En fråga kvarstår dock efter läsningen. Hur skall man förstå den personliga idéutveckling som Foucault förklarar ointressant? Även om han kunde ankras i en Seneca eller en Kant är Foucault kanske främst en resenär i sin egen samtid och alla dess uppbrott.

Bestående i Foucaults böcker är intresset för Historia, Makt och Vetande. Varje tid har sina regler för att säga det sanna. Varje tid äger sina förutsättningar för vad som är vetbart - vilket innebär en finförgrenad maktkamp. Därmed vill han punktera myten som salomoniskt hävdar att den som vill veta får avstå från makt för där sann kunskap finns, kan den politiska makten inte nå.

Foucault hävdar oförtröttligt det motsatta. Det gör han genom sin "diskursanalys" och studiet av olika "dispositifs" (ungefär inrättningar eller institutioner). Han förväntar sig inte en "sann" verklighet bortom flätverket mellan kunskap och makt, ändå så reagerade han med harm mot de som kallade honom determinist. Mänsklig frihet finns visst. Vi kan ju skapa oss själva.

Michael Foucaults verk är i delar översatt till svenska och kan sammanfattas i några etapper. I avhandlingen om Vansinnets historia (Folie et déraison dans l'âge classique, 1961) visar han hur förnuft skiljs från oförnuft i 1600-talets kultur. I viktigaste verket Orden och tingen (Les Mots et lers choses, 1966, ej översatt till svenska) vidtar en storslagen argumentation för hur humanvetenskaperna uppkommer i slutet av 1700-talet och hur de överskrids seklet senare av en rad mästertänkare. Sedan följer den fascinerande studien om fängelsets historia i Övervaka och historia (Surveillir et punir, 1975) och slutligen - och i mina ögon övervärderade - Sexualitetens historia som utges i oavslutad i tre band. Vid sidan av dessa både starkt diskuterade och kritiserade verken finns mycket mer att läsa, vilket den aktuella antologin intygar (Foucault småskrifter i Dits et Ècrits omfattar fyra band, sedan följer alla föreläsningar från Collège de France där ett urval kommer inom kort på svenska med titeln "Samhället måste försvaras" (Tankekraft).

Det är texter med nerv, aptit och kritisk lust att göra särskillnader. Foucault är både nyfiken, sofistikerad och dominant på samma gång. Ulf Olsson och Thomas Götselius har redigerat boken (jag är glad över urvalet men saknar likväl några stjärnartiklar, om Blanchot, om Deleuze). Här finns Foucualts svar på frågan "Vad är upplysning?" och här finns studien av Flaubert ganska skumma haveri Sankt Antonius frestelse. Foucault polemiserar med psykoanalysen om Sofokles skådespel Kung Oidipus och ställer frågan "Vad är en författare?". Det begreppet spelar en roll långt bortom den förslappade intimsfären av fadda amelior. "Författarnamnet är inte ett egennamn som andra".

Här finns också några moderna klassiker - Magrittestudien "Detta är inte en pipa" och den formidabla inledningen till Orden och tingen som för läsaren in i Velàzquez mästerverk Las Meninas. Är man som undertecknad sedan decennier hjälplöst förhäxad av den målningen får man faktiskt nu två tillfällen att läsa Foucaults belysning av den - dels i nämnda antologi och dels som nyöversatt i senaste numret av Psykoanalytisk Tid/skrift (22-23) som är mycket rikt utrustat (inte bara av Foucault utan också av Thomas Karlsohn och Björn Billing om idéhistorikern Norbert Elias respektive arkitekten Adolf Loos ).

Diskursernas kamp innehåller texter som förstås präglats av sin tids frågor och formuleringar, likväl bibehåller de mycket av sin intellektuella vigör. Det är uppfordrande. Vi är trots allt inte färdiga med Michael Foucault. Han som ständigt var på väg kastar därmed ljus fram mot vår lojt splittrade och flacka samtid. "Historia"? "Historiens slut?"

Jag tänker då särskilt på Foucualt läsning av Nietzsche. Han tillägnade den sin just då avlidne lärare Jean Hyppolyte. Denne grå eminens var avgörande för Hegelstudiet i Frankrike efter kriget, men eleven Foucault vänder precis på var enda tanke om historien som kan ledas tillbaka på nämnde Hegel. Det var Foucault sätt att tänka och visa sin lärare respekt. Därmed yttrade han ett: Varför inte tvärtom? Han omformulerade oavbrutet gång efter annan historia.

TEXT

Mikael van Reis

kultur@gp.se