Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

I ärlighetens famn

Ärlighet varar längst, heter det. Det låter väldigt fint. Men gäller dessvärre inte vardagsbrotten, skriver Peter Lenken.

För många år sedan läste jag om en ung kinesisk kvinna som studerade i Sverige. En dag när hon kom hem upptäckte hon att hon glömt sin penna i föreläsningssalen.

Nästa dag gick hon dit för att hämta den och upptäckte till sin stora förvåning att den inte låg kvar. Hon kunde inte begripa vart den tagit vägen. Att någon skulle ha stulit hennes penna fanns inte i hennes tankevärld.

I dag skulle nog inte ens en kinesisk student bry sig om att gå tillbaka till föreläsningssalen.

Ibland har jag haft följande fundering: tänk om alla människor var ärliga och bara gjorde gott. Det skulle vara en fantastisk utopi. Bara att slippa alla koder man nu måste hålla reda på. En tanke att omfamna.

Men det skulle också innebära en stor förändring på arbetsmarknaden.

28 000 polisanställda skulle bli utan jobb. Även andra yrkeskategorier skulle drabbas: domstolarna (6 000 anställda), åklagare (1 300), advokater (4 700), militärer (25 000), kriminalvården (9 800), Skatteverket (10 800), Tullverket (2 106), Kustbevakningen (750), BRÅ (86) och alla väktare, försäljare av larm och lås, många kronofogdar, kriminalreportrar, Leif GW Persson och flera andra.

Man kan vända på det också. Alla dessa människor som dagligen arbetar mot brottslighet, de är säkert 100 000 om inte fler... och ändå är alla vardagsbrott en stor plåga för många av oss, ganska ärliga människor.

Nära 100 göteborgare drabbas varje dag av småbrotten nästan ingen åker fast för. Men som upplevs som väldigt kränkande, skapar stor irritation och mycket onödigt jobb för den drabbade.

Jag saknar fortfarande mitt gamla Märklin-tåg som någon satans inbrottstjuv stal i vår källare. För att inte tala om alla dessa oärliga människor som genom sin klantighet orsakar parkeringsskador och sedan smiter från sitt ansvar. Och jag får betala 4 000 kronor i självrisk.

Ärlighet varar längst, heter det. Det låter väldigt fint. Men gäller dessvärre inte vardagsbrotten. Ska vi behöva anställa 100 000 till?

Eller ska vi starta ett upprop mot vardagsbrotten? Jag är den förste att skriva på.

Är det någon som har en penna?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.