Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Herregud, vi skulle ju bli rockstjärnor!"

Hon har fyllt arton nu. Dottern. Och börjat prata om egen lägenhet. Hon har redan ett strykjärn som hon vunnit på Röda Korsets lotteri, annars behöver hon allt. Framför allt en egen ekonomi. Trots att det skär i mig förstår jag ju hur gärna hon vill. Den känslan kan väl ingen glömma?

Brorsan var tjugo och jag nitton. Efter föräldrarnas skilsmässa hade vi flyttat till ett mindre hus där han och jag fick dela rum. Den enda tavlan på väggen var den inramade affischen för vårt gemensamma popband. Vårt stående samtalsämne var hur vi skulle kunna slå igenom inom musiken. Nya låtar, spelningar, demos, skivkontrakt … det var vår livsnerv. Men inte kunde rockstjärnor bo kvar hemma. Och framför allt inte dela rum.

Vi pluggade båda två, hade inga inkomster att tala om och absolut inga kontakter i lägenhetsbranschen. Lediga hyresrätter fanns inte att få då heller. Vi kunde överhuvudtaget inte förstå hur det skulle gå till att flytta hemifrån.

Det var nog pappa som kläckte idén. Vi hade ju popbandet gemensamt och delade ändå rum – varför inte flytta tillsammans? Låna lite pengar av mig och köp en billig bostadsrätt. Sköt ränta och amorteringar och betala tillbaka när ni flyttar.

Kunde det gå? Jag ringde en mäklare för att höra mig för. Nja, en så billig lägenhet, med två sovrum, hyfsat centralt är i stort sett omöjlig att hitta. Missmodig lämnade jag i alla fall mitt nummer.

Någon vecka senare ringde hon. De hade en liten, sliten tvåa. Visning samma dag. Bra pris vid snabb affär.

Det var ett fyrtiotalsområde på en blåsig kulle i de östra stadsdelarna. Tre trappor upp utan hiss. Gemensamt duschrum för hela fastigheten i källaren. Omodernt kök. Ett litet sovrum, med dörr. Ett vardagsrum, med draperi.

Brorsan och jag tittade runt. Köket var mörkrött och flottigt, toaletten ofräsch, sovrummet säckvävsfärgat och hallen trång. Men så lyfte vi blicken, tittade ut genom köksfönstret och upptäckte … vad långt man såg! Det var faktiskt utsikt. Visserligen åt fel håll, mot Gamlestadens industrier, men ändå. Och i vardagsrummet var väggarna nästan vita och plankgolvet hyggligt lackat. Plötsligt kunde vi se stålrörsmöbler, spegelväggar, yuccapalmer och annat 80-talstrendigt framför oss …

Herregud, vi skulle ju bli rockstjärnor! Varför tveka?

Några veckor senare slet vi ut korkmattan, köpte spegelvägg på Ikea, målade gamla möbler högblankt svarta, satte på kromade ben och ställde den nya yuccan på plats. Brorsan tog sovrummet, och jag vardagsrummet. Senaste David Bowie-plattan fyllde lägenheten. Vilken fantastisk frihetskänsla det var när vi satt där vid eget köksbord och drömde om ett liv på scenen.

Så bodde vi i några år. Sedan kom han in på scenskolan och flyttade till Stockholm. Lägenheten skulle ROT-renoveras. Jag placerades i en källarlya i Masthugget under tiden. När jag flyttade tillbaka ett halvår senare – ensam – var allt nytt och fint men det var inte alls samma sak. Det var tystare. Inte lika roligt. Och hyran var tre gånger så hög.

Så småningom blev jag sambo i en annan del av stan. Lägenheten såldes. Pappa fick sina pengar och det blev till och med en slant över för mig och brorsan att dela på. Några tusenlappar bestämde vi oss för att sätta in på ett gemensamt konto för okända ändamål.

Många år senare hade vi båda bildat familj och fått barn. Kontot hade stått orört. Ungarna skulle snart fylla två. Vi hade knappt hunnit ses sista tiden. Vad skulle vi göra för pengarna? Kanske resa? I så fall borde vi göra det så länge barnen åkte gratis. För en spottstyver fick vi en ospecificerad restresa till Eilat. Pengarna räckte till lillebrorsan och hans flickvän också. Vi dök efter färggranna fiskar i Röda Havet, åt stojiga middagar och skrattade åt det sunkigaste hotell vi hade sett medan den unga generationen rullade apelsiner till varandra.

Nu har de där små kusinerna fyllt arton. Snart är det deras tur att ta klivet ut. Det lär knappast vara spegelvägg, yuccapalm och David Bowie som fulländar deras dröm. I backspegeln ser jag nu att tillsammans var den bästa investeringen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.