Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henry Ascher - en engagerad själ

Han är barnläkaren och forskaren som i många år har kämpat för palestiniernas sak. Henry Ascher förklarar engagemanget med sin bakgrund som barn till judiska flyktingar.

Första gången jag hör Henry Ascher berätta om sin familj är i början av maj i år. Han är inbjuden av Göteborgs stad för att tala om ansvar och etik. I den fullsatta biosalongen vid Kungstorget sitter flera hundra kommunala tjänstemän. Det är knäpptyst. Alla lyssnar andäktigt på historien om hur båda föräldrarna kom till Sverige som judiska flyktingar.

Mamman var bara tolv år när hon och hennes familj lämnade ett välbärgat liv i Berlin. Det var strax efter Hitlers makttillträde 1933 och berodde på att morföräldrarna redan då måste ha förutsett att de som judar skulle få det svårt i Tyskland.

Pappan kom ensam först sex år senare, i samband med krigsutbrottet 1939. Tack vare ett stipendium kunde han lämna Österrike som 18-årig student och meningen var att hans föräldrar skulle komma efter. Men de fick aldrig inresetillstånd till Sverige, utan flyttades istället till ett ghetto i Wien för vidare transport till Polen. Exakt vad som sedan hände familjen är okänt, men ingen överlevde.

Varför valde du att berätta om din judiska bakgrund?

– På senare tid har jag allt mer insett vilken stor betydelse min släkts historia haft för mina livsval. Jag har också tänkt mycket på hur viktigt det är att dra lärdom av historien och inte upprepa tidigare generationers misstag. Frågan om hur nazismen kunde uppstå brottas jag ständigt med.

Vad ville du förmedla till de kommunala tjänstemännen där i biomörkret?

– Framförallt ville jag påminna om slutsatserna från Nürnberg-rättegångarna efter andra världskriget. Där slogs fast att alla människor alltid har ett personligt ansvar för sina handlingar. Det går inte att komma undan ansvar genom att skylla på att man bara lyder order.

För även om historien inte upprepar sig identiskt får vi aldrig glömma vad som gjorde nazismens förbrytelser möjliga: alla de vanliga människor som stod tysta vid sidan av eller tittade bort. ”Lydnadens bekvämlighet” är ett bra uttryck för att beskriva det.

Tyvärr är den kunskapen inte självklar för alla som är unga i dag. Jag ser en stor risk att dessa erfarenheter glöms bort nu när de flesta som var med inte längre finns kvar.

Är du oroad över samhällsutvecklingen?

– Ja, på flera sätt. Förutom att det kommit tillbaka tankar och politiska strömningar som jag trodde för evigt hade kastats på historiens sophög, tycker jag att debattklimatet blivit väldigt hätskt. Jag har alltid tyckt att det är intressant och berikande att diskutera med människor som har andra åsikter än jag själv, men i dagens samhällsdebatt saknas nyfikenhet och viljan att lyssna till andra.

Det är faktiskt en fin judisk tradition, som praktiserades redan av de skriftlärda, att alltid försöka inta motsatt ståndpunkt innan man tar ställning. För egen del tänker jag att det inte är någon slump att vi utrustats med två öron men bara en mun. Jag tror det är meningen att vi ska lyssna och tänka efter innan vi yttrar oss.

Vad fick du mera med dig från din judiska uppväxt?

– Mitt barndomshem på norra Guldheden var inte religöst och det som hänt under nazismen var inget man pratade om. Men det fanns ändå där, outtalat och underförstått. Särskilt mina morföräldrar hade ett starkt rättvisepatos, de var humanister och antirasister. Deras uppfattning var att lärdomarna från andra världskriget var universella och omfattade alla människor, inte bara judar. Det har säkert bidragit till att jag kunnat identifiera mig med utsatta grupper.

Varför började du engagera dig i Mellanösternfrågan?

– Hemma fanns ett självklart stöd för Israel och jag var bara 15 år när jag för första gången reste dit. Under gymnasietiden hade jag sedan planer på att flytta till Israel med den naiva idén att jag skulle lära mig både hebreiska och arabiska för att arbeta för fred och förståelse.

Flera år senare stod jag fortfarande på Israels sida och tyckte att den svenska vänstern hade missuppfattat allt. Visserligen hade jag så smått börjat upptäcka att det existerade ett palestinskt folk och att målet för PLO var en demokratisk stat, men frågan var smärtsam för mig. En lång tid bläddrade jag konsekvent förbi allt som skrevs om Mellanöstern i tidningarna. När jag till sist ändrade inställning var det till att börja med omskakande för min familj. Få svenskar med judisk bakgrund hade offentligt kritiserat Israel.

Som ung läkare arbetade du i palestinska flyktingläger och på senare tid har du varit med ombord på Ship to Gaza. Vilken betydelse har den typ av aktioner?

– Gräsrotsaktioner behövs för att påminna världen om den olagliga blockaden av Gaza. Även om det inte har skrivits så mycket i svenska medier på senare tid, uppmärksammas Ship to Gaza mycket internationellt. I dag visar rapporter, bland annat från FN och IMF, på blockadens katastrofala följder för civilbefolkningen och allt fler reagerar över Israels kollektiv bestraffning av 1,8 miljoner människor.

Ditt engagemang för flyktingar fick dig också att vara med och starta Rosengrenska, läkarmottagningen för papperslösa, 1998. Berätta hur det gick till!

– Då fanns redan en klinik för papperslösa i Stockholm och vi fick veta att behovet var stort av något liknande i Göteborg. Jag minns hur chockerande vi tyckte det var att människor i Sverige nekades vård. Det strider ju mot det mest grundläggande i läkaretiken.

I början höll vi till i tillfälliga lokaler, gjorde upp om tid och plats via mobil. Ingen av oss hade någon större erfarenhet av att arbeta med flyktingar eller traumatiserade personer. Vi var glada amatörer, men med tiden lärde vi oss.

Namnet Rosengrenska kommer för övrigt från det kassaskåp som användes för att låsa in mediciner och sjukjournaler. Vi tänkte på traditionen med mecenatnamn i Göteborg.

Hur ser Rosengrenskas verksamhet ut i dag?

– Sedan lagen som ger papperslösa rätt till ”vård som inte kan anstå” kom 2013 har behoven förändrats. Det finns fortfarande brister, till exempel när det gäller tandvård och psykiatri, men framförallt finns stora sociala behov. Idag möter vi vuxna papperslösa som avstår från vård och egna mediciner för att få pengarna att räcka till blöjor och barnmat.

Från i höst kommer vi därför att minska våra medicinska insatser och i stället satsa på rådgivning och bedömning. Planen är att samarbeta med andra aktörer om en mötesplats för papperslösa, där Rosengrenska bara är en del.

En annan grupp som du engagerat dig för är de apatiska barnen. Finns det lärdomar att dra från den debatten?

– Ja, i det arbetet var det ofta otydligt vem som har det yttersta ansvaret. Jag mötte politiker som slog ifrån sig och hänvisade till tjänstemän samtidigt som tjänstemännen skyllde sina beslut på hur politikerna skrivit lagen.

Vi svenskar vill gärna tro att vi är bäst i världen på mänskliga rättigheter och det finns en risk att vi slår oss till ro med det. I själva verket tycker jag vi är riktigt dåliga på ansvarstagande, som ju också är en viktig del av de mänskliga rättigheterna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.