Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Zetterberg, professor i neurokemi och vardagskrönikör i GP.

Henrik Zetterberg: Sonen exploderade - hustrun tog finbilen

I min familj har vi två bilar: en finbil, som min hustru använder, och en fulbil, som jag använder, när det inte går att cykla. Finbilen är en Dacia Logan, det vill säga en rumänsktillverkad Renault, ett bilmärke som tv-programmet Lyxfällan rekommenderar till den som står på ruinens brant och som körs av Istanbuls största taxibolag (vem som helst som dundrat fram över Bosporenbron i en sådan bil inser att detta är en stark kvalitetsindikator). Fulbilen är en Volvo turbo med sönderrostad högerflank (bilen står parkerad utefter en häck som nog borde klippas; den blir aldrig riktigt torr på högersidan).

Ingen vill åka med mig i denna bil, trots att den har turbo. Särskilt inte efter det som hände i november i samband med min mors födelsedag. Det var lördag och min hustru arbetade på Mölndals ögonakut. Vår yngste son hade under dagen intagit okontrollerade mängder av ett färgglatt godis som heter Skittles. Han hade lite ont i magen och min vana trogen negligerade jag detta, liksom alla andra inte tydligt uppmätbara symptom hos barnen. Men han fick sitta fram, på passagerarplatsen bredvid förarsätet i fulbilen. I sista backen upp till mina föräldrars hus exploderade han, inte olikt en gejser. Efter akutsanering vände vi om och åkte hem. I början luktade det riktigt gott. Det luktade Skittles. Men efter några dagar övergick denna doft i något annat, som jag med allehanda rengöringsmedel och sprayer förtvivlat försökte att få bort. I december hade jag kommit så långt att bilen luktade helt OK, så länge man inte satte på stolvärmen.

Det skulle bli disputation, något av det finaste och roligaste som kan hända under ett akademiskt år. Min doktorand skulle försvara sin avhandling om hjärnskakning inför en expertpanel och en opponent influgen från Saint Louis, Missouri. Opponenten landade 20 minuter före mig, som också var på resande fot, på Landvetter flygplats. Vi hade stämt träff på Caffè Ritazza i ankomsthallen. Tanken var att vi skulle åka taxi hem till mig och därefter ta finbilen, som jag hade bett min hustru att lämna hemma dagen till ära, till labbet där opponenten skulle hålla ett seminarium.

Väl framme stod det klart att min hustru, som precis hade blivit professor och därmed lite disträ, hade följt sin vanliga rutin och tagit finbilen till jobbet. Kvar stod den utkylda fulbilen. Det regnade och blåste. Vi hoppade in. Opponenten maxade värmefläkten och satte på stolvärmen. Jag bestämde mig för att det var alldeles för svårt att i mitt jetlaggade tillstånd förklara hur det kom sig att jag hade låtit honom sätta sig där han satt. Jag vevade resolut ner sidorutorna, som om det var den naturligaste saken i världen, och guidade honom entusiastiskt genom en alldeles typisk förort i ett alldeles typiskt göteborgskt decemberregn, som vi båda kunde känna in på bara skinnet.

Jag tror inte att han märkte någonting.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.