I november gick flyttlasset från Hjällbo Lillgata till Mellangatan i Haga. Hani Pobric sitter i sin frisörsalong in Stigbergsliden och berättar om ett beslut hon ångrar.
– På min gård kände jag varenda granne. När jag går uppför Lillgatan, står någon och pratar och så kommer någon annan med kaffe. Här har ingen hälsat på mig sedan november. Jag vet inte hur mina grannar ser ut.
Familjen flyttade för barnens skull. Hani säger att de följde med strömmen. Innerstaden verkade lockande, de trodde att skolorna var bättre och att barnen skulle ha bättre förutsättningar när de en dag söker jobb om det inte står Hjällbo som bostadsort.
– Dottern började i Hagaskolan. Klassen var dubbelt så stor som i Eriksboskolan och läraren hade aldrig tid. Min dotter är duktig i matte men när jag frågade henne vad hon gjort i skolan sa hon ofta att hon inte gjort så mycket, att det var tråkigt och mycket upprepning. Efter två månader hade hennes lärare ingen aning om hur långt hon kommit i matte. Jag tycker att det är jätteviktigt, men upplevde att det varken fanns tid eller intresse för de enskilda eleverna.
Dottern längtade tillbaka till Eriksboskolan. Det slutade med att hon nu åker till Hjällbo för att gå i sin gamla skola.
Hjällbo pekas av polisen ut som ett av 15 särskilt utsatta områden i Sverige. Enligt polisen har de svårt att jobba i vissa av dessa områden. De möts av stenkastning, hot och våld. Brottsligheten påverkar de boende både direkt och indirekt. Hani säger att hon inte känner igen Hjällbo i den bilden.
– Polisen är ju där jämt. Polisstationen ligger på Lillgatan. Jag har inte upplevt den otryggheten. Men Hjällbo är uppdelat i två delar. Jag kan känna att Hjällbo centrum är lite läskigt. Det är väldigt mycket oreda där och man får höra ett och annat, men det är inget jag har sett själv.
Vad skulle få dig att trivas bättre i Haga?
– Lite mer grannkontakt. Det finns knappt några barn på gården. Jag vet att det bor en massa barn där, man hör dem på morgonen när de går till skolan och dagis men de leker aldrig på gården. I Hjällbo var det liv. Det var roligare. Jag känner mig inte bekväm i Haga.
Hani upplever segregationen i Göteborg in på bara skinnet. Hon hade en kund som kom hem till henne några gånger. Hon hade aldrig varit i en förort och Hani var den första invandraren hon träffat.
– Jag kände mig som en utomjording. Men hon är fortfarande min kund. När jag säger till mina kunder att jag kommer ifrån Hjällbo blir nästa fråga "Det är väl stökigt där? Är det oroligt där?"
Varför flyttar du inte tillbaka?
– Det är inte så lätt. Det är bostadsbrist och min man skulle skilja sig om jag flyttade till Hjällbo igen. Han vill bo inne i stan.
Men Hani är trött på det som hon upplever som en svartmålning av sin gamla stadsdel. Och hon undrar om politikerna verkligen vill förändra Hjällbo.
– De får en massa EU-bidrag nu. Vi som var aktiva i olika föreningar fick ofta höra att nu räcker det, nu har ni gjort tillräckligt. Det var hela tiden käppar i hjulet.
Vad tänker du att politikerna ska göra? Vad behövs för att lyfta Hjällbo?
– Man ska börja med föräldrarna. Och det ska finnas föreningar överallt så att barnen inte hänger ute på stan.
Hani var med i Hyresgästföreningen och ordnade med pyssel och konstnärlig verksamhet efter skoldagarna.
– Det var för min dotters skull, jag hade egentligen inte så mycket tid. Ibland var där tio föräldrar, ibland var det bara jag. Vi visar hur man kan engagera sig och då lär de sig från oss.
Hon var också med att ordna ett system av lillvärdar som kunde springa ärenden eller göra andra uppgifter när bostadsvärden slutat sitt pass.
– Min mormor, som är 80 år, kunde ringa en mobil om hon glömt att köpa mjölk. "Det är ingen fara, vi fixar det." Så de får en uppgift och de gjorde den. Ungdomarna behöver engagemang. De behöver någon som tror på dem och att de kan utföra något. De är bara det de behöver.
Hani menar att det behövs information till föräldrar och att de stärks i sin roll.
– Vissa föräldrar vet inte hur de ska ta hand om barnen. De förstår inte att barnen måste lära sig att kämpa för att tjäna pengar, inte stjäla.
Men hon är å andra sidan inte särskilt imponerad av hur kontakten mellan barn och vuxna fungerar i innerstaden heller.
– I Eriksboskolan är det inte alla elever som har råd med en Iphone. På morgonen tar de ifrån eleverna mobilerna och de leker på rasterna. Här leker de inte, de sitter på varsin bänk och skickar sms till varandra.
Efter allt som hänt i Biskopsgården är det många som känner sig oroliga och vill flytta. Hur tänker du kring det?
– Jag har vänner som bor åt det hållet. De är väldigt oroade och tar in sina barn tidigt och har mer koll på dem. Men i Hjällbo känner jag inte så. För några år sedan när den där tjejen blev mördad i Hjällbo, då kändes det inte bra att gå hem på natten. Men nu är jag tillbaka minst en gång i veckan. Där finns väldigt varma människor, fantastiska människor, vänner för livet.
