Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hallå eller! Täppas Fogelberg

Radioprofilen Täppas Fogelberg skriver en bok om att störta samhället, tror att DN vill sätta dit honom och tycker att det är ett helvete att vara lycklig.

Vart är du på väg?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jag sitter på en buss på väg till Hälsingland. Jag bor halva tiden i Stockholm, i Gamla Stan, och halva tiden på en gård i Hälsingland. Jag hoppas att snön ligger redan, i Stockholm är det mest slask just nu.

Vad ska du göra till helgen?

– Vi åker till Indien över julen, det är första gången som jag inte firar jul hemma. Därför hoppas att så många som möjligt av mina barn kommer över helgen så vi kan ha det mysigt och äta skinka. Jag tror att fyra av fem kommer, det blir 80 procent i alla fall.

Varför heter du Täppas?

– Det var min syster som döpte mig när jag var i min mammas mage. Hon tyckte att jag skulle heta "Knäppas", men jag döptes till Hans Erik Gunnar Lorentz. Min syster gav sig inte och kallade mig ändå för Knäppas. Hon började rimma och det blev Täppas, sedan hängde andra på. Så har jag hetat sedan jag var ett-två år gammal. När jag var 20 ringde jag till pastorsexpeditionen och ville lägga till det i mitt namn. De frågade: Är det ett gårdsnamn? Då sa jag ja. Man bråkar inte om ett gårdsnamn.

Hur började du jobba med radio och TV?

– Jag började med en del ungdomsprogram på radio. Jacob Dahlin frågade om jag ville vara med och göra ett TV-program och jag sa: jag vet ingenting om TV. Han sa: Det vet inte jag inte heller men vi kan ju prova. Så började vi göra Jacobs Stege. Men jag trivs egentligen inte i en studio. Det är för bökigt. Jag trivs bättre med att filma ute på fältet och improvisera. Som i På tur med Täppas. Jag har också gjort en del barnprogram, ett 20-tal.

Vad blir du igenkänd för?

– Det händer fortfarande när jag är på en krog, att någon ung servitris kommer fram och säger: när jag var liten såg jag dig med plastankan i Björnes magasin. Det är kul att ha betytt något för någon. Det var ett mjukpedagogiskt program där vi tog reda på hur saker fungerade och var de kom ifrån.

Som vad?

– Som avlopp. Jag ställde rätt enkla frågor som barn skulle undra över och jag lärde mig mycket själv. När jag sätter mig på toa i dag, vet jag var skiten tar vägen.

Nu är det mest känd för Ring P1. Är det kul?

– Jag gillar att prata med folk. Det är kul att man aldrig kan vet hur det ska gå. Direktsändning är som att ta ett djupt andetag och hoppa. Det är populärt att prata om att leva här och nu, mindfulness. Att sända direkt är så mycket här och nu som man kan vara.

Vad får du för reaktioner?

– Det är olika. Antingen hatar de mig eller så är de väldigt förtjusta i mig.

Du har sagt att du gillar förolämpningar, stämmer det?

– Ja, eftersom jag är blind. Som synskadad löper man avsevärd risk att bli uppgullad och alltid få fönsterplats. Det är befriande om folk blir förbannade och kritiserar en. Det är helt irrelevant för dem att jag är blind. Det tycker jag är bra.

Men ibland är det väl jobbigt?

– Det är lite jobbigt att DN för några veckor sedan ägnade hela sin ledarsida åt att hata mig. Det är otroligt att man kan reta sig så mycket på någon som tycker något.

De var kritiska till ditt inlägg i SVT Debatt om Lars Vilks, där du skrev att du inte ville betala för hans beskydd och att stormningen av hans hus borde läggas ut på Youtube.

– Folk förstår sig inte på ironi. Att de blev så galna på det lilla jag skrev. Just DN:s ledarredaktion verkar verkligen reta sig på mig. Det är som om de bara har väntat på att sätta dit mig. De har en uppnäst attityd, lite "vi som vet bäst", nordens största morgontidning. För dem representerar jag väl det folkliga och drängaktiga, därför ogillar de mig.

Tycker inte du att du har gjort bort dig?

– Både ja och nej. Det är väl så med Sveriges Radio att man inte får ha egna åsikter i politiskt kontroversiella frågor. Att jag tyckt till i andra frågor, som teatern Glada Hudik, har det inte varit några problem. Men det här med muslimer och Vilks är annorlunda. Någon gång har jag fått en påse med skit skickad till mig. Det var någon som tyckte att jag var en "muslimjävel". Det var mindre trevligt. Jag har anklagats för att vara muslimkramare. Det är helt okej för mig. Jag tror på alla människors lika värde och jag är inte religiös.

Har du träffat Vilks?

– Nej, aldrig.

Skulle du vilja träffa honom?

– Nej, han verkar helt humorlös. Det verkar vara ett drag som alla från Sverigedemokrater till elöverkänsliga delar.

Tycker du att du är kontroversiell?

– Nej, det tycker jag inte. Det är andra som tycker det. Om jag gör ett "hm" med ett visst tonfall kan jag få folk skriva: Vad menar han med det? Vill man läsa in något i allt man säger, kan man göra det.

Man får veta mycket om dig om man läser dina böcker. Du skriver ganska självutlämnande.

– Ja, jag har skrivit om min barndom och sedan om hur det är att vara blind, fet och femtio. Men min nästa bok är en deckare. Den heter Lenins revben - under Konans torg. Det handlar om en underjordisk rörelse av alla möjliga grupper, sverigedemokrater, elöverkänsliga och homeopater, som försöker störta samhället. Det är samhällskritiskt och galet.

Vad tycker du är fel på samhället i dag?

– Jag tycker att det är gräsligt att klasskillnaderna ökar. I Stockholm i dag ser man många hemlösa och uteliggare. Man har vant sig vid detta. För egen del, kan jag inte klaga. Jag känner mig jätteprivilegierad.

Du har sagt att du är ofrivilligt lycklig. Vad menar du med det?

– Jag bor på två fina platser, har ett bra jobb, har fem fantasiska barn och en härlig fru. Det är ett helvete att vara lycklig. När man är olycklig kan man gnälla och skylla på andra. Det är tryggt. När man är lycklig måste man ta ansvar, det är inte kul.

Hur hanterade du din blindhet?

– Jag har vant mig. Det är inte så att jag vaknar varje morgon och tänker: Gud i himlen, jag är blind i dag igen. Det tog mig 15 år att komma hit. Jag lider av något som heter retinitis pigmentosa. Det låter inte alls farligt, det låter inte äckligt, som hemorrojder. Det låter ganska fint, nästan som poesi. I början försökte jag att förtränga det. Om jag inte tänkte på det, skulle jag inte bli blind. Jag försökte döva känslor med hjälp av starköl och tabletter. Mitt liv har blivit så mycket bättre sedan jag accepterade det.

Jag läste att du saknar att kunna flirta. Stämmer det?

– Det är bara båg. Det finns andra strategier. Om jag hör rösten av en vacker kvinna, kan jag komma fram till henne och säga: Jag ser inte, kan jag hålla i dig när jag går över gatan. Men det finns andra fördelar. Imorse när jag var på indiska ambassaden, var det mycket folk som trängdes. Men någon såg mig, en gammal med vit käpp, och direkt fick jag gå före i kön och alla behandlade mig vördnadsfullt. Ibland är det bra att få lite specialbehandling.

Du har sagt tidigare att du aldrig skulle gå med vit käpp.

– Usch, det var svårt för mig att smälta. Men när jag accepterade min blindhet, blev det lättare. Sedan tyckte min fru att käppen var sexig. Inte på något kinky sätt, utan för att den gav mig självständighet.

Det är ditt tredje äktenskap. Hur länge har ni varit gifta?

– 16-17 år och vi skrattar vi fortfarande tillsammans. Vi har fortfarande något. Vi har ett gemensamt barn, vår son som jag kallar för Greven, för att han är som en brittisk överklass-slacker. Han tycker det är kul.

Vad är du rädd för?

– Cancer. Jag läser dödsannonser och ser hur många, yngre än mig, dör i cancer. Det är skrämmande. Jag borde inte läsa dödsannonser, men jag kan inte sluta.

Vad är din senaste stora investering?

– Det var en resa till Island med min son. Det är bara idioter som reser till Island i november och jag är en av dem. Det blåser hela tiden. Och så köpte jag en dyr kavaj.

Vad har du för relation till Göteborg?

– Jag älskar att vara i Göteborg. Jag tycker att det är exotiskt. Alla göteborgare är så trevliga. Varje gång man går in i en butik blir man överfallen av en massa trevligheter. Och så fisken. Ska man äta fisk, ska man göra det i Göteborg.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.