Hur är läget?
- Det är fint, jag har precis lunchat och sitter i bilen på väg tillbaka från jobbet. I dag blev det pytt, det var riktigt gott.
Du jobbar heltid på posten och tränar samtidigt Redbergslid i elitserien. Vilket jobb är du på väg till egentligen?
- Nu är jag på väg till posten. Jag börjar vid sju på morgonen, jobbar hela dagen och åker direkt till träningen efteråt. Med RIK tränar vi normalt i två och en halv timme och sen kommer jag hem vid åttatiden på kvällarna varje dag.
Det låter kämpigt?
- Det är kanske lite mer stressigt än hur många andra har det med tanke på att jag kommer hem så sent varje dag, men ja, det är ett liv jag har lärt mig att leva.
Du flyttade hem till Sverige sommaren 2002 efter 12 års proffsliv i Kiel. Du började inte bara att spela för Redbergslid, du började köra ut post också. Blev inte folk förvånade när Magnus Wislander kom på cykel och delade ut post?
- Jo, det var många som skakade på huvudet, men hittar man något man trivs med så mår man oftast bättre. Till en början gick jag bara hemma och städade, diskade och fixade det sista på huset vi hade byggt. När det var klart blev det jävligt trökigt. Det kändes väldigt ensamt. Man gick hemma och väntade på att de andra skulle komma hem och kom de en kvart för sent till maten så blev man grinig. Det passade inte mig riktigt.
Jag läste någonstans att höjdpunkten på dagen var lunchtravet på TV. Var det så?
- Haha, ja, det var ungefär så det var. Det blev någonting att göra, även om det inte ska överdrivas.
Din nya roll som brevbärare uppmärksammades ändå en del i media. Det var väl ungefär samma sak för Glenn Hysén när han var arbetslös och fick gå till arbetsförmedlingen. Varför tror du att det är så?
- Man har en bild av att, framförallt hockey- och fotbollspelare, tjänar tillräckligt mycket pengar och har namn för att kunna göra vad som helst. Men har man inte tjänat tillräckligt för att kunna sitta och rulla tummarna så måste man ju göra någonting. Då får man hitta något som man trivs med. För mig blev det posten. Det är inte så många som anställer en för att sitta på en stol och tjäna pengar.
Hur ser jobbet ut i dag då, delar du fortfarande ut post med cykel?
- Nej, det har jag inte gjort sedan 2006. I dag är jag produktionschef i Stenungsund, som det kallas. Jag har hand om kontoret där ute och har hand om helheten. Men visst var det roligt att dela ut post. Man kunde tjöta och folk tyckte det var roligt när man kom. Det var många glada tillrop.
Vad ska du göra i helgen?
- Då ska jag ut på landet och ha det gött och kanske gå en golfrunda. Vi har en stuga på Tjörn som vi åker till så ofta vi kan, speciellt nu när vädret börjar bli sommarlikt. Det bästa är när man bara kan ligga ute vid klipporna och må gôtt, kanske ta en sväng med båten. Jag ska inte lägga mig på någon sandstrand i framtiden, det är Bohusläns klippor som gäller.
Seglar du?
- Nej vi har bara en liten badbåt, en styrpulpetbåt.
Sportsligt då, Redbergslid missade slutspel och huvudansvaret för laget gick efter spelarnas önskemål över från dig till Johan Eklund. Hur kändes det egentligen? Du hade ju ändå varit huvudtränare i åtta säsonger.
- Vi gjorde en liten abrovinsch där och jag tycker att tidningarna gjorde en större grej utav det än vad det egentligen var. Egentligen är det ingen av oss som har huvudansvaret. Vi delar på arbetsuppgifterna och gör exakt samma saker som vi gjorde innan. Enda skillnaden är att Johan Eklund är med på bänken på matcherna.
Ni missade ju slutspelet i år, och det blev en tidig försäsong. Hur går träningen?
- Den fungerar jättebra. Det är kanske den lättaste perioden som finns för att träna ett lag. På med blåstället och tuta och kör fem dagar i veckan bara. Man behöver inte använda hjärnan så mycket, det är mycket löp och mycket styrka.
Skulle du kunna tänka dig en tränarroll i något annat lag än Redbergslid?
- Ja, absolut. Det handlar ju om vilka möjligheter och erbjudanden man får. Man är inte livegen i något lag som tränare. Vill man jobba med det här yrket så får man nog vara beredd att röra på sig. Till och med Sir Alex rör ju på sig nu, haha.
Så sent som 2011 gjorde du ett inhopp i Redbergslid som spelare. Hur är formen i dag?
- Någon comeback finns det nog ingen större chans till, men formen skulle jag säga är skälig. Man väger väl något kilo för mycket men jag håller mig flytande.
Det såg ju väldigt bra ut när du kom tvåa i Mästarnas mästare förra året.
- Ja, jag skäms inte för min insats, det var roligt.
Men handen på hjärtat, har du kommit över finalförlusten mot Jörgen Jönsson?
- Ja, det gjorde jag nog med en gång.
Har du haft någon kontakt med Mästargänget efteråt?
- Strax efteråt hade vi väl lite kontakt, men annars är det som vanligt när man träffar idrottsmän. Man snackar mycket. Det är typiskt svenska idrottare att ha bra koll på varandra och tycka om att prata.
Hur menar du att det är typiskt svenska idrottare?
- Jag tror att svenska idrottare är bättre på att uppskatta varandra för vad man har gjort än gemene man. Jag tycker att svenskar överlag är väldigt dåliga på att uppskatta idrottsliga framgångar. Det är lite fult att tala om att Zlatan kanske är den absolut bästa fotbollsspelaren vi haft i Sverige.
Du blev själv utnämnd till århundradets bäste handbollsspelare 1999. Det låter som att du har upplevt det här själv?
- Absolut. Titeln som århundradets handbollsspelare i världen känns lite ful i Sverige. Det är nästan tabubelagt, man får inte vara bäst i en lagsport. Har man världsrekordet på 100 meter så är det lättare att kunna säga det.
Vad beror det på, tror du?
- Det är väl jämställdhetssamhället vi lever i och svenska jantelagen. Stjärnor inte får vara stjärnor när de är mindre. De får inte göra hur många mål som helst, då får de spela back i nästa match eller någonting. Alla ska få chansen. Visst, det är ju en mentalitet som är ganska bra egentligen. Att ingen ska få vara förmer än någon annan, alla ska stå med fötterna på jorden. Men när jag åker till Tyskland eller Kroatien så blir jag alltid presenterad som århundradets handbollsspelare i världen. Här i Sverige så blir man presenterad som en av Sveriges bästa spelare. Det är en klassiker.
Det har gått några år sedan du avslutade spelarkarriären. Hittar du liknande kickar i dag som de du hittade på sexmeterslinjen?
- Nej, det gör man ju inte. Man hittar sina grejer på andra sätt. Som tränare hittar man dem ibland och i Mästarnas mästare fick man tillbaka lite av den tävlingsinstinkt och vinnarskalle som man har haft genom hela livet. Men annars så får man nog nöja sig med mindre saker, att det går bra för barnen och sådär. Att stå inför en match i en fullsatt Ostseehalle eller Sparkassen-arena som den heter nu... givetvis skulle man vilja ha tillbaka det någon gång om året eller någon gång i månaden. Man levde ju med den där känslan i nästan 25 år.
Du får kanske gå hårdare in i golfen?
- Nej, det tror jag inte. När jag spelar golf är jag ingen tävlingsmänniska alls. Spelar och spelar förresten, det handlar mer om att jag försöker, haha.
