Hallå eller! Lars Gårdfeldt

Vad ska du göra i helgen?

– Jag ska fira påsk förstås. Det blir mässa i kyrkan både på långfredagen och på påskdagen.

Hur firar du påsken när du inte är i kyrkan?

– Precis som vanliga helger gäller det att hitta på någonting kul med barnen som är fulla av energi. De är 6,5 och tvillingar, vi brukar alltid gå till parken eller så åker vi till Bushuset i Partille om vi vill lyxa till det lite. Den här helgen ska jag köpa mycket påskgodis och gömma det på något bra stället i lägenheten. Det är roligt när de får leta efter det.

Ritar du en karta också?

– En karta var längesedan jag gjorde, det kanske det får bli.

Vad betyder påsken för dig?

– Det är en av årets höjdpunkter, så har det varit ända sedan jag var barn. Tillskillnad från andra helger, då man ligger efter med massa saker som tvätt och så, brukar jag se till att allt är ordnat och att det är lugn och ro. Under påsken vill jag vara helt och hållet ledig.

Varför tycker du om påsken?

– När jag växte upp i Värmland var påskärringstraditionen stark. Vi brukade klä ut oss och gå runt och ringa på dörrar för att få godis. Sedan dess har jag glada associationer till påsken. Sedan när jag blev äldre och insatt i kyrkliga betydelsen har det växt. Årets vackraste psalmer tillhör påsken.

Har du någon favoritpsalm?

– O huvud, blodigt, sårat. Det kanske låter konstigt men det är en vacker långfredagspsalm. Många av påskens psalmer kommer från 1600-talets evangelistisk-lutherska tid och innehåller mycket mystik. De handlar om det svåra som sårandet, lidandet och döden. De vågar konfrontera döden, jag gillar mystiken och påskens löfte om segern över döden.

Vad vill du dela med dig av till icketroende som firar påsk?

– De flesta som firar påsk har en bra grund i sitt firande av påsken oavsett kyrklighet. Att umgås med familjen är en bra kärna. Sen tycker jag att påskens budskap om lidandet och döden i världen är viktigt. Vi människor vågar ofta inte se det, vi säger "om jag dör" i stället för "när jag dör". Under påsken är det budskapet väldigt koncentrerat. Det går snabbt från döden på långfredagen till uppståndelsen och hoppet på påskdagen. Det är ju pånyttfödelsen som symboliseras med påskäggen.

Du är själv homosexuell och har länge varit en stark aktivist för homosexuellas rättigheter i kyrkan, hur är det att vara homosexuell och präst?

– Det har blivit lättare eftersom det är fler präster som vågar vara öppna med sin sexualitet, präster som under lång tid inte har kunnat vara öppna. Det är glädjande att se. Samtidigt är det många som fortfarande inte vågar berätta. Jag har prästkollegor som köper tvåfamiljshus, sedan skriver de sig själva på ena våningen och partnern på den andra. På det sättet kamouflerar de förhållandet. Det är jättesorgligt att kyrkan fortfarande får så många att känna sig otrygga.

Vad kan göras för att förbättra?

– Kyrkan bör införa samma regler som gjorde att kvinnliga präster kom fram. Den som vägrar viga eller prästviga homosexuella ska aldrig kunna nå en chefsbefattning som kyrkoherde eller biskop. Det skulle vara ett stort steg framåt.

I en intervju i GP 2009 fick du frågan om homosexuellas rättigheter i framtiden. Då sade du att du inte vågade sia om hur det ser ut om två år. I efterhand, hur blev det?

– Det som är glädjande är att se hur många präster som vågar viga homosexuella i kyrkan sedan det blev tillåtet. Men fortfarande märker jag hur lågt förtroendet är för kyrkan i gaycommunityn. Kyrkan har historiskt motarbetat homosexuellas krav och därför måste de verkligen visa att de är för homosexuellas rättigheter nu. Många homosexuella har ingen aning om deras lokala församling är gayvänlig. Omedvetenheten om det inom kyrkan är ett problem. Det går att visa genom små saker som till exempel en bordsregnbågsflagga i entrén. Det visar att "här är du välkommen".

Vågar du sia om framtiden nu?

– Det kommer att dröja länge innan det ställs nödvändiga krav. Det är sorgligt att se hur det fortfarande kommer många nya präster som vägrar att viga homosexuella eller inte vill prästviga homosexuella ifall de blir biskopar. Det är tufft för homosexuella studenter när andra studenter vägrar viga två av samma kön ens under övningar på kurser.

Du bor mitt i centrala Göteborg, vad tycker du är bäst med den här staden?

– Det är Westpride. Det är fantastiskt att vi har en parad med 10 000 deltagare. Jämför med Helsingfors, 8 000, och Oslo, 10 000, det är ungefär lika många men det är huvudstäder.

Hur skulle du motivera någon som aldrig har varit på Westpride att gå dit?

– Det är ett helt gratis tillfälle till folkbildning. Man har chansen att träffa författare som Maria Sveland och Katarina Wennstam och flera politiker. Sedan är paraden ett nöje i sig. Göteborgarna har inte riktigt upptäckt den än, i Stockholm är det årets största händelse. Det är som en karneval där man titta på vackra kreationer och ta del av politiska slagord.

Har du något smultronsställe i Göteborg?

– Trädgårdsföreningen, det är kul för barnen och vackert för oss vuxna. Dit går vi varje helg på sommaren, om vi inte tar oss till Plikta som också är jättekul.

Vad skulle du göra om du hade makten i Göteborg för en dag?

– Jag skulle se till att minoriteterna får namn på spårvagnarna. Till exempel är det en skandal att den fantastiska svensk-judiska författarinnan Sophie Elkan inte är representerad. Sedan skulle jag ta rygg på projekten Litterära Stockholm och Litterära Jönköping och sätta ut små plaketter på olika platser i Göteborg med utdrag ur skönlitterära böcker. Sedan växer kryssningsindustrin otroligt, jag skulle vilja ta vara på den genom att se till att samarbeta med Köpenhamn och Oslo. Många industrier lämnar Göteborg och vi måste ersätta dem på något sätt.

– Men allt det är oviktigt jämfört med ett att uteliggare tvingas att sova på Kungsgatan mitt i centrum. Det är skrämmande att se hur samhället har accepterat det och att folk bara går förbi på vägen till krogen. Det måste uppmärksammas.

Med tanke på påsken, är du löskokt eller hårdkokt?

– Jag var väldigt mjuk fram tills att jag blev aktivist. Det var inget val jag gjorde utan något jag tvingades till. Jag lärde mig att det fanns bara ett sätt för förändring. Då hade vi inga äktenskap och ingen adoptionsrätt. Att vi homosexuella har nått framgång beror bara på att vi jobbat hårt och varit hårdhudade. Det kan jämföras med medborgarrättsrörelsen i USA, där hade inte hänt något om de svarta inte sagt ifrån och vägrat sitta längst bak i bussen. Samma för kvinnorörelsen i Sverige, förändringen kom först när kvinnor slutade anpassa sig och sade ifrån. Omständigheterna har tvingat mig att bli hårdare.

Jon Weihard