Ensamstående mamman Farheiya Muhammed måste lämna lägenheten i Bergsjön för att flytta till ett vandrarhem med sina sju barn,
Ensamstående mamman Farheiya Muhammed måste lämna lägenheten i Bergsjön för att flytta till ett vandrarhem med sina sju barn,

Flerbarnsfamiljer saknar bostäder

ANNONS
|

Desperationen lyser i hennes ögon - Farheiya Muhammeds familj blir när som helst utkastad från sin lägenhet.

De sitter kring ett bord på Bergsjöns stadsdelskontor, Farheiya Muhammed, enhetschefen Ulrika Hellquist och boendesekreteraren Karin Peterson från Bergsjöns socialtjänst. Ett krismöte. Ute är det ruskväder. I skolan och förskolan befinner sig Farheiya Muhammeds sju barn. Sex av dem är hennes egna. Den äldsta - elva år gammal - är hennes systerdotter. Hon kom ensam från Somalia för ett år sedan.

- Barnen är ledsna och förvirrade och blir jätteoroliga av att inte veta var de ska bo. De oroar sig, gråter, kräks, säger Farheiya Muhammed.

ANNONS

I Göteborg lever 342 barn i ett hem "där bistånd från socialtjänsten behövs för att lösa boendefrågan", som kommunen uttrycker sig.

Det betyder 342 barn med mer eller mindre miserabla boendeförhållanden, som staden anser vara oacceptabla. I socialtjänstlagen heter det att "socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden."

Sade upp förstahandskontrakt

Farheiya Muhammeds andrahandskontrakt på en fyra i Bergsjön löpte ut vid nyår. Att hon blivit hemlös beror på ett misstag. Hon hade trott att avtalet skulle komma att omvandlas till förstahand. Därför sade hon upp den trea i Bergsjön där familjen hade bott tidigare.

Ulrika Hellquist och Karin Peterson förklarar för Farheiya Muhammed att man aldrig får säga upp ett förstahandskontrakt. Det har de upprepade gånger berättat. Att hon ändå gjort det, tror Ulrika Hellquist, kan bero på att hon inte haft den kunskap om samhället som behövs.

Farheiya Muhammed berättar att pappan inte ställer upp och att hon, med sina sju barn, inte klarar av att bo hos väninnor.

- I det här akuta läget är det vår skyldighet att finna tak över huvudet för dig och barnen, säger Ulrika Hellquist. Men det finns ingen lägenhet, det kan jag säga redan nu. Vi måste ordna ett vandrarhem eller något annat.

ANNONS

Farheiya Muhammed gråter.

- Jag vill att ni ska hjälpa mig!

Värst för storfamiljerna

I dag saknar 132 barnfamiljer i Göteborg fast bostad. Många har olagliga andrahandskontrakt eller tränger i hop sig som inneboende. Värst är situationen för storfamiljerna. Omkring 20 familjer med fler än fem barn i Göteborg saknar i dag fast bostad.

Hos Fastighetskontoret i Göteborgs stad, där stadsdelarna kan ansöka om lägenheter i krissituationer, köar just nu tio bostadslösa storfamiljer - totalt 60 barn som längst har väntat i ett och ett halv år. Behovet är större än tillgången. Förra året förmedlades bara tre lägenheter.

Owe Nilsson (s), kommunalråd med ansvar för byggfrågor:

- För oss är det här ett jätteproblem och jag är rädd att det blir värre. Det hela bottnar i att vi har brist på bostäder. Det finns bara en lösning: att bygga mer. Vi har lovat 2 000 nya bostäder per år. Jag hoppas att vi klarar det. Det finns exempel från några år sedan då man slagit ihop lägenheter och byggt om dagisavdelningar.

Tycker du att ni gör tillräckligt för att lösa krisen?

- Jag tycker att vi gör så mycket vi kan.

Förra året förmedlades bara tre stora lägenheter.

ANNONS

- Det här tar tid, det är bara att erkänna, säger Owe Nilsson.

Den hemlösa gruppens sammansättning förändas - för vissa löser sig problemen - men antalet familjer som saknar bostad minskar inte. Sedan Göteborgs stad började föra statistik över hemlöshet 2003, så kallad Bo Invent, har antalet utsatta barnhushåll legat kring 150, säger planeringsledaren på kommunen Birgitta Branegård.

- Man kan se det här som ett flöde av hushåll som behöver insatser från socialtjänsten för att lösa boendefrågan. Men som siffrorna sett ut ett tag kan man fråga sig: "kommer vi inte längre än så här?" säger hon.

Socialtjänsten har inga jourbostäder

Det är stadsdelarnas socialtjänster som i första hand ansvarar för att familjerna får hjälp. Men socialtjänsterna kan i krissituationer bara ta till nödlösningar. Man förfogar inte över några jourlägenheter.

Stadsdelarna upphandlar tillfälliga boenden hos bland annat Räddningsmissionen, Stadsmissionen och privata bostadsbolag. Ibland ordnas det med lagliga andrahandskontrakt.

Vi träffar Farheiya Muhammed i vardagsrummet, kvällen innan krismötet, i fyran hon nu måste lämna. Barnen Adnan, Najib, Liiban, Indisar, Farheiya, Noradiin och Badradiin sitter i sofforna.

De minsta skuttar runt, skrattar och leker.

- Jag håller på att bli galen, säger Farheiya Muhammed. Jag äter inte, sover inte. Jag har aldrig varit med om någonting värre.

ANNONS

- Mamma, när ska vi åka ut? frågar treåriga Noradiin.

11-åriga Farheiya börjar gråta.

De har hyrt fyrarummaren av en vän till familjen, berättar Farheiya Muhammed. Innan dess hade familjen i åtta år bott i sin trea. I fyran hade de sett möjligheten till mer utrymme. Men hyresvärden, Familjebostäder, anser inte att det finns skäl att fortsätta andrahandsuthyrningen.

"Var ska vi bo?"

Najib, sex år, berättar att han har svårt att sova.

- Det känns tråkigt, säger han. Var ska vi bo? Vi vill inte bo utomhus, det är tråkigt. Det kan regna på oss. Och vi kan inte träffa våra kompisar.

Vad tänker ni om att inte ha en bostad?

- Ute är det kallt och det snöar och blåser, säger Adnan, nio år. Vi vill bo i det här huset, jag kan inte sova på natten, för jag vet inte var vi ska bo.

Dagen därpå går Farheiya Muhammed ut från mötet med socialtjänsten. Hon känner till den tuffa bostadsmarknaden, vet att det kan dröja innan hon får en egen lägenhet igen. Nu måste hon ringa till ett vandrarhem och boka rum för åtta. För hur länge vet hon inte. Hon torkar tårarna.

ANNONS

- Jag vet inte, säger hon. Jag vet inte hur det ska bli.

Göteborg kan inte hjälpa alla utsatta barnfamiljer

ANNONS