Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Finns Göteborgshumorn?

Finns det en speciell Göteborgshumor? Och i så fall vad är det som utmärker den? Det var några frågor som GP-journalisterna Lars Dimming och Anders Franck kände att de ville ha svar på för snart 20 år sedan.

DÄRFÖR samlade Dimming och Franck fem humorföreträdare till ett rundabordssamtal: Lasse Brandeby, Hagge Geigert, Viveca Lärn, Lotta Goldman och jag. Resultatet publicerades i GP Söndag den 15 januari 1989.
Jag hävdade att man inte kan bortse från sociala skillnader när man talar om Göteborgshumorn. Den typiska slagfärdigheten hittar man på verkstadsgolvet, vitsarna kommer till på tjänstemanna-planet, sa jag - och tillade att detta var något som jag fick belägg för i stort sett varje dag via tipsen till min PS-ruta.
Och så är det nog fortfarande.

LASSE BRANDEBY exemplifierade just slagfärdigheten på verkstadgolvet med följande story:
- När jag jobbade som journalist var jag ute i Skandia-hamnen för att göra ett reportage om farliga arbetsmiljöer. I det här fallet gällde det lastning av bilar på ett containerfartyg. Jag frågade en av gubbarna hur han kände sig när han kom hem efter en hård arbetsdag. Han svarade så här: "Jag kommer hem och snyter mig, och det är fanimej inga vitaminer som hamnar i näsduken..." Efter ett sådant svar kan man stänga av bandspelaren.
Ifråga om vitsandet och framför allt den göteborgska vanan att döpa om offentliga byggnader på ett vitsigt sätt kommenterade revykungen Hagge Geigert:
- Det är nog en fråga om att vårda en tradition. Precis som man i Värmland och Västergötland känner förpliktelsen att hålla liv i konsten att berätta Värmlands- och Västgötahistorier känner göteborgaren förpliktelsen att odla det här särdraget.
Lotta Goldman, författare och revyregissör - bördig från Stockholm - hade vid samtalstillfället hunnit vistas fyra år i Göteborg. Hon ansåg att humorn i stan snarast var "ett slags gemytlig värme i vardagslivet".
- Den finns inte lika påtagligt i Stockholm, där folk har mindre tid över att prata med varandra.

VIVECA LÄRN undrade över varför personer som säljer fisk i Göteborg alltid är så roliga.
- Hos en fiskhandlare får man nästan jämt höra något som lättar upp humöret, sa hon.
- Men fiskare däremot är ju ganska tråkiga, så jag fattar egentligen inte varför de som säljer fisk är annorlunda.
Dessutom lanserade Viveca en spännande teori:
- Det finns bakom Göteborgshumorn en ödmjukhet som kommer till uttryck i det kärva, lite fåordiga i den. Jag undrar om inte det kan vara en följd av att vi här i stan är så präglade av sjön, av havet. Jag tror det. Det är ingen som bor nära sjön som är stor. Och vår förkärlek för korta repliker har förstås också sin förklaring. När det blåser hinner man inte säga så mycket.
Lotta Goldman höll med om att göteborgarna kan vara oerhört slagkraftiga i sina korta och kärnfulla repliker.
- Där lever göteborgarna verkligen upp till sitt rykte, menade hon. Jag hade själv svårt att hänga med i den där snabba replikföringen när jag flyttade hit. Men snart märkte jag att det som sades lät mycket råare än det var. Det mesta sägs med en stor glimt i ögat.

VAD JAG MEST minns från rundabordssamtalet 1989 var ändå Vivecas intressanta tanke:
Att den göteborgska blåsten skapar en språklig koncentration.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.