Marko Lappalainen
Marko Lappalainen

Förhandlaren – utväg utan våld

ANNONS
|

– Det har rört sig om allt från självmordsförsök till personer som barrikaderat sig i en lägenhet eller hus, säger Marko Lappalainen.

Han är polisens förhandlare i länet och kallas in när det behövs förhandling i svåra situationer. Men han är tydlig med att han inte kan berätta om enskilda fall.

Marko Lappalainen blev intresserad av polisyrket när han gjorde lumpen som kustjägare i Stockholm på 1980-talet. Strax därefter påbörjade han polishögskolan och började arbeta som polis 1994. Ett år efter fick han jobb inom piketen och blev sedan tillfrågad att utbilda sig till förhandlare 2005.

– Det var egentligen efter en händelse 2004 där en kollega i piketgruppen blev skjuten vid en inbrytning där en person skulle gripas. Kollegan blev träffad av fyra kulor och överlevde tack och lov.

ANNONS

Efter den händelsen lyftes frågan att alltid ha med sig förhandlare till dessa uppdrag. Marko Lappalainen var en av dem som blev tillfrågad.

– Året efter fick jag förmånen att utbilda mig till förhandlare. Jag tyckte det var en strålande möjlighet att utveckla mig som polis.

Marko Lappalainen är inte bara förhandlare utan har också ansvaret för piketpolisens övriga 19 förhandlare i länet. Alla förhandlare jobbar två och två och har beredskap var tionde vecka. Det betyder att man då kan kallas ut på förhandling när som helst under dygnet.

– Förhandlarparet jobbar som en enhet där en person sköter förhandlingen och den andra har en stöttande och coachande roll.

Hittills har han varit med om hundratals förhandlingar sedan han började som förhandlare för nio år sedan.

Sedan 2010 lyder förhandlarna under piketpolisen.

– Vår uppgift på piketen är ju att saker och ting inte ska eskalera. Vi ska så långt vi kan undvika våld och lösa situationen genom samtal.

Som förhandlare handlar det i första hand om att lyssna på den man förhandlar med.

– Grunden är att ha medkänsla, empati, för den personens situation och för att kunna visa empati använder vi oss av aktivt lyssnande, säger Marko Lappalainen.

ANNONS

Aktivt lyssnande, ALS, är en metod som praktiseras hos polisen i flera länder och där man följer en rad punkter i samtalet.

– Det handlar om att försöka påverka människor att ändra sitt beteende. Människor i kris styrs väldigt mycket av sina känslor och har svårt att tänka rationellt. Genom att bedriva aktivt lyssnande är vår förhoppning att personen efter en tid kan tänka mer logiskt. Det kan ta olika lång tid för olika personer.

I de flesta fall går förhandlingen som man hoppats utan att våld behöver användas.

– Vi brukar inte prata om lyckade eller misslyckade förhandlingar. Vi kan bara göra det vi kan göra sedan är varje individ ansvarig för sina egna handlingar.

Oftast tar förhandlaren kontakt med personen via telefon.

– Det beror lite på situationen. Men handlar det om en person med vapen använder vi oss oftast av telefon. I vår utrustning har vi med extra telefoner som vi kan kasta in till personen om den saknar egen telefon.

I andra fall, om avstånd krävs, finns också megafon tillgängligt i bilarna.

Han tycker att antalet förhandlarsituationer har ökat.

– Min spontana känsla är att många mår dåligt och att det kryper ner i åldrarna, speciellt självmordsförsöken. Generellt känns det som det hårdnat i samhället.

ANNONS

Hur vanliga är gisslansituationer i vårt område?

– Inte speciellt vanliga. Vi brukar skilja på gisslan- och offersituationer där det senare är att gärningsmannen har eller har haft en relation med personen som befinner sig där. Gisslansituationer kan vara exempelvis personal eller annan person där det inte finns någon relation till gärningsmannen.

Offersituationer brukar ses som farligast.

– I och med att gärningsmannen har känslomässiga band med personen ökar risken för att hen kan göra något mot offret. Då kan det bli fråga om en räddande operation istället för förhandling.

Att förhandla tar på krafterna och ibland måste förhandlarna bytas ut om det drar ut på tiden.

– Efter en förhandling i tio timmar känns det som att ha sprungit ett maratonlopp. Jag är helt slut. Det är en oerhörd anspänning och man blir mentalt väldigt trött. Men kan man påverka en människa till ett förändrat beteende och därigenom göra skillnad, är det värt varenda timme, säger Marko Lappalainen.

ANNONS