Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Ett år sedan mardrömsnatten: Caroline blev överfallen och knivhuggen

Caroline var i full färd med att fira sin födelsedag. Men på väg till hotellet attackerar en okänd man och knivhugger henne på armarna, i benen, i magen, i ansiktet. Hon upprepar gång på gång att hon har en son.
Nu har det gått ett år sedan mardrömsnatten.
– Helt återställd kommer jag inte bli. Men jag är så sjukt tacksam och glad att jag kommit så långt som jag gjort, säger Caroline.

Caroline vrider på handen och visar var ett av knivhuggen träffade, vid vänster armbåge.

– Vänsterhanden och handleden har jag inte någon direkt kraft i, säger hon.

– Att laga mat är bra för finmotoriken. Men till en början var det jättejobbigt, jag vet inte hur mycket jag har svurit. När man inte ens klarar av att koka makaroner... Men det går bättre och bättre.

Bredvid henne i soffan har den elvaåriga chihuahua- och jack russell-blandrasen Mixie kurat ihop sig. Tiken njuter av egentiden hon får hemma med Caroline. Under den klädda julgranen vilar julklapparna, på golvet bredvid soffan står en leksaksrobot.

– Efter klockan fyra är vi som vilken barnfamilj som helst. Käkar, bråkar om dusch och tandborstning, kollar lite på tv, varvar ner och går och lägger oss, säger Caroline.

Det har gått ett år sedan hon attackerades av en okänd knivman medan hon firade sin födelsedag.

Trodde det var en elpistol

Det var december och Caroline fyllde 32. Själv trodde hon att hon skulle spendera lördagen med att hjälpa sin syster i stallet, men i själva verket hade hennes fru och syster konspirerat och överraskade med brunch, hotellrum och god middag med vänner.

– Vi hade jobbat så extremt mycket så det var helt perfekt att få det här, berättar hon.

Runt midnatt är de på väg till hotellet på Lindholmen och tänker ta ett glas i hotellbaren. När någon bakom Caroline lägger armen om henne tänker hon först att det är en vän, ännu en överraskning som en del av firandet. Eller så är det någon nollning, Chalmers har ju campus på Lindholmen. Men plötsligt känns det som att någon använder en elpistol i ryggen på Caroline.

Ganska snart inser hon att det är någon som vill skada henne.

Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.

Hon tror att hon blir rånad och skriker att han får ta vad han vill. Hon möter sin frus blick. Caroline försöker ta sig loss men förlorar snart kraften i kroppen och segnar ner på marken. Mannen fortsätter knivhugga henne över kroppen tills någon ropar och han springer därifrån.

– Jag ser allt blod, jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv. Det bara växer i en pöl runt mig. Jag tänker bara på att jag ska hålla mig lugn så jag inte ökar pulsen och pumpar ut mer blod, säger Caroline.

Samtidigt är hon panikslagen. Hon upprepar gång på gång till personerna runt henne att hon har en son, hon har en son.

– Det är ju det jag kämpar för.

LÄS MER: Kvinna utsatt för mordförsök på Lindholmen

Caroline och hunden Mixie.
Caroline och hunden Mixie. Bild: Anders Ylander

Varje gupp på vägen gjorde ont

Caroline är stadig på rösten när hon berättar. Ibland tar hon en klunk kaffe eller klappar Mixie mellan öronen – när en bil åker förbi skäller hunden till, hoppar ner från soffan och kontrollerar ytterdörren. Sedan springer hon tillbaka och rullar ihop sig vid matte igen.

Caroline vårdades på sjukhus i två veckor. Hon fick ungefär 16 olika skador och behövde opereras, bland annat för att hennes ena njure var svårt skadad. Hon minns att varje gupp på vägen hem gjorde ont, men hon hyllar sin familj och hur fint de har tagit hand om henne.

Något av det första hon frågade polisen om är telefonnumret till det par som hjälpte till på platsen, som förmodligen skrämde bort gärningsmannen med sina rop.

– Jag hade ju dött om inte de hade stoppat det, säger Caroline.

Hur tackar man?

I många nätter ligger hon vaken och funderar på hur man tackar någon som har räddat ens liv? I början av februari håller hon telefonen i handen och slår in telefonnumret till främlingarna. Gud, hur ska hon ens presentera sig? Så ringer hon bara. Det blir ett känslosamt samtal och hon får fram att hon inte vet vad hon kan säga – mer än tack.

Hon nominerade dem till Aftonbladets initiativ Svenska hjältar och i december prisades Rosanna Olsson och Zebastian Nyström Christén som Årets medborgare 2020.

”Rosanna och Zebastian är hjältar för att de avbröt det brutala knivöverfallet och räddade livet på Caroline”, löd juryns motivering.

– Det är så viktigt att höja bra människor. Vi lever i ett samhälle där människor kanske hade tagit upp telefonen och filmat istället. Men de gjorde inte det. Det minsta jag kan göra är att lyfta upp dem och kanske inspirera andra, säger Caroline.

Dömdes till fängelse

Gärningsmannen förblev på fri fot. I slutet av januari släppte polisen en bild på honom, men det var dna-spår från platsen som ledde polisen till den skyldige, en 19-årig man. I juli dömdes han till åtta års fängelse för mordförsök. I september fastställde hovrätten domen.

LÄS MER: Kvinnan knivhöggs 13 gånger – polisen söker mystisk man från platsen

LÄS MER: Kvinna knivhöggs på Lindholmen – nu döms 19-årig gängmedlem för mordförsök

– Det pendlar hela tiden. Man är så arg, man är så ledsen, men sen tycker man lite synd om honom. Många säger att jag inte ska tänka så. Men han har hela livet framför sig och det är förstört. Så det är klart att det är mycket känslor där, säger Caroline.

Hon haltar när hon går fram till altandörren. Hon rehabtränar fyra gånger i veckan – hon kan inte springa än, men drömmer om att få testa padel, springa efter sin son, rusa till bussen.

– Helt återställd kommer jag inte bli. Men jag är så sjukt tacksam och glad över att jag har kommit så långt som jag har gjort, läkarna trodde inte att det skulle gå så snabbt. Jag har accepterat att jag inte kommer bli helt hundra, så får jag kötta på och så ser vi hur nära hundra jag kommer.

”Jag har blivit mer tacksam och ödmjuk och förstår att nära och kära, de är det viktigaste i livet”, säger Caroline. Bild: Anders Ylander
”Jag har blivit mer tacksam och ödmjuk och förstår att nära och kära, de är det viktigaste i livet”, säger Caroline. Bild: Anders Ylander

Varje vecka pratar hon även med en psykolog. Det första halvåret efter attacken mådde hon psykiskt bra men sen började hon reagera på ljud när det kom från olika håll och hon kände sig nojig.

En dag stod hon vid grönsakerna i mataffären när en kille ställde sig lite för nära.

– Jag bara skrek rakt ut. Sen skämdes jag, stackars han, han gjorde ju inget fel. Men det var sådana saker som började och jag var, jag är fortfarande vaken till trehundra procent hela tiden.

”Man ska var snäll”

Caroline arbetar nu två timmar om dagen, men målet är att vara tillbaka på heltid under nästa år. Hon har bestämt sig: det här ska gå över och hon är okej med att det kommer att ta tid.

– Jag har alltid varit en positiv och logisk person. Meningen med livet är att lära sig nya saker, det är min grundinställning. Jag har blivit mer tacksam och ödmjuk och förstår att nära och kära, de är det viktigaste i livet. Det, och att man ska vara snäll. Då kommer man längst.

Mot alla?

– Mot alla, ja. Om man möter någon som är arg eller otrevlig så är jag ganska bekväm med tanken att det är något som inte är bra, att det ligger något bakom i stället för att skuldbelägga personen. Det är något som bara har blivit tydligare efter den här händelsen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.