Tre låsta dörrar leder in till Frivårdens väntrum på häktet i Göteborg. Svag musik strömmar lugnande ur en högtalare och på väggen hänger en stor väv föreställande två livbojar. I övervakningsnämndens sammanträdesrum strax intill, bjuder Erik Sennunger på kaffe i pappmugg.
Han är utbildad socionom och har arbetat som uppsökare på häktet de senaste fyra åren. Åtminstone en gång under häktestiden får de intagna träffa Erik eller en av hans kolleger. Syftet är att hitta dem som har problem med alkohol, narkotika, doping eller våld och motivera dem till att förändra sina liv.
Erik träffar sina klienter i ett särskilt samtalsrum, eftersom han känner att han behöver hålla en professionell distans.
– Tidigare satt jag i cellen och pratade med klienten, men det kändes nästan som att själv sitta inne. Som uppsökare får man en nära kontakt med den intagne och det är tjusningen med jobbet. Men för att behålla fokus på uppdraget underlättar det om man samtalar på en neutral plats, säger Erik och tillägger att det dessutom är skönt för klienten att komma ut ur bostadsrummet en stund.
Vid det första mötet har Erik bara viss bakgrundsinformation till varför klienten är häktad, men när han beskrivit sitt uppdrag får han reda på desto mer.
– Det är som att trycka på en knapp; många pratar oavbrutet. Jag vet att de befinner sig i kris och jag går varsamt fram. Det enda jag kan göra i det läget är att lyssna. Att klienterna får förtroende för mig är guld värt; då kan det bli en fortsättning.
Ifall de vill prata om sina bekymmer, erbjuder sig Erik att komma en gång i veckan för samtal. Han försöker motivera dem att göra något åt sin situation och söka behandling.
– Samtidigt har jag en stöttande funktion. Det är inte så roligt att sitta på häktet.
Många känner vanmakt och hopplöshet inför situationen. Ovissheten är svår, eftersom den häktade inte vet hur lång vistelsen blir. Och den som har restriktioner får inte ha kontakt med omvärlden, vilket förvärrar situationen. Abstinensen är ett annat problem, som gör att den häktade mår ännu sämre.
Erik försöker locka fram en vilja hos de intagna att förändra sina liv.
– Det kan vara lättare att motivera klienter på häktet än i frivården, eftersom de mår så dåligt när de är här. Som häktad är man mer sårbar och skör, mer utlämnad. Tankar och känslor, som varit avstängda under en lång period på grund av droger, kommer fram. De intagna ser konsekvenserna av sitt leverne och inser behovet av att förändra sina liv och bli drogfria.
Att mötena med uppsökaren är frivilliga, spelar också roll. Då är det lättare att öppna sig, menar Erik, som tidigare jobbat med övervakning.
– Jag har träffat klienter på häktet som jag fått mer information av under ett samtal än jag fick under hela deras övervakningsperiod, säger han.
Erik tycker att han har ett spännande och meningsfullt jobb.
‧ – Jag träffar enormt mycket folk. Och vilka livsöden!
Om klienten och uppsökaren får en bra kontakt, finns möjligheten att påverka och åstadkomma en förändring.
– Folk öppnar sig mer och mer ju längre man pratar och när någon säger att ”det här har jag aldrig berättat för nån förut”, blir man en viktig person.
I samråd med klienten och handläggaren i frivården försöker Erik hitta en lämplig behandling och hänvisa till aktuella instanser.
– De flesta vill ha hjälp, men inte alla. En del ska sluta på egen hand. Andra säger att de inte klarar att sluta, eftersom de inte ser några alternativ. De mår så dåligt att de måste ha droger för att fungera.
Häktet är en sluten miljö och det påverkar också dem som jobbar där.
– Visst är det tufft ibland. Vi får bära klienternas ångest och vanmakt. ”Vi jobbar som ställföreträdande hopp” var det nån som sa. De flesta i samhället har åsikter om svensk kriminalvård, men få vet hur det är att sitta häktad. Och det är tur för dem, säger Erik.
På fritiden skriver han poesi, delvis inspirerad av de människor han möter på jobbet.
– Det började med att jag upptäckte Nils Ferlin i de tidiga tonåren och lyssnade på Cornelis och Bob Dylans låttexter. Skrivandet har med tiden utvecklats till ett stort intresse och jag skriver nästan varje dag om allt möjligt.
Erik har ännu inte kommit ut med någon diktsamling, men han har haft ett par uppläsningar och blivit publicerad i sin personaltidning. Här nedan bjuder han GP:s läsare på ett poetiskt smakprov.
Erik Sennunger
Ålder: 42
Yrke: Frivårdsinspektör, arbetar som uppsökare på Göteborgshäktet
Bor: Utanför Göteborg
Familj: Sambo och barn
Intressen: Idrott, natur, litteratur och att skriva poesi
Innanför murarna
Artikelserie del 4 av 5
Tidigare artiklar: 4/2, 5/2 och 8/2
