Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

En busstur bland minnen av Göteborgskravallerna

"Den här bussturen ska ta oss femton år tillbaka i tiden" lovar skådespelaren Ulf Rönnerstrand. Först är det svårt att tro honom, men snart är vi där.

Vad gjorde du själv de där heta sommardagarna 2001, när luften darrade av spänd förväntan inför det stora EU-toppmötet? De flesta minns, för det blev en minst sagt kaotisk och för många traumatisk händelseutveckling.

Våren innan hade liknande möten ägt rum i Prag, Nice och Seattle och skapat våldsamma protester. Polisen i Göteborg vinnlade sig därför om en officiellt mjukare hållning inför EU-delegaternas besök. Det talades om samförståndslinjen. Göteborgslinjen.

LÄS MER: 15 år efter Göteborgskravallerna

Här skulle våldsspiralen brytas och åsiktsmotståndare mötas, var det tänkt. Det fria ordet skulle respekteras.

Så blev det nu inte. Även Göteborg skakades av ett upptrappat våld som kulminerade med att poliser sköt skarpt mot aktivister vid Vasaplatsen. En 19-åring ådrog sig livshotande skador. Media fokuserade som väntat på våldet och dramatiken på bekostnad av andra, mer lugna och fredliga samtal och sammanhang.

Ulf Rönnerstrand, då 24 år, var en av runt 50 000 tillresta besökare som lockats till Göteborg för att vara med och skapa en bättre värld. Blev den det? Hans vän blev skjuten. I dag är han en självrannsakande skådespelare på Backateatern, som håller i den dramatiserade busstur som avgår från Stadsteatern.

– Varför åkte jag hit? frågar han retoriskt i från sin plats längst fram i bussen.

Och svarar snabbt:

– För att jag trodde att det var här, i Göteborg, som allting skulle förändras. Med antiglobaliseringsrörelsen.

Mycket pågick parallellt de här intensiva dagarna: EU-toppmötet, George Bushs besök, det fria ordets festival, stenkastarna med sin sanning, poliserna med sin, de många fredliga demonstranterna som vädrade sin politiska uppfattning på stadens gator och torg.

Bussen rullar iväg. Rörliga bilder på en tv-monitor varvas under rundturen med inspelade intervjuer med allt från poliser till politiker. Turen stannar på utvalda, väsentliga platser. Åtta stopp blir det: Svenska mässan där EU-mötet hölls, Hvitfeldtska – där den första gatstenen kastades och en plats polisen avskärmade med containrar. Götaplatsen – där en anti-Bush demonstration ägde rum samtidigt som presidenten landade i Göteborg, Berzeliigatan där fredliga demonstranter fastnade i panikartat tumult mellan en poliskedja och en grupp stenkastare som senare härjade längs Avenyn.

Vi ser blodiga bilder från sammandrabbningarna, till tonerna av Freddie Wadlings Somewhere over the rainbow, medan vi rullar mot stopp fem: området nära Nefertiti vid kanalen där Det fria ordets festival arrangerades. Där runt 35 000 personer ägnade sig åt seminarium, debatter, musik och poesi.

Nästa stopp är Viktoriabron som polisen spärrade av. Fotgängare skickades osorterat i piketbussar till polisens tillfälliga förvar i Kviberg. På Vasaplatsen, det näst sista stoppet, pågick en Reclaim the city-fest. Ulf Rönnerstrands kompis dj:ade. När den fina stämningen bröts gick han därifrån. Senare fick han höra att en vän hade blivit skjuten.

– Först kunde jag inte tro det. Jag var övertygad om att det måste vara en tysk proffsdemonstrant, säger Ulf Rönnerstrand.

När han tänker tillbaka är det svårt att veta vad som är minnen och vad som är efterkonstruktioner.

– Kanske kan vi, genom att backa femton år tillbaka i tiden, också få syn på vår egen tid med nya ögon. Vad som händer här och nu. Det är med djup sorg jag ser på den politiska utvecklingen sedan Göteborgshändelserna. Och det är med djup skräck jag ser fram emot de kommande femton åren.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.