Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Minnesstund utanför lokalen 15 år efter branden. Bild: Stefan Berg

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Den där natten hörde aldrig föräldrarna nyckeln i dörren"

Natten mellan den 29 och 30 oktober 1998 har för alltid etsat sig in med smärta och sorg i göteborgarnas minne och i Göteborgs historia. Då, den förfärliga natten, omkom 63 ungdomar och ytterligare 213 skadades i ett inferno av eld och rök i en festlokal vid Backaplan.

Tragedin var så stor, så grym och så obegriplig att den inte gick att beskriva med ord när den inträffade. Likväl är det vad Göteborgs-Postens reportrar och fotografer försökte.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

"Vanmakten är svår att beskriva. Jag står vid sidan av katastrofen och kan inget göra, utom mitt jobb", som GP:s reporter Eva Parkrud skrev i förra söndagens GP.

Ja, det var det enda vi på GP kunde göra och det behövdes. Göteborg ville veta. Vi gjorde vårt bästa för att berätta – med respekt för och omsorg om dem som drabbats.

Alla vi som jobbade på GP den första tiden efter branden var djupt nedstämda och tagna, men kände också att vi gjorde nytta i vår stad.

GP hade en roll – att informera, men också fungera som en mötesplats för samhörighet och reaktioner. Att berätta, då och många gånger efteråt, tjänade som en dagbok, ett sätt att minnas och att hedra de omkomna ungdomarna.

När diskoteksbranden inträffade var jag chefredaktör på GP. Natten mellan den 29 och 30 ringde det på hemtelefonen. Det var redaktionschefen Jonathan Falck och han berättade om en brandkatastrof vars omfattning varken han eller jag fullt ut förstod. Gradvis växte bilden av det ofattbara fram. Vi skrev i fredagens tidning, så mycket som vi kände till och kunde få med. Men det var långt ifrån hela den plågsamma bilden.

Lördagen den 31 oktober, Alla Helgons Dag, skulle GP inte komma ut. På den tiden hade alla de stora morgontidningarna så kallade tidningsfria dagar, men vi bestämde oss för att ändå ge ut GP.

"När den värsta katastrofen i Göteborgs historia är ett faktum är det vår skyldighet att ge ut GP. Detta är ingen vanlig GP för det mäktar vi inte med. Det är inte heller nödvändigt. I dag är vår uppgift enbart att, för så många läsare som möjligt, skildra den fasansfulla tragedin" skrev jag i extrautgåvan av GP.

Den trycktes i 150 000 exemplar mot normala 300 000 och lades ut på de vanliga försäljningsställena.

Vi som inte var direkt drabbade kan aldrig fullt ut förstå. Samtidigt var vi oerhört många föräldrar som kände att tragedin vid Backaplan kom väldigt nära. Alla föräldrar har känt oron på kvällen när tonåringarna går ut och inte kommer hem i tid. Först viftar man bort tankarna, sedan kommer de otäcka fantasierna och knuten i magtrakten. Och så lättnaden när man hör nyckeln i dörren.

Men den där natten för 20 år sedan hörde föräldrarna till de omkomna ungdomarna aldrig nyckeln i dörren. I stället fick de det svåraste och mest ofattbara besked en förälder kan få.

Göteborg var en chockad och sörjande stad men också en stad som visade solidaritet och medkänsla. Göteborgarna vallfärdade till katastrofplatsen. Det var gripande och oändligt sorgligt. Kommunens politiker och tjänstemän, under ledning av kommunstyrelsens dåvarande ordförande Göran Johansson, fattade snabba, medkännande och riktiga beslut. De ideella insatserna var oerhörda. Men det var också uppenbart att det behövdes en annan sorts kanal för den goda viljan, för sympati och solidaritet – utöver det praktiska ideella arbetet.

Det var anledningen till att jag tog initiativet till en Minnesfond. Jag ringde Göran Johansson som omedelbart svarade ja.

Så bildades Göteborgs Minnesfond av GP, Göteborgs stad och Göteborgs Universitet.

GP:s förstasida 30 oktober 1998..

Det finns en mening med allt, sägs det ibland. Men det finns ingen som helst mening med 63 ungdomars död, inget gott bara ont. Däremot kan det onda få till följd att människor får lite större plats i hjärtat eller att fingret sätts på problem, som segregationen i Göteborg. Med Minnesfonden ville vi motverka segregationen och på så sätt minnas och hedra ungdomarna som omkom. Vi bestämde också att fonden, genom att ge medel till olika projekt, skulle "stödja integration i alla dess goda former" och främja "ungdomars och andras strävan att förverkliga drömmar om en framtid utan diskriminering och främlingskap samt premiera goda föredömen".

På ett år skänkte privatpersoner, skolklasser, idrottsföreningar, företag, kyrkor, hovet och organisationer nära sju miljoner kronor. Pengarna användes sedan, under tio år, till i första hand integrationsprojekt. Varje år utsåg vi också tio vardagshjältar, som vardera fick 10 000 kronor i stipendium.

Redan från början bestämdes att Minnesfonden skulle leva i tio år och sedan avvecklas. Men många av oss som arbetade med fonden kände att vi ville fortsätta att i samma anda verka för integration. Sedan snart tio år driver vi därför Öppet Hus – en ideell förening för mångfald – som genom mentorskap och praktikplatser vill öppna dörrar till arbetslivet, främst för unga vuxna med invandrarbakgrund.

Det är också ett sätt att minnas och hedra de ungdomar som omkom i branden vid Backaplan den "svarta torsdagen" den 29 oktober 1998.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.