Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Fullbelagt. "Det är ofta redan fullt här när socialtjänsten ringer för att en kvinna behöver en akut placering", säger Anna-Karin Larsson som tillsammans med Annika Eklund Eriksson arbetar på Kriscentrum för kvinnor.

De tvingas säga nej till utsatta

Vid 230 tillfällen förra året tvingades kommunens jourboende säga nej till kvinnor som sökt skyddat boende efter att blivit misshandlade.

– Det är ofta redan fullt här när socialtjänsten ringer för att en kvinna behöver en akut placering, säger Anna-Karin Larsson som arbetar på kommunens jourboende för våldutsatta kvinnor.
Kriscentrum för kvinnor ligger i ett bostadsområde i centrala stan. På första våningen i flerfamiljshuset finns en samtalsmottagning, några våningar upp ligger det skyddade boendet. Här finns plats för 12 kvinnor och deras barn. Boendet är det enda i Göteborg med så kallat skalskydd. Det innebär att det är låst och bemannat med personal dygnet runt. Inga obehöriga tillåts komma in, berättar kuratorn Annika Eklund Eriksson.
– Men det är bra att det finns folk runt omkring i området. Våld fungerar bäst i osynliga miljöer. Och det hör till ovanligheterna att vi behöver ha vakt här, även om det har hänt.

Hotade eller misshandlade

Gemensamt för kvinnorna på jourboendet är att de på något sätt blivit hotade eller misshandlade av någon i sin närhet. Oftast av en man och oftast av sin partner. De allra flesta är någonstans mellan 20 och 40 år och har barn.
Men deras bakgrund varierar. De kommer från alla delar av Göteborg och från alla samhällsklasser. Som längst får de bo kvar i fyra månader, men utgångspunkten är att de ska stanna två månader. De senaste åren har det blivit allt vanligare att kvinnorna blir kvar maxtiden ut.
– Vi fick säga nej till socialtjänsten 230 gånger förra året på grund av platsbrist, säger Anna-Karin Larsson. 

"Stor oro"

Hon ser att det finns behov ett ytterligare ett skyddat boende, även om det är bostadsbristen som är främsta orsaken till att kvinnorna stannar längre. Det korkar igen systemet, säger hon. 
– Det finns en stor oro bland kvinnorna över vad som ska hända efter tiden här. De flesta har ingen möjlighet köpa bostadsrätt och de få hyresrätter som finns lediga är så dyra att många inte har råd att bo där. 
Kommunen har ett samarbetsavtal med parterna på bostadsmarknaden om att anvisa bostäder till dem med särskilda behov. Våld i nära relationer hör till den gruppen. Ansökan går genom socialtjänsten och kan avslås om, till exempel, personen anses kunna ordna med bostad på egen hand. Enligt fastighetskontoret är genomsnittstiden för att få en bostad cirka fyra månader.

Svårt få lägenhet

Men förra året lyckades endast fem av 64 kvinnor få en lägenhet med förstahandskontrakt efter att de lämnat jourboendet. Fem bodde i andra hand. Sju hade en lägenhet att flytta tillbaka till. Tolv bodde hos vänner eller anhöriga. 
Fem flyttade tillbaka till mannen de flytt från. Tolv kvinnor, flera med barn, hade "annat boende". En kvinna med två små pojkar fick en plats i en privat jourlägenhet. 
– De ringde efter några dagar och berättade att lägenheten var full av mögel och löss, berättar Anna-Karin Larsson. Så det finns en del skräckexempel.
Annat boende innefattar även vandrarhem eller hotell. Ett nödvändigt ont i dagsläget, säger Annika Eklund Eriksson.
– Barnperspektivet försvinner – men det kan ibland vara det enda alternativet som står till buds.
För 18 av kvinnorna saknas uppgift om vart de flyttat efter tiden på jourboendet. 

Läs även: Platsbrist på kvinnojourer

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.