Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"En genomgående sak som jag har hört från människor som har varit utsatta för tortyr är att man förlorar tilliten till andra. Det är också det som är syftet med tortyren, att undergräva tilliten till andra personer och kanske till och med ett helt samhälle", säger Läkaren Kristian Svenberg som tillsammans med psykologen Farzad Pakzad dokumenterar och behandlar patienter som har upplevt tortyr på olika sätt. Bild: Anna Tärnhuvud

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

De hjälper tortyrens många offer

Många flyktingar i Sverige lever med oförglömliga erfarenheter av tortyr vilket påverkar dem både djupt och länge. På Närhälsans mottagningar på Kaserntorget försöker man nå fram där sjukvården annars brister.
– Jag tänker på det när jag går på stan: hur många av personerna vi möter har varit utsatta för tortyr? Och det är bara ett fåtal som söker vård, säger läkaren Kristian Svenberg.

Mellan 30 och 40 procent av alla som har flytt från ett krigsdrabbat land har blivit utsatta för tortyr. Det berättar läkaren Kristian Svenberg och psykologen Farzad Pakzad när GP träffar dem vid Kaserntorget i centrala Göteborg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Televerkets gamla hus ligger Närhälsans mottagningar Kris- och trauma och Flyktingmedicin dit personer som har upplevt svåra saker utanför Sveriges gränser kan söka sig.

– Bakgrunden är ofta omvälvande händelser som har hotat personens liv eller integritet på något sätt – bland dem tortyr. Det kan också vara fängelse- eller migrationsrelaterad psykisk ohälsa eller någon form av förföljelse som kan ge traumatillstånd, säger Farzad Pakzad.

Farzad Pakzad, psykolog. . Bild: Anna Tärnhuvud

Det var i dagarna 32 år sedan FN:s konvention mot tortyr ratificerades. Trots att 155 stater har undertecknat konventionen – som kriminaliserar tortyr – praktiseras det fortfarande i 110 av de staterna, berättar de. Syftena kan variera.

– Det kan vara så att man är ute efter information. Men det allra yttersta syftet med tortyr är att kränka personens integritet så att man kan bryta ner motståndet hos personen, hos rörelsen, hos ett land eller hos en viss folkgrupp, säger Farzad Pakzad.

"Djävulska metoder"

Genom åren har de fått höra om metoder där människor hängs upp bakbundna i taket i dagar eller om sexualiserad tortyr, som våldtäkt eller att man för upp föremål i ändtarmen på människor.

– Man utsätter dem för alla typer av misshandel. Regel är att man fäster en ögonbindel på personerna så att de inte ser när de plötsligt kan bli utsatta för ett hårt slag. Man kan också få elektrisk tortyr genom elektroder fästa på kroppen. Det är verkligen djävulska metoder som man drömmer mardrömmar om, säger Kristian Svenberg.

– Ja, de typiska tecknen är att man får traumasymtom, mardrömmar, flashbacks, återupplevande i dagtid eller på nattetid och att man inte kan koncentrera sig. Man får känsloutbrott. Överhuvudtaget är det svårt med ett vanligt vardagsliv. Man fungerar inte, säger Farzad Pakzad.

Kristian Svenberg, läkare. . Bild: Anna Tärnhuvud

Den drabbade personen tvingas ofta leva med stora efterverkningar, inte sällan kopplade till skamkänslor vilket gör att man varken berättar för närstående eller vårdpersonal – trots att händelserna kan vara både decennier och kontinenter bort.

– Vi har stött på att man tar fyra-fem olika jobb för att glömma det. Men en vacker dag så måste man ju vila. Då bryter det här igenom igen. Jag tänker på det när jag går på stan: hur många av personerna vi möter har varit utsatta för tortyr? Och det är bara ett fåtal som söker vård, säger Kristian Svenberg.

Kritisk mot vårdens beredskap

En av delarna i tortyrkonventionen handlar om att man som undertecknande land har som plikt att utbilda juridisk, medicinsk och social personal om tortyrskador. Något som Kristian Svenberg inte menar efterlevs i Sverige.

– Det brister mycket skulle jag vilja säga. Framförallt skulle vi vilja att man införde utbildning om tortyr och tortyrskador för läkare, sjuksköterskor och psykologer. Men det finns inte. Det är ett stort och dolt problem. Man måste lära sig hur man möter en patient med medicinskt svårförklarliga symtom. Om man vet att den här personen har kommit från exempelvis Kurdistan, Iran, Irak eller Balkan bör man som sjukvårdspersonal ha en grundläggande nyfikenhet och gå vidare, säger han.

– Det är väldigt viktigt att man vågar ställa frågan, och man ska också signalera att om det kommer upp kan vi också ta hand om det, säger Farzad Pakzad.

Kristian Svenberg berättar om en studie där tio kvinnor som kom till Sverige från Bosnien i mitten på 90-talet hade intervjuats. De hade sökt vårdcentraler för olika typer av värk och utretts utan resultat.

– Men så var det tre läkare som ställde just de här frågorna. Och efter några gånger började kvinnorna att berätta. Alla hade liknande historier – de hade blivit våldtagna under kriget. Men de hade ingen som de kunde berätta för – inte i familjen, inte på arbetet – för att det är så stigmatiserat. De kom sedan hit på remiss. Många av dem mår mycket bättre just för att de har fått någon att berätta det för och för att man har uppmärksammat deras historia, säger han.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.