Butiker och basarer har redan varit öppna i många timmar och än är det långt till stängning vid midnatt. Utanför varje affär vankar unga män – bara män – och söker ögonkontakt med alla som passerar. Vissa med klar och öppen blick, andra med ett egendomligt glasartat uttryck.
– Hello, where you come from? ropar en man i röd jacka och kommer emot oss, brett leende.
– Sweden, svarar vi och ler tillbaka.
– Hoppa, hoppa lilla loppa. Tjena, tjena mittbena, säger han på bruten svenska.
Vi skrattar med, som man gör när någon skämtar med en.
Första kvällen gick vi förstås rakt i fällan. En påstridig parfymförsäljare ville absolut ha hjälp att bättra på sin svenska. Kunde jag vara så vänlig att skriva några fraser i hans anteckningsbok, så att han kunde träna? Självklart.
Väl inne i butiken var intresset för nya svenska fraser som bortblåst. Längs väggarna satt tyska turister, höga som hus, uppenbarligen pådyvlade både det ena och det andra. Varför just loppan och mittbenan blivit öppningsfraser i den egyptiska försäljningstekniken glömde jag i hastigheten att fråga.
Den här gången provar vi en mer avvaktande teknik och försöker hålla kursen mot restaurangen längre bort.
– Hur mår du? fortsätter mannen i rött medan han med hela sitt kroppsspråk försöker driva oss in mot just sin affär. Where you live in Sweden? Ullared?
– No, not Ullared. Göteborg, skrattar vi och försöker gå runt honom.
– What you looking for? You come into my shop! I have everything. Vattenpipor, papyrus, sjalar. Ta vad ni vill ha, så ska jag ge er ett bra pris, fortsätter han på engelska.
– Tack, men inte nu. Kanske senare, svarar jag så vänligt jag kan.
– Why in a hurry? Varför har svenskar alltid så bråttom?
Han räcker fram handen för att hälsa. Handspriten bränner i väskan. Jag har hälsat på många, men den här gången tar jag den inte.
– Kom in bara! Låt mig ge dig en gåva, säger han och stänger vägen med kroppen.
– Nej tack, försöker jag.
– Varför tar du inte min hand?
Han spänner blicken i mig. Plötsligt ler han inte längre. När han förstår att vi faktiskt inte tänker gå in i hans affär förändras hela stämningen.
– Varför tycker svenskar inte om det egyptiska folket?
– Det är klart att vi gör, men vi är på väg till en restaurang.
– Min brors flickvän är från Sverige. Hon säger att åttio procent av svenska folket inte tycker om människor från andra länder. Varför?
– Nej, det stämmer inte alls, försöker jag och gör ett snabbt överslag om det är någon idé att berätta om Sverigedemokraternas visserligen illavarslande, men allt annat än åttioprocentiga framfart, och bestämmer mig för att bara återupprepa: Det stämmer inte.
– Stämmer inte? Så du menar att min brors flickvän är en lögnare?!
Jag börjar inse att det inte spelar någon roll vad jag säger. Det här är en försäljningsteknik av nöden utvecklad av gatans universitet eftersom det finns fler butiker än turister, alla med samma utbud. Jag undrar för vem av oss det är mest olustigt.
Men sen träffar vi Magnus. Han heter så, fast han är egyptier. Han försöker visserligen lura skjortan av oss han också, men han är genuint trevlig och blir inte arg. Han säljer klockor som har en tendens att gå baklänges men de är fina och vi blir kompisar.
Han berättar att alla försäljare vet att svenskar är hopplösa kunder. Först ville de titta i evighet, sen vill de pruta ner priset till hälften. Inte så konstigt eftersom det står så i varenda reseguide. Resultatet är hur som helst att säljarna, så fort de hör att kunden är svensk, helt enkelt dubblar priset. Så oekonomiskt, signalerar mitt effektiva svenska kulturarv. Så mycket tjat, köpslående och energi till så lite nytta.
När vi senare på kvällen kommer in i en butik med fasta, men rimliga, priser släpper alla fördämningar. Av pur lättnad över att ingen tjatar handlar vi i parti och minut, i lugn och ro. The Swedish way.
Tillbaka i Sverige hänger ändå en fras kvar i bakhuvudet:
– Why you Swedish people always in a hurry?
Är vi?
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.