I begynnelsen lär människan ha dansat ensam. Det kunde visserligen vara flera som dansade, men aldrig i pardans hållandes i varandra. Det är en långt senare företeelse, som kom med ringdansen och långdansen.
I Bibeln dansas det i Gamla testamentet när Israels folk har vandrat genom Röda Havet och kvinnornas glädje kommer till uttryck i dansen.
Och så hände det sig, att plötsligt stod man och kvinna mitt emot varandra och det blev till vals, tango, foxtrot och paren började krypa allt närmare varandra. Förfasningen var stor i vissa kretsar när man började dansa kind emot kind.
I dansens följe har alltid funnits de som ansett den vara olämplig. I det kejserliga Tyskland kunde tyska officerare avskedas om de dansade tango. Även inom kyrkliga kretsar har man tagit avstånd från dansandet. Dansen kunde leda till omoraliskt leverne menade man. Kanske beroende på, att de dansande var svåra att hålla under uppsikt när de rörde sig i takt med musiken.
När jag samtalar med människor inför till exempel en begravning där en av makarna har avlidit, brukar jag fråga hur och var de träffades första gången. Påfallande ofta blir svaret, att de har träffats på ett dansställe och man nämner namn, som Kungsgillet, Vågen, Vouxhall, Sprängkullen, Liseberg, utedansbanor etc. De flesta av dansställena är nu nerlagda, och deras roll som mötesplatser borta. Det borde skrivas en avhandling om deras betydelse för människors möten. För det var ju tydligen livsavgörande möten, som ägde rum i dansens virvlar och som senare kunde leda till en bröllopsvals.
Det fanns en gammaldags, lite sirlig artighet över de gamla dansställena där orden: "Får jag lov?" – inledde dansen. Den frasen är väl ett minne blott och den speglar också en tid där kvinnans ställning var en annan. För dansen speglar även jämställdheten, ordet panelhöna talar man inte om längre – kvinnan går själv upp på dansgolvet.
Mötesplatser som dansbanor har nästan försvunnit och finns bara kvar som ljuva minnen från en tid som flytt. Men alltjämt träffas människor och möts i en längtan efter, att få vara tillsammans genom livet.
När jag träffar blivande brudpar inför vigseln, kommer frågan om hur de möttes och rätt så ofta blir svaret: "på nätet!" Här skymtar den nya mötesplatsen, som ersättning för Kungsgillet eller Sprängkullen. Något som förmodligen skulle ha förvånat de tidigare dansarna stort.
Dansar man inte nu då? Jo visst gör man det, men dansandet som mötesplats är borta liksom den gamla mjölkpallen före den.
Dansen finns inom alla kulturer och försök att förbjuda den är alltid dömda att misslyckas. Jag såg dervisherna dansa i fjol i Turkiet, de har varit förbjudna att utöva sin dans, men se det gick inte! Dansen fortsatte i alla fall.
Det talas till och med om att dansen fortsätter på andra sidan och då skall vi dansa med änglarna, som psalm 172 i psalmboken uttrycker det: "I Guds paradis. De skall dansa där, De skall sjunga en ny jublande sång."
