Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Bråket i Götheborgs kölvatten

Götheborg III har kommit fram till Kapstaden på det som liknar en eriksgata till havs. Men alla applåderar inte. Från Liden utanför Sundsvall följer Anders Wästfelt ostindiefararen på avstånd.
Han känner inte igen "sitt" skepp. Ändå var det hans idé.
På eftermiddagen den 30 maj 2005 klev Anders Wästfelt och Jan-Erik Nilsson in i länsresidensets finaste sal. De hade under flera år varit på kollisionskurs med den nya ledningen för Svenska Ostindiska Compagniet, SOIC. De anklagade det nya styret för maktmissbruk, för att ha manipulerat röstlängder och för att mörka historien om hur skeppet hittades.

Göran Bengtsson, länsöverdirektör och ordförande i SOIC, och Bengt Tengroth, tidigare ordförande och vd, tog emot. De var hjärtligt trötta på Wästfelt och Nilsson, och på att skeppets vänförening numer bara motarbetade ostindiefararen.
Om fyra månader skulle fartyget segla. Det här var ett sista försök att gräva ner stridsyxan innan skeppet lämnade hamn. Herrarna drack kaffe bakom de tunga gardinerna och stämningen var spänd.

Anders Wästfelt tog till orda:
- Låt oss skriva en gemensam historia om ostindiefararen. Vi släcker ner vår hemsida om ni ger initiativtagarna credit på er. Ni lovar att följa ursprungsstiftelsens stadgar och vi får två platser i styrelsen. Sedan jobbar vi framåt tillsammans.
Tengroth suckade.
- Ni är inte bjudna till bords, ni är inte med längre. Det är flera år sedan ni var med. Ni kan inte komma med krav nu, sa han.
- Gemensam historia hinner vi inte tänka på nu, sa Göran Bengtsson.
Det blev ett kort möte. Och några fler blev det inte heller.
Därför lever konflikten vidare. Skeppet stävar fram över världshaven, med seglen hissade och med kapten, matroser, maskinister och forskare ombord, som vill segla ostindiefararen till Kanton. Men bråket pågår på hemmaplan, mellan dem som kom på idén och dem som driver den vidare.

Ibland får GP insändare eller e-brev med frågor som "Vem var det egentligen som kom på idén med Ostindiefararen?" eller "Vad hände med den där Wästfelt, egentligen?".
Ett drygt halvår efter det där mötet på residenset står Anders Wästfelt på Vättaberget i hemorten Liden, några mil nordväst om Sundsvall. Det var hit Anders och hans fru Berit drog sig tillbaka för sju år sedan, när bråken kring ostindiefararen hade fått dem att ledsna på Göteborg.
Det är en vidunderlig utsikt från toppen. Vintersolen står lågt, Indalsälven ringlar sig fram mellan bergen, i fjärran ser man de medelpadska byarna klättra uppför sluttningarna.
Här kan de njuta av naturen, vidderna och lugnet.
- Titta här bara, visst är det fantastiskt. Vilken frihet! Och ändå, tack vare den nya tekniken är jag lika central här som i Göteborg.
Anders Wästfelt prisar bredbandets ankomst till glesbygden. Han kan kommunicera med gamla vänner och följa alla nyheter han vill. Han kan skicka e-post. Han kan följa ostindiefararen på vägen mot Kina.
- Om Bengtsson och Tengroth hade gått med på våra krav hade jag kunnat gå vidare med mitt nya liv. Men de fortsätter trilskas. Då får det bli så här.
- De som driver projektet i dag har kidnappat vår vision. De har aldrig förstått sig på skeppets bakgrund, och de har förvanskat historieskrivningen. I dag är ostindiefararen en politisk styrkedemonstration - inte alls ett folkligt projekt som det var tänkt från början, säger han.

Början, ja. Dykintresset hade fört Anders Wästfelt till västkusten och Göteborg. Han drev dykutbildningar i Bohuslän, och intresserade sig för marinarkeologi och vrakdykningar, i den mån det gick att hitta sådana i de salta vattnen.
1984 samlade han några dykinstruktörer för att ta sig ner till grundet Hunnebådan i Göteborgs hamninlopp. Resterna av skeppet de fann och skärvorna av kinesiskt porslin var startskottet till utgrävningar på platsen. Tillsammans började Alf Olsvik, Ingela Johansson och Anders Wästfelt samla fynden. Utgrävningarna besöktes av intresserade göteborgare, Sjöfartsmuseet ordnade utställningar.
Berättelsen om ostindiefararen var en fascinerande historia som många ville höra, och Anders Wästfelt var duktig på att berätta den. I takt med att projektet växte lämnade Wästfelt dykningarna och koncentrerade sig på informationsdelen. Under åren som följde gav han tusentals föreläsningar om ostindiefararen och utgrävningarna. Hans hustru Berit tog tillsammans med Jan-Erik Nilsson ansvar för porslinet, som kom att förvaras i makarna Wästfelts källare i Partille.
1992 lanserade Anders Wästfelt idén att "bygga en kopia av fartyget och segla till Kina". Det var en galen idé, men den fick snabbt fäste och började växa. Wästfelt såg framför sig hur man kunde kombinera historien med en marknadsplats för svenska småföretag som ville etablera sig i Kina.
Tillsammans med historieprofessorn Jörgen Weibull reste Anders Wästfelt till Kina. Det svenska konsulatet sporrade Wästfelt och Weibull att göra en utställning i Hong Kong. Den blev en succé, och det ordnades en till i Singapore. Sedan i Shanghai, som blivit Göteborgs vänort.
Efter utställningarna, som etablerat båten som en sanning, fanns det ingen återvändo. Länsstyrelsen och kommunen ställde sig positiva till ett skeppsbygge. Bengt Tengroth, ansvarig för utvecklingen av Eriksbergsområdet, ställde en bit mark till förfogande för det kommande varvet. 1993 bildades en stiftelse och sedan, med pengar från vänföreningen, bildadse bolaget Svenska Ostindiska Compagniet AB.
Anders Wästfelt beskriver den här tiden som fantastiska år. Hans idé, hans projekt, höll på att växa och ta form framför hans ögon, och han arbetade ihop med människor han tyckte om. Han berättar om hur varvet byggdes upp, om hur Joakim Severinsson letade gamla båtritningar, men ändå fick improvisera. Det var kallt och blåsigt på varvet, och Severinsson, som var oumbärlig, var den ende som fick lön. Alla andra jobbade ideellt, och levde på andra inkomster eller på den energi det tokiga projektet gav. Man jagade sponsorer, medarbetare, entusiaster och experter av olika slag.

Snart skulle han märka att alla inte delade hans syn på hur arbetet skulle bedrivas. Och han skulle märka att det fanns folk som tyckte att han och Berit var utbytbara.
Det kom som en chock för honom när varvet stängdes hösten 1996 på inrådan av Bengt Tengroth, som blivit ordförande. Förklaringen var att ekonomin var körd i botten. Under några månader fick Anders Wästfelt se hur organisationen förändrades. Han tyckte att allt han och de andra grundarna byggt upp kastades bort.
Människor som slitit med skeppet i flera år fick inte fortsätta.
Sponsorkontakterna som tagits fram utnyttjades inte.
Wästfelt fick ett anställningserbjudande "som var ett hån".

Hans hustru fick inget erbjudande alls.
Medan Kinas vice premiärminister smakade te från ostindiefararen och drottning Silvia besökte varvet pågick i kulisserna ett prestigekrig mellan Westfält och den nya ledningen, främst Bengt Tengroth och Göran Bengtsson.
Makarna Wästfelt och många av de and-ra initiativtagarna kände sig bortkuppade från sitt eget projekt. Efter tolv års slit var de plötsligt inte välkomna till sin egen idé. Sedan dess har arbetet med att bygga färdigt skeppet förmörkats av arga brev, bristande insyn i projektet och en hel massa sårad stolthet.
Något år senare lämnade Anders och Berit Wästfelt för Liden.
- Det kändes inte som om vi hade något manöverutrymme kvar i Göteborg. Det kändes som om allt var maktspel, och flera tidigare vänner hade vänt oss ryggen, säger han.
Anders Wästfelt rattar sin SUV längs de vintriga småvägarna i Liden. Hunden Vira, en stillsam schnauzer, åker med i baksätet. Anders Wästfelt har en norskinspirerad stickad tröja och en kalufs som blivit mer vit än grå. När han pratar, vilket är nästan hela tiden, är det på en trivsam västernorrländska som blandats upp efter flera decennier i Göteborg.
Vi tittar på medeltidskyrkan precis nere vid älven, på tomten intill med det stora, gamla trähuset som Wästfelts renoverar och så småningom ska flytta in i. Vi rullar tillbaka mot byns mitt, där Bykrogen och Hotel Liden håller till i samma byggnad. Det är lunchtid på Lidens naturliga samlingspunkt. Hjördis Åström serverar dagens lunch, pannbiff med lök, och vi morsar på de andra lunchgästerna.
- Janne, byns rörmokare, hälsar mannen bredvid oss.

Hotellet på ovanvåningen drivs av Berit Wästfelt, parallellt med jobbet på distriktssköterskemottagningen. Anders har engagerat sig i Lidens naturfilmsfestival, som efter några år av tynande tillvaro engagerade hela bygden i höstas.
Det är ju så med en del människor, att de får saker gjorda, eller att de på något sätt får saker att hända omkring dem. Paret Wästfelt är sådana personer. Placera dem i Göteborg, och de gräver fram en gammal båt som åker till Kina. Sätt dem i Liden, och byn får ett hotell. Jag kan tänka mig att Anders Wästfelt - och Berit: smärt, kortklippt, ständigt i rörelse, bett i repliken - passar bättre här än i Göteborg. Bättre bland andra fixare på landet än tillsammans med Göteborgs politiker och tjänstemän. Dessutom är han inte ensam om att vara aktiv i den här bygden. Förra året fick Liden ta emot utmärkelsen "Årets by i Västernorrland" - och 25 000 kronor ur landshövdingens hand.
Anders och Berit Wästfelt ser ut att ha gått vidare, med nya uppgifter och nya vänner. Men det är inte riktigt sant. Ostindiefararen präglar deras liv lika mycket i dag som i början av 1990-talet.
Medan de flesta andra tycks ha accepterat att projektet förändrats, eller resignerat inför faktumet, då sitter Anders beredd.

När en nyhet dyker upp som han inte tycker stämmer, eller SVT sänder en dokumentär om skeppet, då slår Anders på datorn och skickar arga brev till vänner, ovänner, politiker, beslutsfattare och tidningsredaktioner.
Vi sätter oss i samlingsrummet på hotellet. Rummen kring oss har fått namn efter byarna i trakten. Här och var syns memorabilia från ostindiefararen. På väggen hänger ett port-rätt på prästen som var ombord på Götheborg 1743-45. I ett kassaskåp ligger hans dagbok. Berit och Anders serverar kaffe och försöker förklara vad det är som gör dem så förbannade.
- Politikerna och tjänstemännen som har tagit över båten åker bara snålskjuts på andras idéer, säger Anders. De gör mycket som är bra, men det är också mycket som har gått snett. När jag och Jörgen Weibull fantiserade om detta var ju tanken att det skulle finnas en historisk koppling under färden. Nu är det ungdomar på båten, det är jättebra. Men vad gör de ombord? Spelar spel och leker lekar. När Jan-Erik Nilsson och jag ville göra Götheborg till ett skepp för företag var det inte SKF och Volvo vi tänkte på. Vi ville hjälpa andra entreprenörer att få kontakter i Kina. Alla småföretagare som var med och satsade pengar i början av projektet är spolade över bord nu.
Det har sagts att ett sådant här stort projekt kräver eldsjälar i en inledningsfas, men att andra bör ta över senare. Vad säger du om det?
- "Eldsjäl" är en etikett de sätter på oss enbart för att det gör det lättare att lyfta bort oss från projektet. Men vad är en eldsjäl egentligen? Jo, en entreprenör, en kreativ person, ett proffs. Och vad är etablissemanget? Det är folk som tror att de har en massa utan att ha kompetens, säger Anders Wästfelt.
Berit säger:
- Att de inte såg den befintliga kraften i människorna runt båten, att de inte tog tillvara den organisation vi hade byggt upp, det retar oss väldigt.
Det som kanske smärtar mest är att paret Wästfelt, och många av de andra ursprungsstiftarna, tycker sig ha fått en så undanskymd plats i skeppets historieskrivning. På officiella webbplatsen www.soic.se sammanfattas till exempel Anders Wästfelts betydelse för projektet med orden: "Det var bland dykarna som undersökte vrakplatsen som idén föddes att påbörja ett gigantiskt modellbygge, i skala 1:1."
- Det är inte av egoism. Jag är ingen hjälte. Jag agerar på uppdrag av vänföreningen. Men jag är den enda som orkar käfta emot fortfarande.
Varför är det så?
- Man är väl som man är. Vi hade väl kunnat äta ur pappas hand, men jag hade inte klarat av det livet. Jag förstår Joakim Severinsson, som valde att acceptera den nya anställningen. Han fick bygga sina drömmars skepp, han fick lön för det, och han visste att pengarna skulle räcka för att betala ut den. Jag kan acceptera att bli bortkuppad, men jag kan inte köpa att de skriver om historien, att de nonchalerar en massa människors insatser. Det är som om du skulle skriva en artikel, som de sedan stjäl.
I stället fortsätter han sitt gerillakrig från datorn. Den som vill läsa en alternativ historieskrivning får alla turer berättade på www.ostindiefararen.com.
Anders Wästfelt hävdar fortfarande att Göran Bengtsson på ett illegalt sätt har skrivit om stiftelsens stadgar om årsmöten. Han utesluter inte en ny rättsprocess kring ledningens legitimitet.
Anders Wästfelt säger att han inte är bitter, utan förbannad.
- Jag har förstått att Sverige, och inte minst Göteborg, bygger på att människor i ett litet etablissemang håller varandra om ryggen. Det är ingen rolig erfarenhet.

Är du rädd att bli betraktad som en rättshaverist?
- Äsch. Det är lätt för andra att måla ut mig som det, att jag bara är en ensam gnällspik. Men det beror på att det finns alldeles för få människor som är beredda att ta en diskussion. Varje gång det kommer en artikel ringer folk till mig. När detta publiceras kommer jag säkert att få 100 telefonsamtal och 150 mejl. De flesta kommer att stötta mig. De är förbannade, men orkar inte själva. Jag har också funderat på att ge upp, men jag är så jävla kränkt. Jag är en sådan som aldrig ger mig om jag har gett mig fan på något. På så vis tror jag att jag är en som ger tröst åt folk.

Berit säger:
- Det tråkiga är att den här bilden av ett samhälle som är odemokratiskt har förts över på våra barn. Man vill inte att de ska växa upp med bilden av att samhället styrs av en liten elit, men så har det blivit.
Sonen Dann, 26, har fått se sina föräldrar må dåligt av de utdragna processerna. I ett välformulerat brev till GP:s ostindiefararblogg lovade han i höstas att fortsätta kämpa för sin fars upprättelse: "Se mig som ett häftstift i skon hos alla som går i Göran Johanssons ledband".
När jag ringer upp honom ett par veckor senare säger han:
- Det är klart att jag har blivit påverkad. Jag satt med i gummibåten när pappa dök på vraket. När han inte omnämns någonstans, eller får uppmärksamhet för det arbete han gjorde, är det som om min barndom inte har funnits.
När föräldrarna flyttade till Liden var Dann 18 år. Familjens engagemang i ostindiefararen präglade hans uppväxt.
- Jag minns en massa underbara människor, som nu är bortputtade.
Önskar du inte att din pappa kunde lägga det bakom sig?
- Jo, men han fungerar inte så. Inte mamma heller, och det är jag glad för. Jag kommer aldrig heller att kunna släppa det, jag gör vad jag kan för att informera min generation om båtens bakgrund.

Nu, i efterhand, kan Anders Wästfelt se han hur idén om ostindiefararen växte honom ur händerna. Det var en bra idé att bygga en båt och segla till Kina. Den var till och med för bra för att han skulle få behålla den.
Han försöker gå vidare, med filmfestivalen i Liden, till exempel. I höstas fanns det en stor delegation från en kinesisk tv-kanal på plats. De stod också uppe på berget och hänfördes av utsikten. Och de sov på Berits hotell.
- Så det har varit nån nytta med alla resor och samtal till Kina i alla fall, säger Anders Wästfelt.

Han fortsätter:
- Samtidigt, på många sätt, tycker jag ändå att ostindiefararprojektet är fantastiskt som det blev. Inte riktigt som det hade kunnat bli, men skeppet är fantastiskt vackert. Varje gång jag ser en bild på den seglande båten blir jag glad.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.