Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Arkivbild: TT (Kvinnan på bilden har ingenting med artikeln att göra)

Blev gravid tio år efter att livmodern opererats bort

Tove fick livmoderhalscancer, tvingades operera bort livmodern och trodde att hon aldrig skulle kunna bli gravid. Nu väntar hon sitt andra barn – med hjälp av sin mammas livmoder.

– Fram till jag var 25 hade jag haft en självklar tanke att jag någon gång skulle skaffa barn. Så blev det inte så… utan livmoder blir det inga barn.

I dag, tio år senare, har Tove en tvååring springande runt benen och i den växande magen ligger en lillasyster och väntar på att få komma ut. 

– Man inser vad stort det är. Samtidigt är det så vardagligt för oss – vi måste ju ändå byta bajsblöjor på Erik, berättar Tove om livmodertransplantationen som gjort det möjligt för henne att bli mamma.

Behandlingen finns ännu inte i något vanligt vårdutbud, utan är en del av den forskning som Sahlgrenska bedriver under Mats Brännströms ledning. En forskning som Tove fick första kontakterna med efter sin canceroperation 2005.

– Länge tänkte jag att det var "en häftig grej" och "vad stort det skulle bli", men jag tänkte inte att det var för mig.

Jonas kom in i bilden

Sen hände det mycket. Hon gjorde en artikel om forskningen och engagerades för att hjälpa till att skriva på projektets hemsida, vilket gav henne mer och mer kunskap. Och så kom Jonas in i bilden. En romans som tagit sin början i fjärde klass fick fäste på nytt.

– Då kände jag att jag var tvungen att fråga Mats om det fanns en chans för mig.

Där drog det igång. Toves mamma kallades in som potentiell donator. "Gud vilken bra livmoder!" konstaterade forskarna och efter fertilitetsutredning och IVF stod de plötsligt där som ett av fyra par, som var aktuella för transplantation.

– Då fick jag frågan av Mats, om jag kunde tänka mig att vara först.

Tove tystnar ett ögonblick. Erik som sitter i mammas knä knuffar ett ihoprullat reflexband över bordet.

Tove säger att när hon och Jonas skulle bestämma sig för om de ville bli Sahlgrenskas pionjärer, tänkte de på läkarlaget som en orkester.

– Vi tänkte att på premiären så måste de ju prestera särskilt bra och då kanske det kan vara bra att vara först ut… Och när jag benade upp frågan så handlade det ju om att ta ut ett organ – och det har man gjort hur länge som helst... och sätta in organ – som man också har gjort hur länge som helst.

Nu i efterhand kan hon fundera över hur sjutton hon vågade.

– Det har varit en resa, konstaterar hon.

– Man förstod att det var speciellt när vi skulle ta blodprov innan och det var typ fyrtio rör... säger Jonas.

Men just den minutiösa kontrollen, alla prover och den täta kontakten med så många läkare gav trygghet.

Vill att det ska vara som vanligt

Födseln gjordes med kejsarsnitt, för säkerhets skull. Förutom att Erik hade lite lågt med vita blodkroppar, var allt som vanligt.

Hur speciell hans tillblivelse än är, att han har fått växa till i sin mormors livmoder och att ett helt koppel läkare har tagit prover och 3D-ultraljudbilder "sedan han var en liten prick", så lever Erik helt klart i en vardag, med bobbycar, en låda leksaker i vardagsrummet och en förskola som kallar.

– Det är så vi vill att det ska vara. Alldeles vanligt, säger Jonas och börjar klä på Erik.

Det är också därför Tove och Jonas har bestämt att inte gå ut med sina vanliga namn, för att bespara Erik en uppmärksamhet han aldrig bett om att få.

– Det är bara våra allra närmaste som har varit med på hela resan, med transplantationen och allt. Till andra nöjer vi oss oftast med att säga att han är ett IVF-barn.

– Vi har märkt att folk har väldigt dålig koll på hur barn kan bli till så det brukar räcka, säger Jonas.

Ny resa väntar

Och nu befinner de sig en bra bit in på nästa resa. Som första par ut igen. I januari väntas lillasyster.

– Vi som inte ens trodde det skulle bli ett barn, säger Jonas, som hoppas att Erik ska tycka att lillasystern är lika fantastisk som forskarvärlden gör.

Det får framtiden avgöra. Just nu är fokus på förskolan. Erik står vid dörren fullt påklädd med ett leendet från öra till öra och har knappt tid att krama mamma när han stövlar ut i trappuppgången.

Läs även: Osäker framtid för hjälp till barnlösa

Fotnot: Jonas och Tove heter egentligen något annat.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.