Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Biskopsgården - tillbaka på ruta ett

Sommaren var lugn. Men med hösten kom våldet och de svarta rubrikerna tillbaka. Skottlossning på öppen gata, två unga män döda. En stadsdel som lagt miljoner på att förbättra sitt rykte är tillbaka på ruta ett.

Det råder full kalabalik i entrén till Sjumilahallen. Sex killar i 8-9-årsåldern trängs på handikapptoaletten när Cruz Azuls pojklag samlas för ombyte inför årets sista match.

Av med skolkläderna, på med den blå matchtröjan, de vita shortsen och skor med dobbar.

Precis en vecka tidigare klädde de om utomhus, på en innergård runt hörnet till Neutrala ungdomsföreningen på Godvädersgatan när skotten föll.

Tio, kanske så många som femton, kulor sköts rakt in i folksamlingen.

- Vi sprang jättesnabbt, säger Abdullahi.

Han skulle ha spelat på topp, då för en vecka sedan, men laget fick lämna walk over.

I dag hoppas han spela på topp igen, när mamma Deego Gadudow följer med till träningen för första gången. Hon vill träffa tränaren.

- Det känns bäst efter det som hänt. Man blir ju orolig, men fotbollen är viktig för honom, säger hon och nickar mot sonen.

Laget blev av med sin lokal i början av sommaren, och sedan dess stretar ideella krafter vidare, med samling och ombyten på innergårdar - ofta på just den gård där skotten small en vecka tidigare.

- Jag vill ha nummer 12, som din son, Tito.

- Tito! Tito!

Ungarna svärmar runt Tito Rojas, eldsjälen i föreningen, tillsammans med tränaren Fausto Gutierrez.

Han räcker en ihopvikt informationsfolder till Abdullahis mamma och berättar hur allt praktiskt går till. Det är svårt att få föräldrarna att ställa upp för klubben, berättar han, andra saknar bil, en del har oregelbundna arbetstider eller förstår inte riktigt hur mycket ideella krafter som krävs.

I dag har de två bilar till matchen. Sex killar knör i hop sig, trångt i baksätet på den ena bilen. Fem i den andra.

Polisen har vinkat in dem en gång, men de hade inte hjärta att hindra laget utan lät dem åka vidare med en uppmaning om att köra försiktigt.

- Andas djupt, andas djupt, säger Tito och stänger försiktigt bildörren innan det bär av till Rambergsvallen.

"Det känns hopplöst"

Från Sjumilahallen går vägen uppför den nylagda stentrappan, ut på det uppfräschade Friskväderstorget, över grå och röd sten i strikta mönster. Vi passerar de nyöppnade butikerna, konditoriet med det bästa kaffet på denna sida älven och ännu en närbutik.

Längst ner i hörnet på det stora höghuset invid torget, i en gammal övergiven banklokal med valvet kvar, ligger Idépunkten.

Projektledare med uppgift att lyfta fram det positiva hos Biskopsgården, dess varumärke, är Margareta Sjöholm.

Att det är ganska motigt med det arbetet just nu är hon den första att medge.

- Det är klart att det som hänt någonstans slår undan benen på en. Det känns lite hopplöst och tankarna kommer, vad ska jag göra åt det här?

Gesterna är yviga, hon pratar om det Biskopsgården hon kom till 1971. Visst har det alltid funnits gäng och problem, men botten gick ur stadsdelen i början av 1990-talet, menar hon, med den ekonomiska krisen, arbetslöshet och ett stort lass nyanlända flyktingar.

Sedan dess har hundratals miljoner pumpats in i stadsdelen, särskilt i den norra delen där problemen är som störst. Mycket har blivit bättre. Lokaler där butiker säljer frukt och matvaror från alla världens hörn gapade för inte så längesedan tomma.

Nu klagar en del butiksägare rent av på överetablering.

- En stadsdel går upp och ner, precis som livet, säger Margareta Sjöholm. Det kan vara skilsmässa, dödsfall, allt möjligt, men man får jobba vidare.

Färre till dansklassen

Det är onsdag kväll. Monica Tello Jara dunkar igång musiken. Kvinnorna framför henne börjar vicka på höfterna till de eldiga tonerna. I dag är de tio som kommit till zumban i Sjumilahallen. Monica har flera dansklasser för både barn och vuxna. I våras kom drygt 120 elever i veckan.

Nu är de betydligt färre.

- Efter skottlossningarna vågar en del inte komma, framför allt är föräldrarna rädda när barnen är ute på kvällarna. Men jag fortsätter och hoppas att allt ska bli som vanligt igen, säger Monica.

Hon har slitit hårt för att få deltagare till klasserna. I början hade hon bara fem barn och kunde inte förstå varför så få kom. Men så fick hon chans att hålla i danstimmarna på skolornas idrottslektioner. Då vände det. Barnen fick testa och hon fick chans att lära känna föräldrarna.

- Man måste ofta gå genom skolan så att föräldrarna får veta vem du är och litar på dig. Först då kan de tänka sig att släppa i väg barnen, säger hon.

Efter en kvart är det en kort vattenpaus. En kvinna i grå tajts presenterar sig som gamlingen i gänget, med sina 66 år. För henne är zumban inte bara träning, det är en mötesplats och något friskt som vuxit fram i stadsdelen.

- Det vore synd om allt positivt som finns här försvinner på grund av eländet som hänt, då blir det bara ännu mer elände, säger kvinnan och ställer sig längst fram i salen.

Rytmerna från högtalarna ljuder åter i hallen.

Utvecklingen möts med förvåning

Flera vi möter är förvånade över den senaste tidens händelser. Det kan tyckas märkligt. Mycket av det som brukar anges som grogrund för sociala oro finns här: barn och unga som växer upp i familjer där ingen arbetar, svaga skolresultat och arbets- och sysslolöshet. För tre år sedan var just grogrunden som fick förklara varför stadsdelen stod i brand om nätterna. Bilar brann, garage och återvinningsstationer brann - och de som kom för att släcka bränderna utsattes för stenkastning från hundratalet ungdomar.

Sedan dess har det varit två relativt lugna somrar, ungdomar har fått jobb och engagerats i projekt under somrarna. Tecken på att tryggheten så smått har kommit tillbaka.

Men så kom den första veckan i september. Ljudet av automatvapen skingrade lugnet och två unga män lämnades döda kvar. Sedan sköts det igen. Och igen.

Om en sak är polis, invånare, politiker och tjänstemän för en gångs skull eniga: det är en betydligt minde, tydligt definierad grupp äldre, grovt kriminella som står för våldet denna gång.

"Satsa på de som finns i husen"

Vi är bjudna på kaffe och bulle i en lägenhet bakom Vårväderstorget, nästa stora torg i Biskopsgården som ska rustas upp. Martina Domini ber barndomsvännen Fia Ersöz att plocka fram kaffekoppar, mjölk och socker. På spisen kokar potatisen.

De kan sin stadsdel utan och innan. De har vuxit upp här och jobbar i området.

Senaste veckorna har mötena avlöst varandra i Biskopsgården. Fia och Martina har varit på flera.

– Det var som jag sade till en politiker. Du lever inte i din politik, men jag gör det. Man kan inte stå uppifrån och titta ner. Då ser man inget, säger Martina.

Nedskärningarna i stadsdelen har ett pris. Alla hundratals miljoner stadsdelen fått i projektpengar hjälper inte om man satsar på fel saker, tycker de båda vännerna.

– Man kanske skulle satsa på dem som finns i husen i stället. De unga här måste få känna sig bra på något och att någon bryr sig, säger Martina och berättar hur mycket skolan och särskilt engagerade lärare betydde för hennes livsval.

Därför anser hon att det är viktigare med fler eldsjälar som slussar unga vidare i livet än nya stenar och fasader.

Ute i köket gnyr Clara, Fias amstaff. När hon skaffade den stora hunden var alla i området rädda, men nu står ungarna i kö om vem som ska ta ut och rasta henne.

Vännerna är ensamstående mammor och oroliga för hur det ska bli för deras barn att växa upp i Biskopsgården. Martina är optimist, Fia är mer tveksam. Blir det värre flyttar hon nog med nioåriga dottern.

– Jag har köat hos Boplats i flera år, säger Fia.

Satsas det inte på unga så blir valmöjligheterna små. Utan arbete finns bara Snabba cash-samhället, som skrämmer dem.

–  Jag ska vara en förebild för min son men jag kämpar med små marginaler. I framtiden kommer han att se att mamma har jobbat i hela sitt liv, ändå bor vi i den här förorten och har inget. Då kan man lockas att gå ut och skaffa något annat. Min lön kan vissa ungdomar här fixa på två dagar, säger Martina.

Samtidigt tycker hon det är viktigt att inte se sig som ett offer, att allt är någon annans fel. Det är lika tröttsamt som den politiska jargongen, tycker Martina.

– Alla har en chans, men chansen kommer inte och knackar på dörren. Det finns många exempel på folk som kommit från taskiga förhållanden och lyckats. Det är upp till dig.

Många pratar om att flytta

- Det där hjälper ingenting, säger mannen i dörren in till en av närbutikerna på Friskväderstorget.

Trots allt slängigt tal om "det tysta samhället" är han den enda vi träffar som inte vill träda fram med namn.

Armarna är i kors och han nickar mot demonstrationen som drar in på torget. Hundratalet personer som om och om igen skanderar "stoppa våldet, stoppa våldet".

En handfull poliser syns i släptåg.

- Förr satt folk som fåglar överallt här utanför butiken, men nu är det helt tomt under kvällarna. När folk är här för att handla pratar de om skotten hela tiden, alla vill flytta, säger han och berättar att han flyttade från stadsdelen för två år sedan.

Till andra änden av stan, med betydligt längre restid till jobbet. Men det blev lugnare så, menar han. Kanske behöver han inte pendla så länge till. Sedan skottlossningarna går affären dåligt, dagskassorna sinar.

Demonstrationståget passerar över Friskväderstorgets stenläggning i grått och rött, och fortsätter ner mot stadsdelsförvaltningens lokaler.

- Det som behövs är fritidsgårdar och aktiviteter. Det enda som hänt är att de bytte ut stenarna på torget, säger mannen i dörren till närbutiken.

Lördag förmiddag vid Väderilsgatans spårvagnshållplats. Det var här allt började med skottlossningen i början av september. Det är träningsdag för Cruz Azuls pojklag, men i dag är bollar och benskydd utbytta mot kaffe och bullar.

Alla spårvagnsförare som kör genom området bjuds på fika.

- Vi vill visa något positivt från Biskopsgården, säger tränaren Tito Rojas.

- Det är vårt sätt att välkomna förarna som ibland utsätts för laser och sådana saker.

Färden till matchen på Rambergsvallen tidigare i veckan gick bra. De två fullastade bilarna kom fram till sitt mål. Efter en ledning med 2-1 mot motståndarna i Torslanda, säckade Biskopsgårdens killar ihop i andra halvlek och förlorade.

FAKTA/Biskopsgården

Biskopsgården ingår i stadsdelen Västra Hisingen som har cirka 50 000 invånare.

Biskopsgården består av Norra Biskopsgården, Länsmansgården, Svartedalen, Södra Biskopsgården och Jättesten.

Arbetslösheten för åldern 16-64 år i augusti 2013:

Biskopsgården totalt 12,6% (öppet arbetslösa 7,5 %)

Göteborg totalt 7,2% (öppet arbetslösa 4,4 %)

Arbetslöshet för unga, i åldern 16-24 år, i augusti 2013:

Biskopsgården totalt 13,6% (öppet arbetslösa 6,9%)

Göteborg totalt 9,4% (öppet arbetslösa 5,5%)

23 653 personer bodde i Biskopsgården 2012

131 personer flyttade till Biskopsgården 2012

18,8 % av de som bor i Biskopsgården är under 15 år. Motsvarande siffra för hela Göteborg är 17 %.

Försörjningsstöd i Biskopsgården

Hela Göteborg 6,60%

Biskopsgården: 15,60%

Boendeform

72 % av invånarna i Biskopsgården bor i hyresrätt, 20 % i bostadsrätt och 8 % i andra boendeformer.

Motsvarande siffror för hela Göteborg är 54 % i hyresrätt, 27,5 % i bostadsrätt och 18,5 i andra boendeformer.

FAKTA/ Stadsdelar med flest anmälda våldsbrott per 100 000 invånare (2011)

1. Centrum 1 883

2. Linnéstaden 768

3. Frölunda 624

4. Kortedala 573

5. Bergsjön 562

6. Gunnared 497

7. Lärjedalen 469

8. Biskopsgården 458

Göteborgs kommun totalt 549

Källor: Göteborgs stad statistik och Brottsförebyggande rådet

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.