Berättelsen om Abbe på bänken

På en bänk under Vasagatans lindar, där Vasagatan möter Viktoriagatan, bor Abdelaziz Amiar, eller Abbe som han kallas. I mars är det sex år sedan han blev vräkt första gången. Nu har han sovit utomhus ett år i sträck med bara några få undantag.

ANNONS
|

Som GP berättade nyligen städade kommunen i förra veckan bort alla Abbes saker från bänken. Sovsäcken, kartongerna och regnskyddet – allt det som utgör hans hem – försvann. Abbe hade varnats innan, men han tycker inte att någon har rätt att ta hans saker eftersom bosättningen är en demonstration. Abbe erbjöds en sovplats hemma hos en kompis, men tackade nej.

– Jag demonstrerar ju här. Då duger det inte att sova inne i värmen hela tiden, säger han.

Bara några dagar senare hade förbipasserande försett honom med ny sovsäck, ny presenning och varma kläder.

Abbes berättelse är inte helt enkel att återge. Många omständigheter och beslut har lett till att han bor där på bänken. Alla som passerat hans bosättning har nog frågat sig varför en människa ska behöva bo under en presenning på en bänk. Så här berättar Abbe sin egen historia.

ANNONS

Abbe föddes i den marockanska staden Oueza i april 1943. Som 15-åring drabbades han av trakom, en sjukdom som gjorde honom helt blind. 1969 kom han till Sverige första gången. Han fick vänner och bostad, började studera biologi och zoologi vid universitetet och jobbade som extralärare i biologi. 1982 blev han svensk medborgare.

På 90-talet fick Abbe hyreskontrakt på en tvåa på Doktor Belfrages gata i Guldheden. Det var ett kommunalt kontrakt som han fick genom Fastighetskontoret. Abbe gillade lägenheten.

– För en blind var det perfekt. Spårvagn, mataffär, bibliotek, allt var nära, säger Abbe.

Även på den tiden var Abbe politiskt engagerad, framför allt i KPML (r), och stod ofta i Nordstan och demonstrerade mot olika saker. Till exempel lyckades han få en person i marockanska föreningen anhållen, åtalad och fängslad för spioneriverksamhet.

– Då skrev GP om mig! ”Ibland krävs det en blind för att man ska upptäcka spioner”, skrev ni, skrockar Abbe.

Hemma hade han hemtjänst som skulle hjälpa honom med bland annat städning ett par timmar i veckan. Trots det fick han pälsängrar, silverfiskar och fuktskador i lägenheten. Vid en inspektion dömde Miljöförvaltningen ut ventilationen som en ”olägenhet för människors hälsa”. Abbe började kräva reparationer av hyresvärden, men fick inget gehör. I samma veva började hemtjänsten, enligt Abbe, slarva med hans hyresinbetalningar.

ANNONS

– Till exempel kunde de plötsligt säga ”vi kommer inte på fredag”, fast det var på fredagen de skulle betala hyran! Vad skulle jag göra då?

Han hamnade i konflikter med hyresvärden, hemtjänsten och socialtjänsten. 2010 fick han besked om att han skulle vräkas.

– Men det var ju hemtjänsten som slarvade med hyran. Och man kan inte göra en blind människa ansvarig för städningen! Hemtjänsten skulle komma två gånger i veckan och städa. Om de hade gjort det hade jag haft världens renaste lägenhet, säger Abbe.

Genom att överklaga beslutet lyckades han skjuta upp vräkningen ett tag. Men den 17 mars 2011 kom Kronofogden och hämtade nyckeln. Sedan skedde något han kallar ”frihetsberövandet”. Han blev körd till Höglunda psykiatri, ett behandlingshem i Sollebrunn för personer med psykiska funktionshinder.

– Det är inte klokt att sätta mig på ett boende för psykiskt sjuka. Jag är inte psykiskt sjuk, jag har flera läkarutlåtanden som styrker det, säger han.

Boendet var tänkt som en korttidsplats i några månader. Abbe stannade 17 dagar på boendet men valde sedan att bli hemlös i stället. Åtminstone för en tid.

Onsdag morgon, S:t Johanneskyrkan. För bara tio kronor får Abbe en stadig frukost bestående av juice, kaffe, fil med flingor och en macka med ägg och ansjovis.

ANNONS

– Och en bananbakelse får du också. Den godaste jag någonsin ätit, ropar en kvinna som heter Jasmine i Abbes öra, eftersom Abbe inte bara är blind utan även hör illa.

Jasmine jobbar på Stadsmissionen och är Abbes favorit.

– Jag brukar fråga efter hennes schema och komma hit när jag vet att hon jobbar, säger Abbe.

Just idag har Jasmine hittat Abbes rakapparat. Den har varit borta i ett halvår.

– Jag var säker på att någon hade tagit den! Var ligger den nu? Är den i ryggsäcken? Är det säkert, säger Abbe och trevar omkring sig för att försäkra sig om att den inte försvunnit igen.

Oftast stannar han några timmar i kyrkan, laddar mobilen och pratar med folk. Han klarar sig själv på spårvagnen till och från kyrkan. Inte ens de krångliga trappstegen upp till kyrkan är för svåra.

– Jag har olika knep. Det finns en ränna i gatan som jag brukar följa i backen ner från spårvagnen, säger han.

Det var fel av kommunen att sätta Abbe, en psykiskt frisk person, på Höglunda psykiatri som är ett hem för psykiskt sjuka. Det slår en dom i förvaltningsrätten fast. Sommaren 2011 fick Abbe flytta in i ett rum på ett kommunalt hem i Majorna. Där trivdes han, men hamnade i konflikt med personalen.

ANNONS

Enligt Abbe störde sig personalen på att han då och då tog sin megafon och åkte in till Gustav Adolfs torg för att demonstrera mot politikerna. Klart är att boendet inte funkade. Efter sju månader var Abbe tillbaka på gatan.

Kommunen ordnade ett nytt boende åt Abbe, en enkel lägenhet på Spannlandsgatan i Högsbo, i projektet Bostad som grund. Abbe tackade ja utan att förstå att behandlingsassistenter ingick i paketet. Idag kallar han Spannlandsgatan för ”husarresten”.

– Varför skulle jag ha behandlingsassistenter som sprang hos mig hela tiden? Varför skulle de ha nyckel till min lägenhet? Varför försöker kommunen hela tiden göra mig till en sjuk människa när jag är frisk?

Bara ett par månader efter att Abbe flyttade in på Spannlandsgatan slutade han betala hyran eftersom han inte fått det boende han behövde och ville ha.

– I Högsbo betalade jag inte hyran på fyra år och det är jag stolt över, säger han.

Den 1 december 2015, efter nästan fyra år på Spannlandsgatan, blev han återigen vräkt. Sedan dess han bara sovit inomhus enstaka nätter.

När Abbe inte är i S:t Johanneskyrkan är han oftast hos Räddningsmissionen. Deras kafé ligger precis bakom ”hans” bänk och serverar frukost flera dagar i veckan. Annars sitter han mest på bänken, ofta inne i sovsäcken.

ANNONS

– Jag har sovit på andra ställen också – Linnéplatsen, Avenyn … Nu har jag ockuperat den här bänken och sitter här för att folk ska bli uppmärksamma på hur samhället har behandlat mig. Ibland håller jag tal också, säger han.

Abbe och jag fikar flera gånger på ett kafé i Tomtehuset på Vasagatan. Ägaren bjuder på soppa, kaffe och smörgås. Abbe pratar så mycket att allt kallnar, varje gång.

En dag följer hans kompis Bruno Bran med. Bruno är engagerad i sin väns fall.

– Domstolen kan ge Abbe rätt, det har de gjort flera gånger. Men de kan aldrig tvinga socialtjänsten att ge honom ett bättre erbjudande, utan får överlåta på nämnden att fatta ett nytt beslut, förklarar Bruno.

Han suckar.

– Jag beundrar verkligen hans energi, hur han orkar driva detta vidare. Själv hade jag tröttnat för länge sen.

Runt 20 gånger har Abbe suttit i rätten angående sin boendesituation. Han har överklagat allt från vräkningen på Guldheden till att hans saker blev slängda och att kommunen sa nej till att köpa honom en tv-box. Tre gånger har han fått rätt mot kommunen. Men oftast har han förlorat.

GP har gått igenom hundratals sidor domar, beslut, protokoll och dagboksblad från tingsrätten och förvaltningsrätten. Socialtjänsten vill inte svara på GP:s frågor, med hänvisning till att de inte får uttala sig om enskilda fall. Men i de offentliga handlingarna träder en motbild till Abbes egen historia fram.

ANNONS

Ett kommunalt kontrakt brukar övergå i ett förstahandskontrakt efter 18 månader. Abbe bodde i andra hand i 20 år, något som tyder på att han inte klarade boendet själv.

Socialtjänsten skriver att lägenheten på Guldheden var vanvårdad med ”onormalt slitage”.

Hyresvärden vägrade göra några reparationer så länge lägenheten missköttes. Hemtjänsten tyckte det var svårt att städa hos Abbe eftersom moppen bestod av ”en pinne och en avklippt fleecetröja”. Abbe ska även ha tackat nej till städning minst tio gånger under 2009 och flera gånger ställt in besöken från hemtjänsten.

Anledningen till att han vräktes var både vanvård av lägenheten och uteblivna hyror.

Enligt socialtjänsten följde Abbe snällt med till Höglunda, det var inte tal om något frihetsberövande. Behandlingsassistenterna på Spannlandsgatan fick han eftersom han haft problem med sitt boende förr. Att han inte erbjuds en vanlig lägenhet i dagsläget beror på att det inte är en biståndsinsats, utan något man får söka själv. Slutligen har socialtjänsten, enligt dokumenten, försökt boka flera möten med Abbe och föreslagit många olika typer av boenden. Men Abbe har bara velat komma om mötet har gällt en ordinarie lägenhet.

GP har pratat med en privatperson som under en lång tid hjälpte Abbe med både pengar och boende. Sedan Spannlandsgatan har han ingen kontakt med Abbe. Personen säger att Abbe inte kommer bli nöjd förrän han får sin gamla lägenhet.

ANNONS

Abbe nickar: det han vill ha är två rum och kök i centrala Göteborg, där han hittar och har ett kontaktnät. Allra helst sin gamla lägenhet:

– Varför renoverade de lägenheten så att någon annan kunde bo där men inte jag?

Därför tackar Abbe nej till alla boenden han erbjuds.

– Jag har tackat nej till härbärge, referensboende och äldreboende. Och till en lägenhet i Majorna som jag skulle flytta in i samma dag som de berättade det. Jag hade inte en chans att titta på den ens. Och vad jag har förstått var det samma upplägg som på Spannlandsgatan, säger han.

Är det inte bättre att sova inne än ute, oavsett vad det är för boende?

– Nej. Eftersom jag är frisk ska jag inte ha några behandlingsassistenter. Härbärge vill jag inte bo på, det är som ett fängelse. Man ska vara där en viss tid på kvällen, det är en massa knarkare där, man ska vara iväg halv nio på morgonen … Det är ingen som kör iväg mig från min bänk.

Vilken rätt har den enskilde att kräva en viss typ av boende? Två områdeschefer i SDN Centrum – Helena Wikman Ericson från individ- och familjesorg och Yvonne Pontén från funktionshinder – svarar på GP:s frågor via mejl. De skriver att socialtjänsten inte alltid kan tillmötesgå specifika krav som en klient har, särskilt inte när det råder bostadsbrist.

ANNONS

Kan ni tvinga någon att ta emot hjälp?

– Kontakt med socialtjänsten bygger på frivillighet. Vi har ansvar att motivera personer att ta emot hjälp, men det finns såklart en gräns. Om personen konsekvent vidhåller att den inte vill ha kontakt eller stöd från oss, så måste vi respektera den enskildes önskan.

Borde en hemlös person vara glad att få åtminstone tak över huvudet?

– Det är en fråga som inte vi kan svara på. Det är bara den enskilde som kan avgöra hur hen upplever att få tak över huvud.

I juli i år kom en dom från förvaltningsrätten som slog fast att Abbe hade fått en skälig levnadsnivå om han hade accepterat boendet i Majorna. Något bättre än så kan Abbe alltså inte förvänta sig. Abbe överklagade till Kammarrätten, som avslog överklagan. I november gjorde Högsta förvaltningsrätten detsamma.

Nu har du tömt ut det nationella rättsväsendet. Vad händer härnäst?

– Nu blir det Europadomstolen. Först måste jag skaffa en advokat genom någon människorättsorganisation. Jag har redan förvarnat tidningarna i Frankrike. De är beredda att skriva om mig och mitt fall.

Är du bekant med begreppet rättshaverist?

– Jag är en rättshaverist! Om det innebär att man kämpar för att andra ska få sona för att de gjort fel. Och vet du vad: socialtjänsten är också rättshaverister. De vill ha rätt till varje pris.

ANNONS

Nu väntar vinter för Abbe. Han är orolig att polisen ska hämta honom och sätta honom på sjukhus.

– De påstår att jag är en fara för mig själv, men det är jag inte. Jag knarkar inte, jag dricker inte. Och jag har sovit ute på vintern förr, säger han.

Abbe är sällan rädd där han ligger på sin bänk. Bara ibland, när det är helt tyst på Vasagatan, kan det kännas obehagligt att ligga ute i kylan. En enda gång har han blivit utsatt för våld.

– Det var någon full människa som sparkade till mig. Men när han såg min vita käpp och förstod att jag var blind bad han om ursäkt.

Han gör en, för honom, ovanlig tankepaus. Sedan nämner han sitt favoritcitat, fritt översatt från Koranen:

-"Den som gör att en människa inte dör, utan ger henne livet, ger hela mänskligheten livet”. Så står det i Koranen. Svenska folket har gett mig livet. För det är jag väldigt tacksam.

ANNONS