På papperet ville socialdemokratiska riksdagsledamoten Shadiye Heydari ha svar av partikamraten och sjukvårdsminister Gabriel Wikström på vad han och regeringen ska göra för att se till att akutvården i Göteborg fungerar som den ska.
Men det var förstås inte det verkliga skälet till frågan.
Helt väntat inledde sjukvårdsminister Wikström också med att slå fast att ansvaret för sjukvården ligger på den politiska landstingsledningen. Alltså: det är den M-ledda regionstyrelsens fel att det ser ut som det gör.
Heydari tackade för svaret och tillade, lika väntat, att det är på grund av att regionrådet Johnny Magnusson (M) lägger pengar på hög som personalen går på knäna och patientsäkerheten hotas – innan Cecilia Magnusson (M) grep in och kastade tillbaka pajerna. I hennes värld bottnar problemen i att den socialdemokratiska ledningen i Göteborg inte tar hand om färdigbehandlade patienter. Samt att Socialdemokraterna ägnat 14 år åt att köra VG-regionen i botten.
Så där hade det säkert kunnat hålla på fram till nu om inte annat kommit emellan.
Att Shadiye Heydari lyfter situationen i akutvården på Sahlgrenska i riksdagen – bland annat efter att ha läst GP:s rapportering – är förstås glädjande.
Men att man väljer att göra en partipolitisk träta av frågan är nedslående.
Precis efter jul 1996 besökte jag Sahlgrenskas akutmottagning och intervjuade en 88-årig man som hade fått vänta i drygt åtta timmar på att få vård. Jag minns det inte bara för att det var en av de första gångerna jag skrev en artikel som fick det största utrymmet på GP:s förstasida – utan lika mycket för att luttrade kollegor mest skakade på huvudet och tyckte att det inte var mycket till nyhet. Det var ju så det brukade se ut.
Sedan dess har allt och inget hänt.
Satsningar har gjorts. Pengar skjutits till. Politiker har kommit och gått.
Men problemen finns kvar.
Inför valet 2010 lovade Socialdemokraterna till exempel – än en gång – att köerna till akuten skulle bort: ”Om man söker på akuten ska man få träffa en läkare inom en timme", lovade partiet.
När mandatperioden var över var den genomsnittliga väntetiden på Sahlgrenska en timme och 53 minuter – längst av alla 54 akutsjukhus i landet. Bara var tredje patient fick träffa en läkare inom en timme.
För drygt ett år sedan rapporterade nättidningen Sjukhusläkaren om problemen på SU. Det handlade om brist på vårdplatser, brist på sjuksköterskor, psykiska påfrestningar, etisk stress och läkare som ställs inför orimliga prioriteringar. En läkare beskrev situationen som att de förväntades släcka bränder 24 timmar per dag.
"Personalen påpekar problem och det blir akuta lösningar, men grundproblemet gör man ingenting åt."
Så. Varningssignaler har det funnits gott om genom åren. Satsningar och ambitioner, likaså.
I regionens budget för i år fick akutsjukvården 50 miljoner kronor extra, i en ny satsning för att korta väntetiderna. Nu är målet är att 90 procent av patienterna som söker sig till en akutmottagning ska ha en "total vistelsetid" på högst fyra timmar senast 2018.
Är det någonting GP:s artikelserie visat, så är det att det inte handlar om ett problem, utan flera.
Kommunernas oförmåga att ta hand om färdigbehandlade patienter är mycket riktigt ett.
Personalens villkor och en ständigt ökande personalomsättning ett annat.
Brist på vårdplatser ett tredje.
Revirpinkande och en oförmåga att genomföra beslutade förändringar en fjärde.
För patienternas skull hade det varit välgörande om landets högsta politiker adresserat dem, i stället för att försöka övertyga oss om att det inte är just deras fel att det ser ut som det gör.
