Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/7

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Allt stressigare att vara idrottsförälder

De skjutsar till matchen. Sitter i styrelsen. Säljer korv och lotter och sköter sekretariatet. Nästan alla idrottsföräldrar engagerar sig i barnens förening minst en timme i veckan.  Men vad händer när hälften vill köpa sig fria från ansvar?

Novahallen i Floda kryllar av bollsparkande nioåringar och deras föräldrar. För mer än trettionde året i rad arrangerar fotbollsföreningen Floda BoIF ungdomscupen Förbo cup. 148 lag är anmälda till cupen, som är föreningens största inkomstkälla.
- Det är mycket att göra. Man skulle nästan behöva en vecka semester när cupen är slut, säger Andreas Eriksson och ler där han sitter vid ett bord mitt i stojet jämte sin tränarkollega Robert Jansson. 

De två ansvarar för Floda BoIF:s F05-lag tillsammans med ett par andra föräldrar. 
05:orna är klubbens äldsta barn och därför är det de två 05-lagen som arrangerar cupen.
- Framför allt är det ju vi tränare och lagledare som håller i det. Vi kallar till möten, ställer i ordning hallen, skyltar, lägger bemannings- och spelschema. Det krävs folk till sekretatiatet, kioskerna, parkeringen, entrén. Det blir en del jobb för föräldrarna, säger Robert Jansson.
För honom var det naturligt att engagera sig i Floda BoIF när hans dotter började spela fotboll.

- Att komma till träningen efter en hektisk dag är att slappna av och tänka på något annat. Inte terapi, men något åt det hållet. Visst får jag göra avkall på andra saker, som min egen träning, men det är så det är, säger Robert Jansson.
Tränaruppdraget innebär två träningar i veckan plus match. Som vanlig förälder i Floda BoIF förväntas man ställa upp och bemanna kiosken på Flodala IP i samband med match någon gång per år, hjälpa till under Förbo cup och ibland sälja lotter eller något annat för att dryga ut lagkassan. 
- I vårt lag ställer alla upp, även om det är lite blandat intresse. Det är alltid någon som undrar om man inte kan få betala istället. Det är säkert fyra-fem familjer i vårt lag som skulle köpa sig fria med en gång om man kunde, säger Andreas Eriksson.
Robert Jansson fyller i:
- Men jag kan tycka att ideellt arbete inom idrotten är en grundstomme i vårt samhälle. Det vore synd om det ska naggas i kanten.

60 procent av Sveriges barn är aktiva i någon eller några idrottsföreningar. 80 procent av deras föräldrar engagerar sig ideellt och lägger minst en timme i veckan på barnens idrott. Då räknas allt från att skjutsa till match till att sitta i styrelsen, sälja lotter eller stå i kiosken – dock inte att skjutsa till eller titta på träning. Hockeyföräldrar engagerar sig allra mest – upp till fem timmar per vecka.
Siffrorna kommer från forskning som Stefan Wagnsson, lektor i idrottsvetenskap vid Karlstad universitet, gjort. Han har ägnat en stor del av sin forskning åt just idrottsföräldrar och deras engagemang. Häromåret gjorde han en stor undersökning av föräldrars inställning till kommersiell idrott tillsammans med kollegan Christian Augustsson.
- Det var ett regeringsuppdrag som vi gjorde för Centrum för idrottsforskning. Frågan om kommersiell idrott är en fråga som oroar staten, säger Stefan Wagnsson.

Kommersiell idrott kan vara allt från dans- eller bollkurser som man köper sitt deltagande i utan något vidare ansvar. Man det kan också vara sommarläger som anordnas av privata aktörer, extra målvaktsträning mot extra kostnad eller till och med ideella föreningar med extremt hög medlemsavgift. 
Stefan Wagnsson och Christian Augustsson intervjuade 48 idrottsföräldrar och fick enkätsvar från 269.
- Det som förvånade mig var att inställningen till kommersiell idrott var så positiv, samtidigt som föräldrarna så tydligt såg riskerna med den, säger Stefan Wagnsson.

47 procent av idrottsföräldrarna upplevde höga eller mycket höga krav på att man ska engagera sig i föreningsidrotten. 50 procent kunde tänka sig att köpa sig fria från ideellt arbete.
- Någon förälder sa att det bästa vore om det var som på ICA – man köper det man vill ha och så är det bra med det, säger Stefan Wagnsson.
Till viss del har detta redan hänt. I Göteborg finns det kommersiella bollskolor där man som förälder bara lämnar in barnet. Samtidigt har den traditionella föreningsidrotten blivit dyrare.
- Vart man åker på cup är viktigare än att man åker. Man sover på hotell istället för liggunderlag. En del klubbar anställer tränare istället för att ha någon ideell. Då höjs förstås medlemsavgiften, säger Stefan Wagnsson.

GP har pratat med flera olika klubbar och föräldrar från olika sporter. Alla säger samma sak: det är svårt att få föräldrar att engagera sig idag. 
Linda Nygren sitter i styrelsen för Göteborg Sim. Hon berättar om svårigheterna att få föräldrar att utbilda sig till funktionärer – något man måste vara för att kunna hjälpa till på tävlingar. Vid varje tävling krävs 25 utbildade funktionärer runt banan. Ansvaret delas upp på ett antal pass, så antalet funktionärer under en tävlingshelg blir många gånger fler än 25. 
- Vi tvingar ingen, men vi säger att vi helst ser att minst en förälder från varje familj gör det. I dagsläget är det ungefär hälften av familjerna som har minst en utbildad förälder. Det är lite för lite, säger Linda.

Hennes känsla är att vissa föräldrar gör väldigt mycket – andra inget alls. 
- Det är synd, jag tror de missar mycket. För mig är det oerhört givande att vara delaktig i mina barns idrottande. Men för en del kanske det är viktigare att prioritera sin egen tid, säger hon.
På liknande sätt ser det ut i innebandyföreningen Pixbo Wallenstam, där Inge Nilsson är ungdomsansvarig.
I hans klubb förväntas man som förälder till barn mellan 13 och 16 år ställa upp som publikvärd på elitlagens matcher. Föräldrar till de yngre barnen ansvarar för att bemanna cafét under några helger per år. Utöver det krävs ideella tränare, ledare och personer till varje lags föräldragrupp.
- En tredjedel ställer upp med glädje, en tredjedel för att man måste och en tredjedel knorrar och vill slippa. Men alltså – har man inte tid att ägna sig åt sitt eget barn tycker jag man ska tänka om, säger Inge.

Att klubben är Göteborgs främsta i sin gren och har elitverksamhet minskar inte behovet av föräldraengagemang.
- Snarare tvärtom. Att vi har elitverksamhet ställer nästan högre krav på föräldrarna, eftersom vi just måste ha publikvärdar och sånt på elitmatcherna. För att det ska finnas innebandy för barnen, nu och framöver, måste alla föräldrar hjälpa till.

Många föreningar ställer alltså höga krav på föräldrarna. Men det finns de som valt en annan väg. På hockeyklubben Järnbrotts hemsida står det att läsa: ”Järnbrott är klubben för dig som vill spela hockey och inte hålla på och sälja lotter eller stå i caféer. Vi försöker hålla nere kostnaderna och kamratandan sätts alltid i första rummet."
Vi hälsar på Järnbrott en tisdagkväll när D-laget ska träna i Slottsskogsrinken. Åtta-nioåringarna har fullt sjå med att få på sig skridskor och skydd – de flesta får hjälp av en förälder. Thomas Östberg som är sekreterare i klubben och dessutom tränare för klubbens 04:or står ute i foajén och samlar ihop nästa träningsgrupp.
- Vi är väl sex-sju föräldrar som ordnar det mesta i föreningen, sedan är det lugnare för de andra. Det går kanske inte jättebra för oss som förening, men vi tror det finns en marknad för vårt alternativ, säger han.
Och vad är ert alternativ?
- Det är lite enklare. Vi har inget ”runtikring”. I Frölunda måste föräldrarna stå i Scandinavium och sälja lotter eller bemanna VIP-cafét flera gånger om året. Här har vi inte en något schema för cafét. Det är öppet när vi känner för att ha öppet, säger han.

Martin Samuelsson som också är tränare berättar om när de slutade sälja lotter:
- Till slut blev det ju löjligt att barnen skulle sälja bingolotter för att samla pengar till A-laget, när A-laget ändå spelade i division 4. Det är så mycket man ska sälja ändå. Ett tag sålde mina barn Newbody underkläder i skolan, Ravellikläder i fotbollen och Newbody för hockeyn. Det funkar ju inte!
Järnbrott ordnar två lite enklare cuper varje år, när de flesta föräldrarna hjälper till. Enligt Thomas Östberg ger cuperna så pass bra intäkter att klubben kan fortsätta ha låga medlemsavgifter.
Lockar ni folk genom att inte kräva engagemang?
- Tydligen inte tillräckligt, eftersom det är för få barn i lagen. Men vi lockar väl en del.

Robert Putnam, en amerikansk professor i statsvetenskap, har beskrivit funktionen av det idella engagemanget som demokratibyggande. I boken Den fungerande demokratin skriver han om att de länder i världen som har bäst och rikast föreningsliv också är de som är ekonomiskt mest framgångsrika. Stefan Wagnsson vid Karlstad universitet förklarar varför:
- I föreningslivet får man öva på demokratiska processer, skapa sociala kontaktytor och träffa personer de kanske aldrig hade träffat annars. Det finns absolut risker med ett försvagat föreningsliv.
Vad tror du kommer hända framöver?
- Kanske en större uppdelning mellan bredd- och elitverksamhet, där det ena alternativet kräver mycket engagemang och det andra mer kapital. Tråkigt, för på lång sikt leder den kommersialiserade idrotten till att de som inte har pengar inte får samma chans.
Idrottsministern Gabriel Wikström (s) är även han bekymrad.
- Med en stressigare vardag är det klart att det blir mindre tid för det man vill göra. En enkel lösning då är att lämna barnet på fotbollsträningen och betala för allt runt omkring. Men det är sorgligt. Föreningsidrotten är mycket mer än att utöva idrott, det är ju att vara en del av en gemenskap och samarbeta.
På frågan vad politiken kan göra bollas ansvaret tillbaka till idrottslivet.

Gabriel Wikström tycker att det i första hand är föreningarna själva som måste anstränga sig för att göra det enklare att vara idrottsförälder, till exempel genom att erbjuda flexibla träningstider och rotation på ansvarsposterna. Men även samhället måste ta ansvar:
- Regeringen har höjt anslagen till idrottsrörelsen sedan 2015 för att föreningarna ska kunna hålla avgifterna låga och dessutom ha möjlighet att utveckla sina verksamheter, bland annat i den här frågan.

Andra saker Gabriel Wikström tror kan lösa frågan är att kommunerna hjälper till genom att låta de bästa träningstiderna gå till de helt ideella föreningarna.
- Och så finns det säkert en hel del byråkrati man kan ta bort för att förenkla för de föräldrar som engagerar sig. Idrottsrörelsen ska självklart lägga tid på det den är bra på istället.

I Novahallen sitter fotbollspappan Fabian Montecinos och väntar på att sonen Melwin ska spela match med sitt lag Backatorp IF. Han är den enda föräldern vi pratar med som på allvar kritiserar föreningsidrottens alla krav.
- Det är nog inte många som säger det – men jag säger det: Det tar alldeles för mycket tid, säger han.
Han utvecklar:
- Det är framför allt tiderna. Man har jobbat hela veckan och är helt slut. Då ska man upp klockan sju och åka på cup. På fredagar är det träning vid fem. Man är både trött och hungrig och det är världens bilkö, suckar han.
Fabian vill understryka att det förstås är jättebra att det finns fritidsaktiviteter för barnen.
 - Men det blir för mycket. Förutom träningarna är det alltid något café man ska stå i. Vi säljer kaffe i klubben också, det är jättebra kaffe som stöttar bönder i Sydamerika, men det blir liksom ytterligare en grej. 
Skulle du kunna tänka dig att ta uppdrag i föreningens styrelse eller så?
- Eh… nej tack. Jag driver en foodtruck i stan och är ordförande för foodtruckföreningen. Det räcker så.

Melwin kommer rusande och visar hur mycket vatten han druckit den senaste matchen. Svettdroppar pärlar fram i pannan. Fabian ler stort.
- När vi kommer hem sedan kommer jag ha glömt hur segt det var att gå upp tidigt. Och Melwin älskar ju detta, så det är klart man hänger med. Även om det är jobbigt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.