Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Östra kyrkogården glittrade av ljus på Alla helgons dag

Trots uppmaningen att tända ett ljus hemma i stället valde många göteborgare att ta sig till Östra kyrkogården på Alla helgons dag, tända en lykta och lägga en krans på sina nära och käras grav. Lugnt och stilla – utan trängsel.

Allhelgonahelgen är den helg på året då vi tillsammans minns och hedrar våra döda och kyrkogårdar över hela landet glittrar av ljus vid gravar och minneslundar när mörkret faller. I vanliga fall vallfärdar människor till kyrkogårdarna men just i år, när behovet av att tända ett ljus kanske är extra stort, infördes under torsdagen nya råd som manar till extra stor försiktighet.

Om råden hörsammades är svårt att säga men på Östra kyrkogården är det på lördagskvällen en jämn, utspridd ström av människor som vandrar fram längs de grusade stigarna, tänder ljus, lägger ned en krans och gör fint runt graven.

Maria Bergström har tagit med sig sönerna Herman och Hannes Bergström till kyrkogården. Det börjar skymma och de har just tänt en lykta vid familjegraven där Marias mormor och morfar samt hennes båda föräldrar ligger begravna.

– Det är en fin tradition som vi tagit över från mina morföräldrar, säger Maria och även sönerna tycker det är vackert med alla lyktor och höstlöv.

Känslosamt och vackert

Nu börjar det snabbt bli mörkt och en bit bort i en slänt träffar vi Kersti Rydén med dottern Helene Martinsson. De krattar undan lite löv, tänder ett par ljus och lägger ned en krans på familjegraven där Kerstis mormor och morfar, mamma och pappa samt en moster vilar.

– Sen ska jag vidare en bit upp i backen och tända ett ljus vid min bästa väns grav. Han dog för fem år sedan, berättar Helene.

– Det är lite mer känslosamt.

Känslosamt är det också för Krister Hallberg, vars fru Marie gick bort för två år sedan. Han har parkerat sig på en bänk vid minneslunden och tittar ut över ljushavet framför sig.

– Det är så fantastiskt vackert här. Det känns väldigt fint och bra att vara här i kväll, säger Krister som även annars kommer hit flera dagar i veckan.

– Min frus urna är nedsatt i gräsmattan precis mitt emellan bänken där jag sitter och träpelaren med hennes namnplakett där framme, säger han och berättar att Marie var med och bestämde allt runt begravningen.

– Hon visste precis hur hon ville ha det, och så blev det också. Det känns skönt, säger Krister Hallberg.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.