Åsa Hernerud är 25 år och pluggar på statsvetenskapen i Göteborg. Hon skriver uppsats om manliga och kvinnliga intressen och har gjort lumpen i Luleå som plutonbefäl.
- Det känns väldigt mycket mer radikalt då, säger hon när hon studerar paroller som studenter skrev på väggarna i Paris under det febriga maj 1968.
I dag är allt så mer individuellt. Man har inte tid att engagera sig utan "måste hem och fila på sitt cv". Åsa skulle vilja se ett annat samhälle, i mer socialistisk riktning, men tycker det känns för stort att gå med i en vänstergrupp.
- Då får man ta hela ansvaret och jag köper inte alla argument, säger Åsa.
Bertil Aronsson, 62 år från Lödöse minns 1968 som en omtumlande tid.
- Alla pratade politik. Det engagemanget får man nog aldrig uppleva igen.
Han pluggade på Wendelsbergs folkhögskola där det fanns många politiska grupperingar.
- De mest radikala var ofta läkarbarn eller från andra finare miljöer. Jag sympatiserade med FNL och hade ett socialdemokratiskt bagage med mig från uppväxten. Smältdegeln under åren, känslan att kunna påverka, att allt är möjligt - det glömmer jag inte, säger Bertil som idag är aktiv inom PRO.
