Ett åttaårigt barns liv släcktes. Hans brott bestod av att han råkade vara släkting till en man som dömts för grova våldsbrott. Men ingen kan egentligen vara förvånad över det inträffade. Det som förvånar är hur misär tar platspå misär utan att ett skit, för att tala klarspråk, gjorts åt problemen i tid.
"Jag växte upp här, tog mitt första steg här. Sa mitt första ord och gatan blev min bror".Meningarna innan är saxade från Uppsala-gruppen Labyrints låt Ortens favoriter.
Fortsättningen på Labyrints hitlåt handlar om att sångaren Jacco numergör musik men än i dag representerar såväl Uppsala-förorten Gottsunda och den kretsen har nu även utvidgats till övriga av Sveriges förorter. Någon måste göra det eftersom "Vi har ett band mellan oss som ni aldrig kommer o förstå, nej.Vi har delat sorg, skratt, blod, tårar och förluster sen vi var små". Här skiljer vi oss åt.
Där Jacco säger att han än i dag representerar och håller av sin förort så känner jag bara avsmak. Vad finns kvar där att vara stolt över?
Ponera själv, du är 13 år gammal och idrottar i en förening. Du träffar likasinnade från hela staden du är i från. I det här fallet Göteborg. Men när personerfrågar var du bor så nöjer du dig kort och gott med att svara Hisingen. Du vet hur reaktionerna blir om du säger Biskopsgården. Uppspärrade ögon, tysta hummanden, byte av samtalsämne. Försiktighet. Du är ju från Boskapsgården, området där folk beter sig som djur och blir med ens ihopklumpad med folk som rånar, våldtar och har ihjäl folk. Då blir det enklare att svara Hisingen på frågan och om du, mot förmodan, får en följdfråga om var på Hisingen du bor så svarar du lite undvikande "Eh, vid Eketrägatan, Lundby". Det är enklast så.
Jag känner dem alla, de som dött och de som dödar
Jag var 12, kanske 13 år gammal när jag blev "bötad" för första gången. Det innebär helt enkelt att man blir utpressad till att betala en viss summa pengar. Gör man inte som förtryckaren vill så väntarmisshandel. Jag visste att jag inte hade gjort något "fel" i det här fallet utan blivit oskyldigt bötad. Jag talade därför med mina föräldrar. Som i sin tur vände sig till den andre pojkens föräldrar. Kort därefter blev min bror misshandlad. Det fanns en direkt koppling. Nästa gång som jag blev bötad, av en annan pojke som i dag är känd som gängledare, var vid kanske 14 års ålder. Då tog jag saken i egna händer. Ordnade fram pengar på egen hand. En skuld som jag inte hade gjort mycket fel för att förtjäna men jag ville inte dra in min familj igen och kunde inte hoppas på någon som helst rättvisa. Jag lärde mig där och då att det inte alls är säkert att det är en själv förtryckaren ger sig på. De kan lika enkelt ta ens anhöriga. Och polisen var inte till mycket hjälp.Alla visste ju att ungdomar under 15 inte kunde straffas. Folk hade koll på paragrafer och lagrum innan de visste vad stadsdelarna på andra sidan bron hette.
Jag blir med andra ord inte förvånad när jag hör om oskyldiga anhöriga som drabbas i dagens Biskopsgården. Det är en direkt förlängning av vad som hände mig personligenför 10-15 år sedan när förtryckarna själva var barn. Då handlade det om en röding, 500 spänn, i dag handlar det om större summor och andra ting. Jag blir heller inte förvånad när pojken som bötade mig på xx kronor i dag är grovt kriminell och sitter i fängelse. Även han, liksom bötfällare nr två, beskrivs i medierna som gängledare. Jag blir av förklarliga skäl uppgiven, arg, ledsen och allt däremellannär jag, i egenskap av journalist men även medborgare, läser om vilka som skjutits till döds (jag gick ett par år under en av männen som mördades på Vår Krog & Bar) eller vilka som skjutit (jag har delat läskburkar och spelat fotboll med folk ur den "norra-falangen").Men förvånad? Inte på tusen år. Banan var klar, vägen spikrak. Den som hävdar att insatser sats in för att skapa en trygghet har oftast sina egna barn på tryggt avstånd.
Jag växte upp här i Biskopsgården, jag tog mitt första steg här. Orden, med små modifikationer,är Jaccos och Labyrints. Men det kunde lika gärna varit mina egna ord.Mitt namn är Monir Loudiyi, jag är 25 år gammal, född och uppväxt i Biskopsgården. Jag har skrivitmina första ord om Biskopsgården. Men gatan där ärinte längremin bror, även om jag känner igen alla dess anletsdrag.
