Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Är detta konstigaste forskningen i mörker?

Jenny Lindström från Göteborg är expert på lysande djur. Lysmaskar och eldflugor, till exempel. För att helt kunna hänge sig åt sin forskning har hon och familjen flyttat från Utby till USA. Här forskar hon på en väldigt speciell liten lysande organism.

– Det är inte så många som hört talas om dem, men har man sett dem glömmer man det aldrig, säger hon.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det tar ett tag innan ögonen vänjer sig vid mörkret. Inne i Jenny Lindströms laboratorium på Scripps institution of oceanography i San Diego är det nästan helt mörkt. Bara en liten röd lampa kastar minsta möjliga ljus över mikroskopet och de övriga arbetsredskapen.

Vanligt dagsljus är uteslutet. Det skulle förstöra forskningsresultaten.

– I början var det lite svårt att jobba i mörkret. Man måste veta var man ställer sina saker, annars är det omöjligt att hitta dem. Men man blir van, säger Jenny Lindström.

Hon forskar på dinoflagellater. Det är ett litet plankton som lever i stora ansamlingar i havet. Precis som lysmaskar och eldflugor har dinoflagellaterna förmågan att lysa. Men bara nattetid. För att kunna studera dem måste det alltså vara släckt och mörkt.

– Det är inte så många som sett dem i deras naturliga miljö. Det är ju ganska sällan man är vid havet mitt i natten och dinoflagellaterna börjar bara lysa när de stöter emot något. En båt eller simmares arm eller vad som helst. Det är oerhört vackert. Det ser ut som att havet glittrar ...

Det blåaktiga ljuset som de tusentals små krabaterna ger ifrån sig kallas för mareld och beskrivs som snudd på magiskt. Har du badat i mareld en augustinatt lär du aldrig glömma det. Trots att Jenny Lindström sett det om och om igen blir hon alltid lika hänförd. Och hon minns fortfarande när hon såg ljusfenomenet för första gången.

– Det var när jag pluggade marinbiologi och bodde på en fältstation på Tjärnö. En natt ställde sig en kille på bryggan och kissade. Då lystes hela havet upp av små ljusprickar. Det var faktiskt lite magiskt.

Dinoflagellater finns i alla hav över hela världen. Även i Sverige. Här är det som störst chans att se mareld i augusti och september. I första hand på västkusten, men det förekommer även en bit upp på östkusten.

Forskarlaget som Jenny Lindström jobbar med i San Diego är världsledande. Det är inte en slump. Den amerikanska flottan har investerat mycket pengar i forskningen. Dinoflagellaterna lyser så fort båtar åker in i dem och genom att lära sig mer om de små djuren har flottan kunnat upptäcka fiender på långt avstånd. De har samtidigt kunnat hitta metoder att slippa bli upptäckta själva.

Jenny Lindström berättar att Scripps institution of oceanography är välkänt även i Sverige. För att kunna komma hit sökte hon pengar från en svensk forskningsfond.

– Min man är gymnasielärare på ett internationellt gymnasieprogram och skriver undervisningsmaterial i ekonomi på engelska medan vi är här. Våra döttrar, fem och åtta år gamla, har börjat i amerikansk skola. Felicia som är fem hade inte börjat skolan förrän om ett år om vi bott kvar i Sverige, men här går hon mellan 8.30 och 15. Det är många timmar att sitta och lyssna när man är så liten. Freja är också duktig. Det är svårt att lära sig matematik på svenska och ännu svårare att göra det på engelska. Men de tycker mycket om sina nya kompisar, säger Jenny Lindström.

Kalifornien är känt för att vara soligt och varmt. Miljonstaden San Diego är passande nog också berömd för sina fina stränder och vajande palmer. Här är det sommar i stort sett året om. Men att flytta till USA är dock inte något som sker utan en hejdundrande mängd pappersarbete. För att få arbetsvisum krävdes otaliga blanketter och formulär. Att skriva in barnen i skolan var också en utdragen process.

– Det är mycket som fungerar annorlunda här jämfört med hemma. Men det finns mycket positivt också. En halvtimme innan skolan börjar ordnas så kallade ”running clubs” där både barn och föräldrar springer tillsammans. Jättekul idé! Och man kommer verkligen in i samhället på ett sätt som man kanske inte hade gjort om man inte hade haft barn.

Familjen kommer att stanna i USA under ett år eller två. Beroende på hur de trivs och hur forskningsarbetet fortskrider.

– Min man tycker att det är kul att kalla sig för ”spouse.” Oftast är det kvinnor som följer med sina forskarmän till en ny stad, inte tvärtom. Han får massa standardmejl och blir inbjuden till syträffar och grejer, skrattar hon.

Ute skiner den kaliforniska solen. Bara en liten bit bort slår vågorna in mot stranden och klipporna. Jenny Lindström passar på att ta en promenad bland kaktusar och andra solsvedda växter. Sedan är det dags att kliva in i forskningsmörkret igen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.