- Min sambo och min bästa vän vakade i skift för att se till att jag inte skulle göra något nytt självmordsförsök. Det är tack vare deras insats som jag lever i dag.
26-åriga Victoria Utbult är kritisk till psykiatrin. Hon jämför med hur väl en släkting togs om hand efter att ha vårdats på sjukhus för en stroke. Själv skrevs hon ut från en psykiatrisk vårdavdelning på Sahlgrenska efter två dagar. Och utan att ens ha fått ett telefonnummer att ringa.
- Jag visste inte alls vart jag skulle vända mig. Det verkade inte finnas något samarbete mellan öppenvård och slutenvård, säger Victoria.
Drygt två månader efter överdosen fick hon kontakt med en psykolog inom den öppna psykiatrin. Men först sedan hon skrivit en egenremiss ...
Victoria Utbult kontaktade GP för att dela med sig av sina tankar om hur psykiatrin i Göteborg fungerar. Hon har fört dagbok i många år och tycker om att skriva poesi. Här finns hennes egna ord om att leva med psykiska funktionshinder.
Problem redan i grundskolan
Svårigheterna började redan i grundskolan:
- Jag har alltid varit annorlunda. Började skolan ett år för tidigt och mobbades under hela skolgången. Det blev ofta fel i kommunikationen med andra barn.
I samband med att föräldrarna skildes sökte hon hjälp av BUP, barn- och ungdomspsykiatrin.
- Skilsmässan kom plötsligt för mig. Helt oväntat, säger Victoria och berättar att hon stannade kvar i barndomshemmet tillsammans med sin mamma.
Hon började gymnasiet, gick medieprogrammet och tyckte om utbildningen. Men fortfarande var det svårt att komma överens med jämnåriga.
- Jag var ofta arg så jag stöttes ut ur gemenskapen.
Som 17-åring tog Victoria studenten. Hon jobbade en tid på posten innan hon började plugga kinesiska. Efter några ströjobb kom hon in på juristprogrammet hösten 2011. För första gången hamnade hon i en grupp där alla var engagerade och ambitiösa.
- Jag tyckte det var roligt. Det var min första positiva skolupplevelse. Men tyvärr var jag ovan vid att studera och gav upp när det tog emot.
Sambon hittade henne i tid
Betygshetsen bland juriststudenterna var pressande. Samtidigt hann sorgen efter mamman, som dött året innan, ikapp henne.
Missade tentor gjorde att hon aldrig lyckades ta de poäng som krävdes för studiemedel. Det blev den utlösande faktorn för Victoria som en novemberdag 2012 försökte ta sitt liv.
- Som tur var hittade min sambo mig och ringde efter ambulans.
Efter två dygn på sjukhuset skickades Victoria hem. Då hade hon druckit aktivt kol, pratat med ett inskrivningsteam, fått en antidepressiv tablett med sövande effekt - men inte träffat någon psykolog.
- Trots att jag blev lovad hjälp verkade inte personalen bry sig någonting om mitt välmående, bara att jag inte skadade mig själv.
Victoria berättar att hon var i dåligt psykiskt skick veckorna efter självmordsförsöket. Men rädslan för sjukvården blev på sätt och vis hennes räddning.
- Min starkaste känsla var att jag aldrig ville komma dit igen.
Vårdpersonalen måste kämpa med systemet
Tack vare stödet från sina nära klarade Victoria tiden fram till första besöket hos psykolog. En läkare hjälpte henne att komma i kontakt med öppenvården. Sedan dess har hon träffat flera olika läkare och märkt hur vårdpersonalen måste kämpa emot systemet hellre än att jobba med det.
- Jag har gått där varje vecka. Blev först sjukskriven, men fick ingen sjukpeng och kunde inte hämta ut mina mediciner.
Till sist tipsades hon om att det finns aktivitetsersättning för unga under 30 år. Pengarna räcker för att täcka nödvändiga utgifter för läkemedel, läkar- och psykologbesök, men utan sin sambos ekonomiska hjälp skulle det inte gå.
Sedan drygt ett halvår tillbaka har Victoria fått namn på sina funktionshinder. En omfattande utredning visade att hon, förutom ångest, depression och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), också har Aspergers syndrom.
- Ett stort problem med att vara psykisk sjuk är att man hela tiden måste hävda legitimiteten i sin sjukdom. Men bara för att sjukdomen inte går att se och ta på blir den inte mindre verklig.
Victoria berättar att hon börjat besöka Gyllenkroken, ett aktivitetshus där personer med psykiska funktionshinder kan dyka upp när de vill och prestera vad de själva orkar och har lust till.
Hon fotograferar en del, virkar små japanskinspirerade leksaker och skriver poesi. Men att läsa böcker är svårare och tar längre tid än tidigare eftersom hon har svårt att koncentrera sig.
- Min energinivå är låg och jag blir fort trött. Jag beskriver mig som fungerande, men orkar inte lika mycket som förut. Och jag vågar inte tänka på framtiden ännu, säger Victoria.
Läs och hör Victorias egen berättelse här.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vet du mer om psykvården? Kontakta oss!
Mejla till
eller Anne Johansson
Ring
eller
Mmsa till 72010.
