GP har den senaste veckan uppmärksammat hur narkotiska läkemedel blir allt vanligare ute på gatan. Vi har bland annat berättat om platserna som blivit samlingsplatser för olaglig läkemedelshandel – efter mindre än en kvart erbjöds GP:s reporter att köpa narkotiska mediciner på gatan. Handeln sker bland annat utanför substitutionsmottagningarna vid Masthuggstorget och Östra sjukhuset.
Efter granskningen har reaktionerna strömmat in till GP från människor som själva, eller vars bekanta, köper läkemedel på gatan. Många är förtvivlade och vill ha hjälp.
–Beroendevården har inte fungerat på flera år. Folk söker men kommer inte in. Det finns en anledning att vi med beroendeproblematik hamnat här. Vi vill inte knarka – hjälp oss i stället! säger en kvinna som ringt in till GP. Hon berättar att hon möter många ute på gatan som är i samma situation.
En annan som hört av sig är Veronika. Hennes son blev efter studenten svårt beroende av ångestdämpande mediciner och bor nu hemma hos sina föräldrar.
–Vi har sökt hjälp via socialtjänsten. För bara några dagar sen fick vi besked att han inte kunde komma in på det boende med beroendeinriktning han sökt. När sonen fick beskedet fick han panikångest och tog en överdos, säger Veronika.
Många som hört av sig betonar att de lever helt vanliga liv – med både jobb, familj och hus. En av dem är Anna. Hon är i 30-årsåldern och berättar att hon är högskoleutbildad och bor i ett fint villaområde i Göteborg med två små barn. Men vad hennes omgivning inte vet är att hon länge varit beroende av starka mediciner efter en olycka där hon skadade ryggen.
–En läkare skrev ut Tramadol till mig och sa att jag kunde ta hur mycket jag ville. Jag fick ut 400 tabletter på en gång. Efter det blev jag svårt beroende. När jag slutade få läkemedel från vården började jag köpa preparat via nätet för att bli av med smärtan, säger Anna.
Även Anna säger att hon nekats hjälp – av Sahlgrenskas beroendevård.
–De sa att jag saknar dokumenterat missbruk och att de därför inte kan hjälpa mig. Det hade inte gått tillräckligt illa för mig än. Istället hänvisade de mig till socialtjänsten, säger Anna.
Av rädsla för att bli tvångsplacerad på ett boende långt utanför Göteborg och inte längre kunna träffa sina barn vågade Anna inte söka hjälp via socialtjänsten. Istället började hon trappa ned på egen hand – genom att köpa narkotika av andra patienter på gatan. Patienter som får utdelat nedtrappningsmediciner vid Sahlgrenskas beroendemottagningar. Vägbeskrivning dit hittade hon på Flashback.
–Jag vet inte vad annars jag ska göra. Jag vill inte förlora mina barn. Men jag har en hjärna som blivit kidnappad av medicinerna. Jag önskar samhället behandlade mig som någon som är sjuk – inte en belastning, säger Anna.
En annan som hört av sig är Samir. Han berättar att han blev beroende av sömnmedel och lugnande mediciner i samband med jobbet. Han tog det mot jetlag och för att orka pendla.
–Det utvecklade sig till ett svårt beroende. Jag hamnade till slut på en akut psykiatriavdelning på Sahlgrenska. Under en hel helg satt jag där utan mediciner och väntade på att en läkare skulle komma. Men när de kom och jag bad om professionell hjälp mot mitt beroende sa de bara ’nej, såna som du och med ditt jobb har inget missbruk’ säger Samir och berättar om förtvivlan när han fick beskedet.
–Jag var helt lämnad åt mitt öde. Jag fick ingen hjälp över huvud taget. I dag förstår jag folk som köper mediciner på gatan, säger Samir.
Han berättar att han till slut sökte beroendevård utomlands – vård han fick betala ”en förmögenhet” för. Likt många andra uttrycker han en besvikelse över beroendevården i Västra Götaland.
–Det är jättebra att knarkhandeln på gatan uppmärksammas. Men vi glömmer grundproblemet – vi som fastnat i missbruk. Som beroendevården funkar i dag så måste man ha förlorat allt innan man får riktig hjälp. Då är det inte konstigt att man söker sig till gatan. Det är en skam för Sverige, säger han.
