"Narkotikahund vaktar här" står det på en skylt vid entrén till Sagsjöns behandlingsanstalt för kvinnor. Anstalten, som ligger i Lindome, är liten och har endast 14 platser på den slutna avdelningen och 21 på den öppna. Hit kommer Svante Mjönes en eftermiddag i veckan; inte för att evangelisera utan för att betjäna, som han själv uttrycker det.
– Sagsjön är kriminalvårdens idyll, säger han och bjuder på kaffe i besöksrummet. Och då syftar han inte på de dubbla staket med taggtråd på toppen som syns genom fönstret, utan på bemötandet som de intagna får här och den goda stämningen.
– Ett mått på den är att samtliga i rummet inte tystnar när någon ny kommer in. Kriminalvårdarnas uppgift är att fraternisera, inte att smyglyssna. Vi drar ett gemensamt lass, men har olika uppdrag och mina tjänster är inte ädlare än någon annans.
Det är tradition i kyrkan att vara närvarande i häkten och fängelser. Den förmånen ska vårdas, tycker Svante och påpekar att det är hans skyldighet att ordna så att även en rabbin, imam eller annan religiös företrädare kommer hit ifall någon ber om det.
– Jag har ingen ensamrätt på andligheten. Däremot kan jag utan minsta darr på rösten säga att jag är en ganska bra själavårdare, som förmår att möta människor i deras tro utan att fördöma.
Svante träffar klienterna på den öppna avdelningen i de gemensamma utrymmena, exempelvis i ett hörn på den bullriga monteringen. I den slutna avdelningen finns ett rum med glasdörr, där Svante syns, men inte kvinnan.
Det är alltid klienterna som avgör samtalsämnet och Svante måste invänta dem.
– Vill nån prata fotboll, så pratar vi fotboll. Och vill nån prata sexuella övergrepp så pratar vi det. När de väl talar om skulden, beror det på att de själva burit fram det.
Den missbruksrelaterade kriminaliteten är vanlig på Sagsjön. Missbruksmiljön är fylld av våld och relationsproblem. Många av kvinnorna har blivit slagna och många har också slagits.
– Det är vardagsmat i knarkarmiljön. En kvinna som satt inne för dråp sa att "det är det bästa jag har gjort. Om inte han hade dött, så hade jag gjort det."
Svante är ödmjuk i sitt förhållningssätt till skuldfrågan och menar att vi alla har förutsättningar att göra hemska saker. Det finns inga garantier för någon. Han är övertygad om att det finns förlåtelse för alla, men det räcker inte med att bikta sig; man måste också förändra sitt leverne.
Han uppmanar de intagna att skapa goda relationer till sina kontaktpersoner för att kunna få så bra hjälp som möjligt. Och han försöker ge kvinnorna så mycket självförtroende att de slutar betrakta sig som losers. Många är självkritiska och skuldbelägger sig för allt möjligt, exempelvis för att barnen har problem i skolan.
– Män har som tradition att skolka från föräldraskapet utan större skamkänslor. Det gäller inte för kvinnor, konstaterar Svante.
På Sagsjön finns kvinnor som avtjänar så kort påföljd som 14 dagar och livstidsdömda som avslutar sina straff här.
– Det är en grotesk blandning och självklart uppstår spänningar. Det är jobbigt för långsittarna att höra hur de som sitter på "kaffevolta" gnäller över sina kläder. De som ska vara här länge, har varken ork eller lust att böla över såna småsaker. Men generellt är kvinnorna fantastiska på att ta vara på varandra och det säger jag också till dem.
Svante är starkt präglad av sin uppväxt. Föräldrarna var missionärer i Kina, men blev "utsparkade" 1949 och pappan fortsatte som missionspastor i Stockholm. I hemmet fanns en stor tolerans mot andra kulturer och idéer.
– Det var inte chipspåsar och bingolotto hemma hos oss på fredagar.
Som ung "misslyckad akademiker" drogs Svante med av den "sociala väckelsen" i slutet av 60-talet och sökte upp de hemlösa och utstötta i Stockholm. Han utbildade sig till präst och jobbade under många år med unga syrianer i Västerås innan han flyttade till Lindome 1992. Församlingen där bestod av flera samfund vilket var en förutsättning för Svante, som inte var så lättmöblerad. Sen blev han fängelsepastor, först på Sagsjön och senare även på Boråshäktet och Boråsanstalten. De senaste 15 åren har han också varit krogpastor i Göteborg.
– Ju mer jag jobbade i kyrkan och gladdes åt alla udda uppdrag, desto mer kallsvettades jag över att hantera borgerlig ångest. Jag kan inte längre tänka mig att stå i en predikstol. Jag har ingenting att säga därifrån.
Jobben som fängelsepastor och krogpastor påminner om varandra såtillvida att båda handlar om att vara där och se vad som händer. Svante är förväntansfull och utrustad med ett stort tålamod, vilket underlättar hans arbete. I dessa udda miljöer har han fått vänner som han aldrig skulle ha fått annars. Svante tar fram sin mobil och visar en bild på en handgjord tygbonad i jeanstyg med Jesus på korset i mitten.
– Jag fick den i avskedspresent av en klient på Boråsanstalten. Den hänger i vårt sovrum nu, säger han och tillägger att den passar en som haft amerikanska jeans sen 1959.
Fakta
Svante Mjönes
Ålder: 65
Yrke: Fängelsepastor, krogpastor och halvtidspensionär
Bor: Varberg
Familj: Hustrun Britt-Marie, två barn och åtta barnbarn
Intressen: Ljudböcker, musik och sport, möten med människor, att vara utomhus
