Skolchefen som stämplade ut

– Där jobbade jag som lärare på 70-talet, säger Anders Hedborg och pekar ut Rannebergen södra när vi sitter i bilen på väg hem till honom för en intervju. Här var ren landsbygd då med kor som gick och betade. Och ser du sjön där nere, säger han och pekar på Idtjärn. Så fint kan man bo i Rannebergen; det är det inte många som vet om.

Närheten till naturen var en av anledningarna till att Anders flyttade hit för 24 år sen. En annan var att han ville få nära till jobbet.

– Varje morgon satt jag på spårvagnen tillsammans med andra lärare och socialarbetare som var på väg ut till Angered, medan de som bodde här åkte in till stan.

Anders egen skolgång är ett kapitel för sig. Pappan jobbade på Svenska Tändsticksaktiebolaget och var ofta placerad utomlands.

– Jag började skolan i Jönköping, men gick tvåan i en katolsk skola i Bolzano i Italien. I trean hade vi en guvernant hemma och i fyran läste jag först för mamma och senare i Påskallaviks folkskola, säger Anders.

När han skulle börja femman flyttade han till Sigtuna internatskola, där hans två äldre systrar gick. Han bodde på internatet i åtta år och träffade bara sina föräldrar två gånger om året.

– Visst saknade jag dem ibland, men jag vande mig. Den stora fördelen med att gå där var att man fick jättemånga kamrater.

Efter studenten läste Anders till lågstadielärare i Stockholm.

– Vi var två killar och 70 tjejer och det ansågs som ovanligt många killar, säger han och tillägger att han aldrig tänkt bli lärare, men övertygades av en studievägledare som sa att det var lätt att få jobb.

En kombination av äventyrslystnad, nyfikenhet och solidaritet fick Anders att gå med i UBV (utbildning för biståndsverksamhet). Efter att ha intensivläst spanska ett halvår, tog han tillsammans med en kompis fraktbåten till Colombia för att etablera kontakter mellan fackföreningarna där och hemma.

– Vi ställde oss utanför fabriksgrindarna med vår nybakade spanska och fick bra kontakt med arbetarna, som levde under usla villkor, säger han.

1974 träffade han en av de två (!) personer som då var anställda som skolutvecklare i Göteborg. Sexårsverksamheten skulle byggas ihop med årskurs ett och två i Rannebergen och Anders fick jobb som resurslärare. Genom åren jobbade han sen på flera skolor i Angered och längst på Tretjärnsskolan.

– Det var en rolig och kreativ tid. Nästan alla som arbetade där var unga och oerfarna, men positiva. De hade driv och tog tag i de problem som fanns. I förorten var det tillåtet att utveckla alternativa pedagogiska metoder och vi jobbade bland annat med Freinet, en inkluderande pedagogik där eleverna gavs stort ansvar och inflytande.

På fritiden var Anders aktiv i Chilekommittén, vilket ledde till att han senare träffade chilenskan Teresa som blev hans fru. 1986 flyttade de med sin niomånadersbaby till Lima, där Anders fått jobb på Svenska skolan.

– Vi bodde i skolan och jag undervisade en åldersblandad klass från ettan till sexan med minst en elev i varje årskurs. Det rådde undantagstillstånd i Peru och Volvochefens döttrar kom åkande till skolan i en beväpnad eskortbil med livvakter.

Därefter tjänstgjorde Anders som studierektor och rektor i Göteborg i många år, innan han rekryterades till Vänersborg för att arbeta med skolutveckling. Efter sju års pendlande sökte han sig tillbaka till Angered, där han avslutade sin karriär som chef för administration och utveckling inom sektor utbildning Angered.

– Min viktigaste uppgift som chef var att få igång en positiv spiral. En engagerad personal får tid över. Om man fokuserar på problemen växer de. I stället ska man fokusera på uppdraget och fråga sig "hur kan vi utveckla det?", säger Anders och konstaterar i samma andetag att svensk skola genomgår en djup kris.

– Det absolut mest negativa var kommunaliseringen, dels att man gjorde den och dels sättet. De svenska kommunerna var inte rustade att ta över ansvaret. Den ekonomiska styrmodellen förändrades radikalt, så att rektorerna alltmer fick lägga tid på ekonomi och administration, vilket drog kraft från utvecklings och verksamhetsfrågor. Det går nog inte att backa tillbaka, men staten behöver ta på sig ett större ansvar när det gäller att säkra kvalitet och likvärdighet.

Anders är också kritisk till friskolereformen.

– Ofta flyttar de mest ambitiösa eleverna och då missar vi kamrateffekten som vi får när vi blandar duktiga och mindre duktiga elever. Det blir brain-drain och tufft också för lärarna, säger han.

Det pågår ett generationsskifte i Angered. Många går i pension och Anders misstänker att det blir en tuff utmaning att rekrytera nya lärare. Trots allt tror han på en positiv utveckling för stadsdelen.

– Jättesatsningen på Närsjukhuset och Angered Arena betyder mycket härute.

Som nybliven pensionär tycker Anders att det är skönt att inte ha en massa måsten. Nu ska han odla sina intressen. Musiken är ett av många.

– Jag hade alltid en gitarr stående i klassrummet. Den är ett väldigt bra pedagogiskt hjälpmedel, säger han och tillägger att han nu får mer tid att hjälpa sin fru som jobbar med El Sistema Hammarkullen i förskolan.

Vi arrar och spelar in låtar ihop. Det är kul!

Ingemo Orstadius

namn@gp.se