Låt min dotter vara ifred! En förbannad pappa förklarar på Fria Ord att vissa män är en skam för sitt kön. Ni som stirrar, tafsar, verbalt förolämpar och fysiskt ofredar unga flickor och kvinnor på allmän plats.
Som på en trång spårvagn trycker upp könet i svanken på en. Alla tjejer har varit med om det, känslan av utsatthet, de hopbitna käkarna, ilskan, rädslan och osäkerheten när man rör sig på gator och torg som ägs av alla.
Vad är det med er män?
Några har kommit på den fantastiska idén att göra affärer av samhällsklimatet. Taxi Göteborg har ett familjeabonnemang som innebär att alla kan bli skjutsade hem – även utan kontanter på fickan.
Men då måste man naturligtvis vara kreditvärdig och leva i en familj som kan betala fakturan.
De andra villebråden, kvinnor och personer som bryter normen, får klara sig själva vid hållplatsen, på spårvagnen och på bussen där män i olika grad av berusning av droger eller på grund av sin egen maktfullkomlighet anser sig ha rätten till en annan människas kropp och psyke.
Skyll inte på korta kjolar eller magtröjor. Kom inte med motiveringen att de får skylla sig själva när de visar upp hud eller är ute sent och roar sig.
Det speglar bara din skeva världsbild där kvinnor är lägre stående än män.
Unga tjejer äger gator och torg, har rätt att inte bli antastade. Också här ska de växa upp till stolta, självsäkra och trygga kvinnor utan att behöva bli förbannade, rädda och osäkra.
Jag är 50 år. För en månad sedan var jag ensam i London. Innan jag reste frågade jag min man om jag skulle kunna sitta på en pub utan att få något sexuellt erbjudande.
Han sa nej. Jag sa ja.
Väl där svarade jag glatt på brittiske Marks frågor. Gick ju på en kurs i engelska där läraren uppmuntrat oss att konversera.
”Ensam? Vad säger din man om det?”
Sedan tyckte han att vi ska gå hem och knulla.
Vi är inte människor – oavsett ålder. Vi är villebråd i en miljö där skarpare ljus och lägre buskar ska öka tryggheten samtidigt som ingen fysisk miljö kan komma åt de sunkiga attityder som med all tydlighet vandrar från generation till generation.
Har ni en mamma? En dotter? En flickvän? En fru? En vän?
Är det såhär ni vill att de ska bli behandlade?
