Finns det något som heter datorspelsberoende?
– Ja, det tycker jag. Men det är något som drabbar väldigt få och de flesta som spelar överdrivet är inte beroende i en klassisk mening, det kan handla om omkring en procent av spelarna. Det leder inte till negativa konsekvenser för alla som spelar överdrivet. I forskarvärlden finns det både förespråkare och motståndare till att klassa det som en sjukdom. Förespråkarna menar att en diagnos skulle göra det lättare för drabbade att få rätt vård. De som är emot menar att risken är att man klassar många ungdomar som sjuka, trots att de inte är det. I till exempel Sydkorea och Kina är det klassat som en sjukdom, men inte i Sverige.
Är vi överdrivet oroliga?
– Det finns föräldrar som oroar sig i onödan, men också de som har fog för sin oro. Det finns jättemycket positivt med datorspel också. Att spela kan göra dig mer kreativ, många som spelar får också en bättre framtidstro genom att man sätter upp mål som man vill nå. Det finns också studier som visar att man kan få bättre minne, bättre koordination, simultankapacitet och språkförståelse. Och så kan det vara väldigt roligt också.
När ska man reagera på att någon spelar för mycket?
– Forskning visar att hur många timmar någon spelar har ganska liten betydelse. Skillnaden är när det går ut över andra intressen och det får negativa konsekvenser. Det kan handla om att man hamnar efter i skolan, är lättirriterad, får sömnsvårigheter eller slutar med andra aktiviteter. När man som förälder tycker att det känns fel under lång tid ska man reagera.
Vad är det som gör att en del fastnar?
– Det är roligt att spela och spelbolagen designar spelen för att vi ska vilja fortsätta. De är väl medvetna om vilka knep som funkar eller inte. Det finns också de som spelar för att fly från negativa känslor, som ångest eller att man lider av social fobi. Då ska man vara uppmärksam.
Hur kan man prata med sina barn?
– Jag tycker att det är viktigt att föräldrar intresserar sig och lär sig vad barnen spelar så att man inte fördömer något som man inte förstår. Var nyfiken och prata med dem.
Vilken hjälp finns att få?
– I och med att det inte är klassat som en sjukdom kan det vara svårt att få hjälp. Jag tycker att man ska googla och lära sig så mycket man kan om man är orolig. Om man känner att det behövs professionell hjälp kan man vända sig till kommunen för att få familjerådgivning och i svåra fall kan man vända sig till barn- och ungdomspsykiatrin. Ett annat alternativ är privata aktörer, men där måste man tyvärr betala samtalen själv.
