Det har varit turbulenta månader för Lina. Hon är ensamstående med två tonårspojkar, men skillnaden mellan bröderna är stor. Medan den ene helst vill vara hemma eller spela fotboll är lillebror Peter nästan aldrig hemma. Han trivs bäst med sina färgsprayburkar i handen.
Lina såg förändringen i höstas.
- Han bytte umgänge, namn på nya killar jag aldrig hört talas om dök upp och han började hänga mycket på Frölunda torg, säger hon.
De gamla kompisarna försvann. Och Lina tappade kontrollen. De nya kompisarnas föräldrar kände hon inte alls till.
Redan i femman hade Lina varit i kontakt med Peters skola. Han bråkade ofta med lärarna och var allmänt stökig. Hon upplevde att det inte hände så mycket mer än att det skrevs åtgärdsplan efter åtgärdsplan. Då och då gick han på samtal hos kuratorn.
Förra hösten bytte han till en mindre skola. Det gick bra till en början. Sedan var det som om att luften gick ur honom. Lina fick samtal flera gånger i veckan om att Peter inte var där.
- När jag pratade med honom sade han: ”Jag tror det är något fel på mig, jag kan inte sitta still, jag kan inte koncentrera mig, jag måste kanske utredas.”
Då började bollandet mellan myndigheterna. Lina slussades runt trots att det enda hon ville var att Peter skulle få hjälp.
De fick till slut en tid hos skolläkaren. Peters pappa var också med.
- Vi blev utskällda. Läkaren undrade om vi inte såg att vår son hade en djup depression. Vi skulle genast ta kontakt med barn och ungdomspsykiatrin.
Peter är stundtals utåtagerande och konflikterna mellan honom och Lina avlöser varandra.
- Jag har tagit dator, mobiltelefon, dragit in veckopengen och han har fått utegångsförbud. Inget hjälper. Han smiter ut ändå.
Senast tog hon färgsprayburkarna. Då skrek han att han aldrig ville bo hos Lina mer.
- Han får bara använda färgerna på den lagliga väggen vid Röda sten. Jag önskar att han hade något annat intresse än just graffitti. Det finns en delmindre bra personer i de gängen, säger Lina.
Läs också: Barnen som sprider skräck på vagnen
Läs också: Mamma Sara: "Har man gjort det får man ta det"
Efter ett möte med BUP i december kom beskedet att Peter inte kunde få någon hjälp. Rådet var att vända sig till socialtjänsten.
Men det steget behövde Lina aldrig ta eftersom de blev kallade efter ännu en incident med Peter.
Han och en kompis hade stött på äldre killar på Frölunda torg. De var välkända av polisen.
- Killarna tvingade dem att testa spice och sedan hade de följt med till stan för att sälja åt dem. Som tur var fångades de upp av civil polis.
I januari bytte Peter tillbaka till sin gamla skola. Men problemen fortsatte. På sportlovet hängde han på spårvagnarna och fastnade på en övervakningsfilm. Han blev inte misstänkt för brott, men polisen kände oro.
Trots att det inte behövdes propsade Lina på att Peter skulle kallas till polisstationen i Mölndal.
- Allt vi föräldrar säger till honom är fel. Polisen är ändå en auktoritet som han kanske lyssnar på och jag märkte att han tyckte det var obehagligt att vara där.
I mars gjorde både Lina och Peters skola en anmälan till socialtjänsten på grund av alla problem.
För ett par veckor sedan träffade Lina och Peter en socialsekreterare. Men vad det ska mynna ut i vet inte Lina ännu.
- Jag är både förbannad och besviken att jag har blivit bollad hit och dit. Självklart har jag ett föräldraansvar för mitt barn, men vad ska jag göra när det går över styr?
Alla dessa konflikter med sonen tär hårt på Lina. Migrän och magont hör till vardagen.
Men just nu är det bra. Peter ringde i dag och Lina ler för första gången.
- Han sade ”förlåt, jag vill inte vara osams med dig mamma. När jag kommer hem ska du få blommor.”
Fotnot: Lina och Peter heter egentligen något annat.
