Liibaan fick en ny familj

Socialtjänsten är i dag betydligt hårdare med att lämna ansvaret för de ungdomar som är kvar i asylprocessen när de fyller 18 år. Tidigare fanns en mer gradvis övergång till eget boende och vuxenansvar, men i dag skrivs de ut från boenden eller mister familjehemsplacering. I stället placeras de på något av Migrationsverkets anläggningsboenden för vuxna, som kan ligga långt från orten där de bott.

Så var det för Liibaan Abdullahi Macalin från Somalia. På sin 18-årsdag fick han besked om att han var tvungen att flytta från sitt boende. Det skulle betyda en flytt från kompisar, skola och hela den trygghet han byggt upp i Göteborg.

Men Liibaan hade tur och träffade på Kinna Skoglund när de spelade in en film för nätverket Vi står inte ut. Som aktiv i nätverket och genom sitt arbete med ensamkommande flyktingbarn, är Kinna Skoglund väl insatt i de svårigheter som många unga flyktingar i dag ställs inför.

– Vi kan inte bara strunta i ungdomar som varit med om trauman och dessutom befinner sig i ett nytt land, säger Kinna Skoglund. Jag sa till Liibaan att vi kunde behöva en storebror i vår familj och han svarade att det skulle han gärna ställa upp på.

Det har gått någon månad sedan Liibaan flyttade in. Han visar oss sitt rum på övervåningen. Om någon timma ska han iväg till sina lektioner på Munkebäcksgymnasiet.

– Jag har varit i Sverige i två och ett halvt år och jag hoppas få stanna här, säger han. Jag var 16 år när jag kom hit och jag flydde för att rädda mitt liv. För att överleva.

Han berättar att al-Shabaab tagit kontrollen över hans hemby och att han där blev stämplad som spion för regeringen för att han inte stödde terrororganisationen.

Det kom att dröja två år innan Liibaan fick något asylbeslut och när han väl fick det blev det ett nej. Nu har han överklagat och väntar oroligt på ett nytt besked.

– Jag förstår inte varför de inte tror på mig, säger han.

Kinna Skoglund, som gått igenom alla hans handlingar, är lika förvånad som honom. Liibaans historia är fylld av detaljer som går att kontrollera, men det har inte gjorts, säger hon.

– En liten tröst i det hela är att utvisningsbeslut till Somalia inte verkställs eftersom landet inte anses säkert. Så även om han inte får asyl kan han vara kvar, men hamnar i någon slags limbo eftersom han samtidigt inte är en del av samhället.

Liibaan Abdullahi Macalin är långt i från ensam om att ha fått lämna sitt boende. Sedan Migrationsverket ändrade sin policy vad gäller åldersbedömning av ensamkommande i höstas har många ungdomar fått se sin ålder uppskriven till 18 år och därmed också blivit av med sitt boende.

Kinna Skoglund berättar att hon och hennes kollegor dagligen får larm från ungdomar som placerats på Migrationsverkets boenden för vuxna.

– Det är rop på hjälp. De är desperata och säger att de inte orkar leva längre.

I det läget har flera familjer i Göteborg ställt upp som "frivilligföräldrar" och öppnat sitt hem för ungdomar utan något stöd eller någon ersättning från samhället. De tar det ansvar de anser kommunen borde ta.

– Vi är runt 20-30 familjer som är frivilligföräldrar i dag, säger Kinna Skoglund. Vi kan inte bara sitta och vänta. Det handlar om liv och död.

Det innebär samtidigt att kommunen inte har någon kontroll över vilka hem ungdomarna hamnar i.

Hur vet ni att familjerna tar väl hand om dem?

– Hur vet ni att familjerna tar väl hand om dem?

– Den som förmedlar en kontakten till en familj ansvarar för att kvalitetssäkra hemmet och regelbundet följa upp hur det går.

Text: Evalis Björk