–Jag fick en chock när väntrummet var fullt med unga heteropar och inte bara en massa äldre och samkönade.
Alexandra Gozon sitter vid det stora bordet i bostadsrätten ett stenkast från Munkebäcks torg. Drygt tre år efter att hon och sambon Mimmi Granat bestämde sig för att de ville barn, har de varit på rutinultraljudsundersökning. I Alexandras mage ligger ett 18 veckors foster och allt är okej. Nu.
–Många har ingen aning om hur processen ser ut, säger Alexandra Gozon.
Som svar på frågan hur mycket hon och Mimmi visste innan, måttar hon en knapp millimeter mellan tummen och pekfingret.
–Väldigt lite.
Läs också: Långa köer väntas bli längre.
Alexandra har alltid velat ha barn. Det komplicerades en aning när hon blev förälskad i Mimmi – för hon ville inte ha barn.
–Jag hade själv en tuff uppväxt. Inte dålig, men tuff. Jag har alltid haft kul med barn, men att skaffa barn själv har inte funnits hos mig.
Alexandra var övertygad om att Mimmi skulle bli en suverän förälder.
–Jag har haft hand om en kille med Downs syndrom i många år. Han är 12 år och har hatat alla mina pojkvänner jag haft innan. Men han ä-l-s-k-a-r Mimmi.
För Mimmi kom förändringen med vissheten om att hon hade träffat kärleken i sitt liv och i början av 2013 skickade de in sin ansökan.
–Då hade vi bott ihop i två år.
Det är ett av villkoren för att ett par ska få söka hjälp via reproduktion.
–Ja, det här är seriöst, inget one night stand-barn, ler Alexandra.
Som svar på ansökan kom en bekräftelse och information om köns längd, 14-18 månader.
Ett år gick.
–I februari 2014 blev vi uppringda, säger Alexandra.
Sen drog processen igång. Det blev en vår av möten, undersökningar och samtal, med läkare och kuratorer.
Klartecknet kom i början av juni. Sen stängde avdelningen för sommaren. Alex
andra beskriver en mild frustration över den extra väntan.
I augusti öppnade avdelningen igen och ett och halvt år efter att ansökan skickats in var det äntligen dags. Första inseminationen. Hoppet var tänt. Men släcktes några veckor senare när mensen kom.
I september gjordes en ny insemination, utan framgång. Oktober samma sak. Efter fjärde misslyckade försöket i november tog de en paus. Hela vintern.
–Jag mådde inte så bra, berättar Alexandra.
Samtidigt ställdes de inför ett vägval. Ett par har rätt till sex fria inseminationer. Efter fyra försök får du valet att gå över på IVF.
Alexandra och Mimmi valde IVF. Ägg skulle tas ut, få möta spermien utanför kroppen, sättas in igen och förhoppningsvis fästa och växa till sig.
Det låter enkelt, men för att få ut så många ägg som möjligt måste kroppen först stimuleras med hormoner innan man plockar ut dem med en stor nål via vagina. Det tog 20 minuter att tömma de 17 äggblåsor som hade bildats. Med bara lustgas som smärtlindring var det en mindre pärs.
–Alexandra var väldigt fokuserad och koncentrerade sig på sin andning. Jag kunde bara sitta där och hjälplöst klappa henne på axeln, säger Mimmi.
Dagen efter fick hon svårt att andas och hade fruktansvärt ont i kroppen.
–Om jag hade fått information om vad som händer vid överstimulering skulle jag ha vetat att det var vätska i buken. Alla som får över 15 äggblåsor bör få det, men de missade oss. Nu blev det i stället tre timmar i ett kaosartat väntrum på gynakuten.
Dagen efter, 6 maj, gjordes första insättningen. 21 maj kom mensen.
–Jag ringde för att meddela detta och för att planera nästa insättning, men fick då veta att om man inte blir gravid på det första försöket med det färska ägget, så måste man hoppa över en menscykel för att de vill att alla extra hormoner från behandlingen ska ha lämnat kroppen innan de försöker igen. Det är ju jättebra, men för mig blev det jättejobbigt.
Alexandra beskriver en enorm stress. Hon försökte mota extrem huvudvärk och spänningar i hela kroppen med akupunktur och bettskena. Än i dag har hon problem med att hon biter ihop käkarna hårt om nätterna.
Till slut kontaktade en kompis psykologen på reproduktion och bad henne ringa Alexandra.
–Jag skulle ha ringt själv men hade inte fått information om möjligheten – och hade knappast kraften.
Stina Järvholm, psykolog på Reproduktionsmedicin, Sahlgrenska, uppskattar att ungefär en tredjedel av de par som behandlas på kliniken kommer till henne.
Som lesbiska hör Alexandra och Mimmi till dem som redan från början vet att de behöver hjälp. Det leder till att färre lesbiska söker samtalsstöd.
–Men i alla grupper finns personer som tänkte det skulle gå lätt och bra att bli gravid – och så blir det svårt, säger Stina Järvholm.
När man tvingats vänta längre än man trodde och kanske till och med börjat tvivla på sin förmåga att bli gravid, då är känslorna liknande oavsett vem man är.
–Många är oroliga att de inte ska orka med vad som krävs om det skulle bli komplicerat och jobbigt. Att det ska göra saker med en som inte går att reparera sig ur.
Till slut kokar det mesta ner till svårigheten att hantera ovisshet.
–Det är svårt att hjälpa sig själv där man hela tiden rör sig i en pendling mellan det bästa och det värsta, säger Stina Järvholm.
Det försvårar också möjligheten att få stöd från andra när man inte kan bestämma om det är svårt eller bra.
–I sådana här väntelägen har hela livet en tendens att fastna i vänt. Samtidigt som man egentligen befinner sig i ett läge där det borde vara mycket på gång. Man fastnar i en cykel av ”nästa gång”, ”nästa månad”...
För Alexandra och Mimmi är väntan över. Första frysåterföringen i oktober gav resultat. Det tog nästan tre år, en lång och tung resa, som inte blev lättare av en rad informationsmissar längs vägen.
–De som blir gravida lätt kan inte sätta sig in i den här situationen. När man längtar efter barn är tre år en evighet. Och många kämpar mycket längre än vi har gjort, säger Alexandra.
Hon har valt att vara öppen med hela processen, så öppen att Mimmi ibland undrat om hon verkligen behövde berätta allt.
–Jag tror man blir ensam annars. Jag har känt mig ensam ibland fastän jag pratat med alla, säger Alexandra.
Över tio procent av alla i fertil ålder har svårt att få barn och uppskattningsvis hälften av dem söker hjälp. Christina Bergh, professor och överläkare på kvinnokliniken, säger att det har blivit en ökad öppenhet kring frågan, men att den fortfarande begränsar sig till det offentliga samtalet. Av paren hon träffar väljer många fortfarande att bara prata med de allra närmsta.
–Det är jättejobbigt att inte kunna få barn. Mycket i dag handlar om att visa upp sig och vara lyckad. Det kan kräva att man lägger en våt filt över ett problem som barnlöshet, säger Christina Bergh.
Alexandra säger att det är så mycket kring barn som man inte pratar om.
–Man pratar om att få barn. Inte om att man inte kan få barn. Eller om missfall. Eller att man inte vill ha barn. Frågan är alltid när inte om man ska skaffa barn, som om det vore en självklarhet för alla. Och sen, när man väl blir gravid, pratar alla mest om hur fantastiskt det är – inte så mycket om hur man faktiskt mår.
Psykologen Stina Järvholm säger att även omgivningen ibland behöver tänka till.
–För många av oss är småprat om barn och barnbarn väldigt lustfyllt och gott laddat. Då kan det vara svårt att föreställa sig hur ont den typen av samtal kan göra och hur nära man kommer ett pars mest intima.
De flesta kan välja att berätta om en graviditet först när den är ett faktum.
–Hur kulle vi känna om vi fick uppmärksamhet kring själva görandet. Vi är en stor majoritet som inte varit med om det, konstaterar Stina Järvholm.
Alexandra säger att öppenheten för henne till viss del handlar om att bryta en illusion. Mimmi instämmer.
–Det är som Alexandra sa, om väntrummet. Illusionen som samhället har skapat är att det är enkelt att bli gravid. Men så är inte fallet, för det satt som sagt var inte bara äldre och lesbiska par i väntrummets soffor.
