I en cell som var cirka två gånger två meter stor fängslades och torterades han med ett tiotal andra fångar. En cell så liten att fångarna tvingades sova liggandes över varandra med fötterna i varandras ansikten.
– Min första dag satte de på mig handbojor och hängde upp mig på dörren. Under mig fanns det ett bord, men de drog undan bordet hela tiden. Varje gång de gjorde det så hamnade all min vikt på mina axlar och handleder. Jag svimmade i cellen eftersom jag inte klarade av det.
Då var året 2011. Men det som han skulle utsättas för över de kommande åtta åren skulle komma att bli mycket värre. Vissa av sakerna för hemska för att ens kunna återberättas.
Han sitter i ett rum tillsammans med sin psykolog, när vi möts. En skäggig man, med mörka ringar runt ögonen, lutar sig över kaffebordet och förklarar för oss varför han har valt att ställa upp på intervju. Vi befinner oss på Närhälsans mottagningar Kris- och trauma och Flyktingmedicin. Hit söker sig personer som har upplevt nära på onämnbara saker utanför Sveriges gränser. Tortyr och övergrepp.
Fel person på fel plats
Han ska berätta för oss om hur han torterades i Syrien men under samtalets gång tvingas han regelbundet att ta pauser. Han skakar och svettas kraftigt. Ibland glömmer han av vad frågan var.
– Jag vet inte ens hur jag ska förklara för dig. Det stället vi satt på liknade inte detta stället på något sätt. Jag tror inte någon kan stå ut med synen av hur vi levde där inne. Men när våra medfångar väl kom ut så tänkte vi att de som blev frisläppta tog vår röst vidare.
LÄS MER:De hjälper tortyrens många offer
Fel person på fel plats vid fel tidpunkt. Så började allting enligt honom.
I Dārayyā, en förort till Damaskus, levde han ett stillsamt liv med fru och fem barn. Dagarna brukade han spendera på det kontor som hans far drev. Själv arbetade han inte eftersom han är född med ett funktionshinder.
Det var under en dag i maj för åtta år sedan som det pågick en fredlig demonstration mot den syriske presidenten Bashar al-Assad utanför byggnaden. I väntan på sin far, som skulle stänga kontoret, begav han sig ner på gatan.
– Då sköt säkerhetsstyrkorna två skott mot mig så jag fick stanna. Jag häktades och togs in till fängelse. Efter det började tortyren, misshandeln och kränkningarna.
Enligt honom deltog han aldrig i demonstrationen eller hade någon politisk koppling, men han tillfångatogs för att ange kontorsarbetare som var motståndare mot regimen.
– När vi kom dit kunde jag höra hur andra människor torterades. Folk fick elchocker och man hörde deras skrik.
Experten: "De använder alla möjliga slag"
Det blev den första gången som han sattes i det beryktade fängelset i Mezzeh som drivs av flygvapnets underrättelsetjänst, som i hög grad opererar utanför de normala lagarna. Under de kommande åren skulle det ske fyra gånger.
Aron Lund, Syrien- och Mellanösternkännare på tankesmedjan The Century Foundation, förklarar att tortyr gäller mer i allmänhet för förhållandena för fångar hos regeringssidan.
– Det vanligaste är former av misshandel, elchocker, våldtäkter. Till det ska läggas till att även när man inte torteras är förhållandena ibland fruktansvärda. Ingen eller dålig mat, väldigt många människor packade i celler som kanske är avsedda för tio men så sitter det 70 personer där, säger han.
Rapporter från FN och människorättsorganisationen Humans Rights Watch har gjort det gällande att fångar, på bland annat Mezzeh, har hållits under omänskliga förhållanden, smutsiga och överfulla celler i flera månader och i vissa fall till och med år. Flera gånger leder våldsam tortyr, svält, och sjukdomar till dödsfall.
– De använder alla möjliga slag. Det är så väldokumenterat att det inte ens är möjligt att ifrågasätta vad som pågår där, säger Aron Lund.
De orkade inte med den stanken som jag luktade efteråt.
I tanken är mannen med de mörka ringarna under ögonen tillbaka i Mezzeh. Han berättar att han brukade tas in till förhör där fångvakterna inte ställde en enda fråga. Det var bara oavbruten tortyr. Elkablar sattes mot hans kropp och vakterna fortsatte tills att han tuppade av.
– Det enda jag minns är att jag vaknade upp i min cell eftersom medfångarna skrek på vakten en gång. De orkade inte med den stanken som jag luktade efteråt.
Han berättar att han ibland brukade transporteras till en källare. Var den exakta platsen låg vet han inte. Han tvingades bära ögonbindel.
– De klädde av oss så att vi var helt nakna. Jag kommer ihåg att jag blev så misshandlad en gång att jag tappade ögonbindeln. Då såg jag att jag var naken i det här rummet med sex andra personer, säger han.
Misshandeln kunde pågå i timmar.
– Vi blev slagna från vägg till vägg, upp och ner, från tak till golv. Och jag kunde inte se någonting på grund av allt blod i mitt ansikte, berättar han.
Psykologen bryter in och ber om en paus i intervjun.
– Det är väldigt viktigt att ta luft. Vill du gå ut en stund?
Han har börjat skaka igen.
– Jag darrar i hela kroppen. Jag klarar inte av det, svarar han.
Fångvakterna ägnade sig regelbundet åt tortyrlekar med fångarna. De fick inte mat och vatten på flera dagar, sen kom vakterna med ett fåtal brödbitar som det genast blev bråk över. Dagligen tvingades fångarna turas om att slå en av sina medfångar.
Slår de inte hårt nog får de själva byta plats med den som utsätts.
– Vakterna kunde stå utanför och röka cigaretter. En och en tog de ut oss och man fick plocka upp ciggfimpar med munnen. En av gångerna var det någon som kissade på mig när jag gjorde det.
Jag är rädd för att somna. Jag sover inte alls.
Det blir tyst i rummet. GP:s fotograf ställer frågan om hur han orkade med allt, tolken som sitter med vid bordet översätter kort efter.
– Jag hade hopp om att fortsätta leva och överleva. Personer som älskar livet har självklart hopp. Det blir ett halmstrå som man kan ta tag i. Men jag vet att det var folk som blev mentalt knäppa på grund av det som hände där.
För ett år sedan beviljades han uppehållstillstånd i Sverige genom anknytning. Men livet har aldrig blivit detsamma igen. Hans närmsta familj är sedan kriget splittrad över hela världen. Han har endast sin son i Sverige. Dessutom bär han med sig svåra men efter tortyren från fängelset.
Han har fått permanenta skador efter de övergrepp som han utsatts för som gör sig påminda varje dag.
– Jag kan inte glömma de här händelserna. Till och med när jag går på toa och ska sköta magen måste jag ta över en timma på mig. De har skadat min ändtarm på ett sätt som gör att jag inte är som andra människor längre.
Det han varit med om är något som många inte ens klarar av att höra.
– Det finns personer som jag är mer avslappnad med och kan prata med mer öppet än er. Men de vill inte bli påminda eller lyssna. De vill bara att jag ska byta ämne och inte ge dem huvudvärk.
I Sverige har han fått psykologisk hjälp under ett års tid. Tidigare fick han hjälp i en annan västsvensk kommun men där fick han till slut beskedet att de inte hade rätt kompetens för tortyroffer. Sedan några månader tillbaka får han hjälp på Närhälsans mottagning på Kaserntorget.
– Livet är helt svart i dag men jag önskar att jag med hjälp av det här stället ska komma ut ur det, säger han.
Känner du att det hjälper?
– Jag vet faktiskt inte, men jag tror det eftersom man inte bara kan hålla tyst. Man måste få prata ut och här är ett ställe där jag kan göra det utan någon rädsla.
