Tidigt 1900-tal spelade en tioårigpojke och hans kompisar fotboll på Kungshöjd. Det var pojkens finaste fotboll. Den var av läder och hade siffran två tydligt tryckt på ena sidan. Han hade fått den i present av en släkting som varit i England och han vårdade den ömt. Men så plötsligt, mitt i en match, försvann den. Pojken och hans vänner
letade överallt. Vart tog den vägen? Alla hjälpte till, mendet förändrade inget. Den var bara borta. Så småningom gick åren. Fotbollen föll i glömska. Pojken växte upp.
Hundra år senare tar Oscar Gärdehed sats och hoppar upp på en klippa. Han har ett specialintresse för övergivet, bortglömt och förfallet. Han ligger också bakom Facebookgruppen Urban Exploration Göteborg och är regelbundet på jakt efter intressanta underjordiska rum och historiska platser. Vi tar rygg på honom genom buskar och snår. Solen glittrar mellan träden och vinden susar i trädkronorna. Oscar Gärdehed har på sig en hjälm och håller i ett kamerastativ. Han ser bilderna som ett slags jakttrofé.
– Att ta sig in i gamla bergrum är inte alltid lagligt. Det här som jag är på väg till nu ligger så otillgängligt att ingen brytt sig om att bomma igen det. Det finns inga förbudsskyltar heller.
Vid en samling stenbumlingar stannar han och ser nöjd ut. Sprängsten är ett gott tecken. Det indikerar att någonarbetat med berget och att man är något på spåren. Mycket riktigt – det dröjer inte länge förrän vi är framme. Mitt i berget gömmer sig en dörr.
– Det luktar mögel. Det luktar äventyr, säger OscarGärdehed.
Han har varit intresserad av övergivna platser sedan sjuårsåldern när han tillsammans med en kompis hittade ett ruttet hus och en gammal bil mitt ute i skogen. Först blev han rädd, sedan övergick det i ett slags skräckblandad förtjusning. Så har det fortsatt.
– I Stockholm har Urban Exploration blivit stort, men en gång fastnade en ungdom i en avstängd servicetunnel för tunnelbanan. Han hittades död sedan. Det är jätteviktigt att inte ge sig iväg själv. Jag skulle aldrig göra det. Det kan vara livsfarligt om något skulle hända, säger Oscar Gärdehed.
Många kompisar är dock svårflirtade. Det var därför han startade Facebookgruppen. Där kan likasinnade byta erfarenheter och följa med varandra ut. Det råder dock mycket hemlighetsmakeri. Han är mån om att aldrig dela med sig av sina bästa fynd offentligt, han vill inte riskera att någon tar sig in och saboterar.
– Jag är historieintresserad. Det bästa jag vet är när man hittar ett bergrum som varit helt orört i 60 år. Kaffekoppen står kvar på bordet. Regnkläderna hänger på kroken. Det är som en tidskapsel, säger Oscar Gärdehed.
En som gärna vill bevara bergrummen hemliga är Stefan Magnusson. Han arbetar som utvecklingsdirektör på Fortifikationsverket. Det är den myndighet som har till uppdrag att förvalta landets försvarsfastigheter, däribland gamla bergrum. Stefan Magnusson berättar att försvaret byggde mängder av bergrum i samband med kalla kriget. Med bergrummens hjälp var det tänkt att Sverige skulle klara sig undan både svält och andra kriser vid ett eventuellt krigs-
utbrott. Några fungerade som skyddsrum för civilbefolkningen. I andra lagrades mat, bränsle och vapen i händelse av krig eller blockad.
– Det är få andra länder som har så god tillgång till berg som vi har. Där hade vi en fördel. Det var faktiskt inte bara försvaret som byggde. SKF förvarade till exempel kullager i ett bergrum, säger Stefan Magnusson.
Av naturliga skäl har bergrummen och deras position varit sekretessbelagda, men i och med kalla krigets slut öppnades några upp för allmänheten. I Gamlestaden har ett
bergrum byggts om till skejthall. I ett annat hålls bröllop, halloweenevent och valvakor. Ute vid Säve flygplats finnsi dag det världsunika flygmuseet Aeroseum i ett gammalt topphemligt bergrum. Arla i Göteborg har använt ett bergrum som kylskåp och Preem har två bergrum att lagra olja i. I andra delar av Sverige odlas shiitakesvamp. Eftersom bergrummen är naturligt svala används en del också som serverhallar, och det finns företag som köper bergrum för att skydda sin produktutveckling och sina uppfinningar frånindustrispionage.
Exakt hur många bergrum, tunnlar och hemliga gångar som fortfarande gömmer sig i och under Göteborg är det ingen som vet. Det finns inte heller någon förteckning som redovisar vilka bergrum som sålts när och till vem. Även om det hade funnits sådana uppgifter hade Stefan Magnusson hållit dem för sig själv. För visst finns det fortfarande bergrum som är helt hemligstämplade.
– Det är mycket sekretess kring det här. Det finns anläggningar i bruk än i dag, moderna sådana. Det är faktiskt en fråga som ökar i betydelse. Dels finns det ju rent militära hot att ta hänsyn till, men hotbilden har förändrats mycket och blivit mer odefinierad. Hoten kan lika gärna komma från enskilda personer och det finns ett behov av att skydda samhällsfunktioner mot sådant. I Oslo satsas 20 miljarder norska kronor på att bygga om regeringskvarteren efter Breiviks attentat. Det här med fysiskt skydd kommer fortsätta, men kanske inte nödvändigtvis under jord, säger Stefan Magnusson.
Guiden Anita Cullberg skulle aldrig objuden ta sig in i ett bergrum. Under Pedagogen, ett stenkast från Grönsakstorget, sätter hon en nyckel i ett hänglås. Det trilskas, men hoppar till slut upp med ett klick. Anita knuffar bestämt upp grinden och tänder sin ficklampa. Marken är mörk och stenig. Några löv prasslar under våra fötter. Ju längre ner vi kommer, desto kyligare blir det. Ljuskäglorna dansar på bergväggarna.
Här, under universitetsbyggnaden, finns underjordiska bombsäkra rum bevarade från 1690-talet. De kallas kasematter. På den tiden låg Sverige i krig mot danskarna och man ville till varje pris skydda militären.
– Det var hit ner soldaterna flydde när bomberna föll. Man hade också sju meter höga stadsmurar runt hela innerstaden, säger Anita Cullberg.
Länge var Göteborg en av Europas bäst rustade städer. Murar, skyddsrum och förrådsutrymmen för soldaterna präglade stadsbilden. Anita Cullberg har själv en bakgrund inom civilförsvaret, i kvinnliga bilkåren, och arbetar nu som stadsvandringsledare och guide i Göteborg. Så fort hon tystnar hörs ett lågmält dripp, dropp från en av tunnlarna. Hon måste huka sig för att komma framåt. Efter en stund stannar hon. Från en av stenväggarna hänger mängder av små lustiga påsar i varsin tråd.
– Det är spindelägg, säger hon.
Både stalagmiter och stalaktiter växer från väggar och tak. Stengolvet vi går på är välvt. Det är högre i mitten och lägre på kanterna så att vattnet som letar sin in från vallgraven ska rinna av och lägga sig längs med sidorna.
Anita avbryts av en mansröst och ett barn som måste stå långt borta vid ingången till tunnlarna. Ljudet färdas hela vägen in till oss. Hon får feeling och bestämmer sig för att skoja med dem.
– Buuuu! Akta dig! ropar hon så att ljudet bullrar mellan bergväggarna.
– Vem är det? frågar mansrösten.
– Spöket!
– Vad gör du?
– Spökar!
Det tisslas och tasslas en stund innan de försvinner iväg. På väg ut ur kasematterna berättar Anita Cullberg att en tredjedel av Göteborgs markyta var reserverad för soldaterna en gång i tiden. När hoten utifrån försvann revs stadsmuren. Kasematterna vid Pedagogen blev dock kvar, men stod tomma. Långt senare upptäcktes de på nytt av torg-
handlarna från Grönsakstorget som lagrade sina varor här nere och använde dem som jordkällare. Danskarna höll sig borta. Svenskarna levde ett fortsatt fredligt liv. Man såg inget behov av de gamla bergrummen och många stängdesoch fylldes med sten. Så skulle det dock inte förbli. När kalla kriget startade i mitten av 1900-talet blev det som bekant fart på svenskarna igen. Plötsligt byggdes bergrum överallt.
Att göteborgarna i dag har viss tillgång till några avtunnlarna under staden är tack vare GP-journalisten Ingrid Wirsin som tillsammans med Tor Hermond från Länsstyrelsen bestämde sig för att försöka återupptäcka alla gamla hemliga underjordiska rum på 1980-talet. De letade efter nycklarna överallt. På Göteborgs historiska museum fick de till slut fatt i en två decimeter lång nyckel märkt med en liten lapp. På lappen stod det ”Göteborgs katakomber”. Nyckeln provades i dörren vid Esperantoplatsen och möttes av ett klick. Innanför hittade de ett stort utrymme, inte alls likt det under Pedagogen. I stället för låga och smala tunnlar hade man byggt tegelväggar med högt i tak. Enligt ritningarna byggdes det ursprungligen som ett krutförråd, men ett fel i konstruktionen fick som konsekvens attvattnet läckte in. I stället förvarade man ryska krigsfångar här.
Ingrid Wirsin och Tor Hermond såg sig omkring. Det var lätt att gå runt därinne, men deras nyfikenhet drogs till en supersmal tunnel. De ringde en grottforskare och frågade om han ville ta sig en titt. Tillsammans med ett gäng kollegor ålade han sig in genom tunneln och kom ut med en läderfotboll. Grottforskarna borstade bort damm och smuts och tittade närmare. Visserligen lite nött och avskalat, men de kunde tydligt urskilja siffran två. Inuti bollen stod det ”Made in Scotland”.
Den nu åldrade mannen som en gång i tiden blev av med sin boll blev förtjust när han läste om fyndet i tidningen.
– Fotbollen måste ha ramlat ner i ett lufthål. Eftersom utrymmet byggdes som ett krutförråd kunde man inte elda i samma rum. Det gör man bara en gång och sedan är det roliga slut, säger Anita Cullberg.
I stället byggdes en eldstad i ett hemligt rum intill, med lufthål så att den varma röken kunde ta sig upp genom markytan.
– Hålet måste ha varit tillräckligt stort för att svälja en fotboll. Mannen blev hur som helst väldigt glad när han fick tillbaka den.
