– En granat är, liksom många av de bomber som har använts vid olika terrordåd, splittervapen. De sprider bitar, splitter som fungerar som skott. Det blir samma typ av skador, ett penetrerande våld.
Hans Lönroth är specialist i kirurgi och områdeschef på Sahlgrenska, som i snitt får in en svårt skadad person om dagen. De flesta skador orsakas av trubbigt våld, fall eller trafik. Några få är skador av den typ som en granat ger. Utmärkande för dem är den höga dödligheten.
Snabbhet och erfarenhet avgörande
Han beskriver hur skadorna kan se ut. Personer som är närmast smällen dör direkt, de som står en bit ifrån kanske mister ett ben, får splitter i hjärnan eller andra vitala organ. Det blöder ofta mycket och skadorna är ofta omedelbart livshotande.
I det läget är snabbhet och erfarenhet avgörande.
– Det handlar om ledtid i varje steg från skadeögonblicket. Att vara snabbt på plats, att ha fungerande ambulansvård och rätt specialister till hands när man väl nått sjukhuset. Så många som möjligt ska göra rätt från början.
2008 drabbades Göteborg av en serie gängrelaterade och våldsamma skjutningar i offentliga miljöer. Året efter sjösatte Sahlgrenska en plan för att hantera extraordinära händelser. Sedan dess har våldet ytterligare trappats upp och polisen vittnar om att de kriminella grupperna använder fler grövre vapen, det talas om militär utrustning.
Sahlgrenska har mot bakgrund av det och inför hotet av ett möjligt terrordåd, fortsatt att rusta traumavården.
Pansarglas och passerkort
Nytt för i år är att traumavårdsenheten har fått ytterligare vårdplatser för att bedriva mellanvård, för patienter som kan lämna intensiven men där vanlig eftervård inte räcker till. De nya platserna ligger i ett rum som byggts för att öka översynen och stärka säkerheten.
– Personalen sitter i ett utrymme där det krävs passerkort för att komma in. Därifrån har de total överblick över rummet genom fönster av pansarglas, berättar Hans Lönroth.
Rummet är också särskilt byggt för att personalen inte ska kunna trängas in i något hörn.
Senaste tiden har man också fokuserat en hel del på ökad kompetens hos de anställda. Kurser och utbildningar har hållits med inbjudna från Sydafrika, Israel och USA. Just nu är Kenneth Boffard, traumaläkare med erfarenhet från Johannesburg General Hospital, gästprofessor på Sahlgrenska.
– Planen är att han ska vara hos oss på halvtid, i syfte att lära oss bland annat hur man bygger upp effektiva strukturer och processer.
"Frågan är var gränsen går"
Förra året hade sjukhuset en övning tillsammans med militären, där man simulerade en situation med 27 svårt skadade.
– Utfallet visar att vi vet hyggligt vad vi ska göra, frågan är hur många vi kan hantera, var gränsen går.
Med 35 operationssalar beräknar han att man vid rätt tid på dygnet kan få loss tio samtidigt. I ett läge där skadade människor fortsätter att strömma in finns det ett tak.
– Det sker när ledtiderna blir så långa att patienter börjar avlida i väntan på operation, säger Hans Lönroth.
Större volym ger bättre överlevnad
På frågan hur förberett Sahlgrenska är, svarar Hans Lönroth att SU har god beredskap men att man aldrig blir färdig. Det som främst saknas på Sahlgrenska, och andra sjukhus av den storleken i mindre utsatta delar av världen, är erfarenheten.
Statistiken visar att större volymer ger bättre överlevnad. Johannesburg General Hospital tar emot flera tusen svårt skadade varje år och hanterar mycket penetrerande våld.
– Vi är fortfarande inte jätteerfarna av att ta hand om sådana här patienter alla tider på dygnet. Men vi ska närma oss de största traumasjukhusen så gott vi kan utifrån våra förutsättningar.
Vid sidan av att ytterligare vässa den egna kompetensen arbetar man för att få möjlighet att sprida sina kunskaper.
– Vi har uppvaktat ledningarna på SU och i regionen i syfte att få strukturellt, utbildningsmässigt och finansiellt stöd för ökad beredskap.
