I Hjällbo och Hammarkullen drivs en mängd koranskolor i föreningslokaler och lägenheter. De samlar en stor del av de somaliska barnen och ungdomarna, och det är inte ovanligt att barn i lågstadieåldern har koranlektioner fem dagar i veckan, en timme åt gången.
Abdulkadir Hussein Aden kom till Sverige som flykting 1981, långt före merparten av hans somaliska landsmän. Han har arbetat som handläggare på Migrationsverket och har tre barn som går på koranskola i Hammarkullen.
- Meningen är att barnen ska lära sig Koranen utantill. Vissa kommer aldrig att lära sig den, andra gör det på ett par år.
Undervisningen sker på arabiska, ett språk som få somaliska barn förstår. Barnen får läxor efter varje lektion. I småbarnsgruppen (från sju år) skriver läraren en strof ur en koranvers i barnens skrivbok. Till nästa lektion ska de ha fyllt sidan med egna avskrifter av versen.
Även om barnen inte förstår arabiska, underlättar denna undervisning deras framtida inlärning av det arabiska språket, anser Hussein. Och det är en stor fördel om de senare i livet vill studera i något arabiskt land. Även om Hussein själv valt att sätta sina barn i en koranskola har han en kritisk hållning till den muslimska miljön.
Han beskriver läget inom islam, i Göteborg, som en kamp mellan traditionella och radikala förkunnare.
- Det finns vissa, ofta unga och självlärda män, som det inte går att diskutera med. De har en ensidig mentalitet och en svart-vit syn på världen.
Det är dessa män, med en strängt konservativ syn på livet och umgänget människor emellan, som brukar kallas fundamentalister.
Vad gör de här?
- De är som alla andra människor, men har inte tillräcklig kunskap om islam och hur man ska förhålla sig till andra människor.
Kan de skapa grogrund för extremism och terrorism?
- Det har jag svårt att tro. Självmordsbombning och terrorism ingår inte i den somaliska mentaliteten.
Att stänga koranskolor är inte rätt sätt att stoppa fundamentalismen, anser Hussein, och kommer in på koranskolorna i Pakistan där kopplingarna till den internationella terrorismen är tydliga.
- Man försöker stoppa koranskolorna i Pakistan. Men det går inte. Vad man där-emot kan och ska göra är att kontrollera vilka det är som undervisar där.
Hur är det då där Husseins egna barn går?
- Det är inte en fundamentalistisk tolkning som görs där, anser Hussein.
Ändå får barnen lära sig att en mängd saker i vardagslivet är haram, förbjudet.
Utan tvekan säger koranläraren att det är haram att lyssna på musik. Det är dock inget som hindrar Hussein från flitigt lyssnande i det egna hemmet:
- Jag älskar blues, James Brown från 60-talet och somalisk musik.
Hussein framför en fråga till sina barns koranlärare om GP får närvara på en lektion. Svaret blir nej. Samma svar får vi från ett par andra koranlärare i Angered.
- Jag tror att det är många som överhuvudtaget inte vill prata om religion i dagsläget, konstaterar Abdulkadir Hussein Aden.
På Bergsgårdsgärdet driver föreningen Afrikas horn koranskola för barn, ungdomar och vuxna i lokalerna ovanpå Hjällbobostadens kontor. Ordförande Abubakar Mohammed har hand om koranundervisningen.
- Många svenskar är rädda för koranläsningen. De jämför med vad som händer i Pakistan. Vi är rädda att svenska myndigheter gör samma sak och stänger koranskolorna här.
Dagen efter kontaktar vi Abubakar igen. Då förnekar han att det finns en speciell koranskola i föreningens lokaler. Men vi är välkomna att besöka läxläsningsgruppen. Väl på plats möts vi av ytterligare några män ur föreningen. De invänder kraftigt mot frågorna om koranundervisning. Efter en stunds diskussion backar männen och medger att det bedrivs koranundervisning i lokalerna.
Abubakar Mohammed försäkrar dock att inget barn är tvingat att komma hit. Och det är en stor hjälp för många att här hålls öppet för alla.
Sju-åttaåringar går i koranskola fem dagar i veckan. Är det rimligt för så små barn?
- I vår förening finns ingen som går fem dagar i veckan, svarar Abubakar, som hellre talar om religionens betydelse än om den pedagogiska tanken bakom koranundervisningen:
- Om folk skulle följa Koranen skulle vi inte ha sociala problem. De skulle kunna lösas till 100 procent.
Samtidigt är det uppenbart att grupptrycket är hårt och att individualitet inte är något som uppskattas överallt.
En somalisk kvinna berättar om hur hon kom inflyttande klädd i jeans och t-shirt. Andra somaliska kvinnor kontaktade henne och sa: "Det här är Hjällbo". Kvinnorna köpte henne en hijab och lång klänning.
- Jag hade aldrig haft sådana kläder på mig i Somalia. Men jag tog på mig dem.
Dilshad Hasttyar, kurd från Irak, bor i Hammarkullen sedan tio år. Han är regissör och skådespelare och ordförande i föreningen Sköna konsterna. Han säger att det blivit allt svårare att arbeta med kultur i Hammarkullen.
Flickor som själva vill fortsätta med dans, stoppas av sina pappor. Moralreglerna, med eller utan grund i islam, har blivit strängare.
Mer och mer blir haram.
Dilshad tycker att Hammarkullen börjar likna Saudiarabien.
- När vi kom till Hammarkullen gick min fru varma sommardagar ut i shorts och linne. Nu gör hon inte det. Och hon cyklade. Nu kan ingen kvinna cykla i Hammarkullen!
Vad händer den som struntar i dessa, kan tyckas, fåniga förbud?
- Skitsnacket sätter igång: "se, hon har blivit svensk".
I Hammarkullen bor också en kvinna som vi kan kalla Nasim. Nyligen började hennes unga dotter använda slöja.
- Det känns jättehemskt, helst vill jag inte gå någonstans med henne.
Dottern säger nu nej till mycket av det som hon tidigare tyckte var skojigt att göra. Det har blivit haram, enligt de muslimska trossatser hon börjat följa. Det gäller exempelvis bad och cykling.
- Förra sommaren hyrde vi ett hus i skärgården en vecka och hade det underbart. Vi cyklade omkring, och badade mycket. I sommar har vi mest varit inne. Hon säger att hon inte kan åka till någon badstrand där det finns pojkar eller män.
Dotterns beteende är chockerande för Nasim. Hon är en tidigare vänsteraktivist som flydde hemlandet Iran för att undkomma den muslimska diktaturen som etablerades där 1979.
Att dottern tagit på sig slöja och börjat besöka Bellevue-moskén beror, enligt Nasim, på en tidigare väninna till henne, som också känt dottern sedan hon var liten.
- Hon lockade min dotter att göra salat (bön) med henne och hennes grupp.
Dotterns slöjor har undan för undan blivit mer täckande. När hon nyligen sa att hon ville ha en chador (fotsid slöja) sa Nasim absolut nej.
- Jag har trots allt fortfarande en bra kontakt med henne och har inte velat säga nej, av rädsla för att hon skulle vända sig bort från mig. Men en chador är definitivt för mycket för mig.
En vuxen dotter, som inte är religiös, tycker att Nasim ska ta det lugnt och låta lillasystern prova att fortsätta med slöjan, om hon nu vill ha den.
Hemlivet har dock blivit ansträngt:
- Min dotter försöker stoppa mig från att lyssna på musik. Och om jag dansar till musiken blir hon arg, går in på sitt rum och stänger dörren. Musik och dans är haram, har hon lärt sig.
Nasim beskriver Hammarkullen som en stadsdel där det religiösa trycket, och tvånget, blivit allt större under senare år.
Häromåret var Nasims 85-åriga mamma på besök från Iran:
- Hon har varit muslim i hela sitt liv. Hon går med en tunn sjal över huvudet och tänker inte alls på det stelbenta sätt som många gör här. Jämfört med min mamma har min dotter gått 200 år bakåt i tiden.
Många som inte varit religiösa tidigare blir det här och nu. Eller tar i vart fall på sig trons attribut. För Nasim är orsaken klar:
- Man tar på sig slöja när man känner sig utanför samhället. Med slöjan får de en identitiet och en samhörighet.