Övre Husargatan är nästan klar. Med betoning på nästan. Vid Linnéplatsen är delar av cykelbanan en knagglig grusväg där man får samsas om utrymmet mellan avspärrningarna med fotgängare. Sedan följer ett par hundra meter smooth cykling innan det blir kaos igen, den här gången vid Brunnsgatan. Trottoarplattor är lagda men kanterna är fortfarande vassa och ojämna att cykla över vid övergångsstället. Avspärrningsstaket står, vad det tycks, helt oprovocerat uppställda tvärs över cykelbanan, byggmaterial ligger travat lite här och var och man måste cykla sicksack.
På hörnet mellan Skanstorget och Sprängkullsgatan har utrymmet inte riktigt räckt till. För att råda bot på det har man låtit trottoaren smalna av till förmån för cykelbanan. Man får plats uppskattningsvis en slank flanör, men promenerar man två i bredd hamnar den ena i cykelbanan – detta precis i kröken med sämre sikt. Sjukt dumt.
En annan sjukt dum sak är att lyktstolparna på Sprängkullsgatans högra sida, om man cyklar mot Vasagatan, står i cykelbanan. Banan ser bred och härlig ut, men se upp. Får man möte vid en av stolparna upptäcker du snabbt att utrymmet begränsas mer än man kanske tror av de malplacerade stolparna.
Risåsgatan har en tydligt markerad cykelbana där man snabbt och lätt kan svischa ner för backen – och tvärnita på Övre Husargatan, för här är det ju trottoar, cykelbanan ligger på andra sidan fotgängarnas domän. Det känns som att två helt olika tankar möts i denna ledsna lilla korsning, och resultatet blir oenhetligt och rumphugget.
Nu snabbspolar vi till Brunnsparken. Brunnsparken är platsen som cykelgudarna glömde. Man ska helt enkelt inte cykla här. Inte köra bil heller. Kanske inte ens gå. Det kommer vagnar från alla väderstreck och det finns inga cykelbanor och folk stirrar argt om man försöker gena över själva parken. Utmed Nordstan på Gustav Adolfs torg-sidan finns ingen cykelbana, man får trampa på i bilarnas körfält och hoppas på det bästa. På baksidan av Nordstan finns det cykelbana, men – surprise! – den håller på att byggas om så halva är en grusväg bakom galler. Varsågod att cykla på trottoaren.
Utmed Slussplatsen vid Drottningtorget finns cykelbana men ingen trottoar. De målade cyklarna i banan är missvisande, här får man se upp för gående. En bit fram på Slussgatan förbi Trädgårdsföreningen är fälten separerade igen och det går bra att cykla – tills cykelbanan gör en skarp högersväng och korsar bilvägen. Ingen vet vem som har företräde. Tvek, stort tvek.
Runt Posthotellet råder viss förvirring kring vad som gäller. Det finns inga cykelbanor markerade, men på vissa sidor är trottoaren superbred. På andra ställen blir det trångt i krökarna där fotgängare och cyklister smått skeptiskt försöker samexistera. Trots bristen på banor finns cykelparkeringar uppställda på baksidan av hotellet, dit det alltså enbart går att ta sig genom att cykla på trottoaren.
Kaos utan paus. Det finns fina cykelbanor på sina ställen, men de mynnar ofta ut i förvirrande trafiksituationer.
